Midsommar och årets största öring

När allt kommer om kring är nog just dagen efter midsommarafton den allra bästa. Åtminstone för den som söker ensamheten och lugnet vid älven. Följ med på en härlig sommardag när storöringarna visade sig, trots en stekande sol och besvärlig värme.

TEXT OCH FOTO: STEFAN LARSSON

Midsommardagen är tveklöst min och hunden Simms favoritdag för öringjakt. Inte så mycket för att fisket skulle vara bättre just den dagen, men vi får nästan alltid ha älven för oss själva då. Om det beror på att de svenska midsommartraditionerna håller de flesta kvar i sängen längre än vanligt ska jag låta vara osagt, men sanningen ligger nog nära. Den här morgonen satt vi tysta i skuggan under träden och tittade ut virvlarna som rörde om vattenytan. Det var fortfarande lite kyligt som det kan vara i juni, men det fanns inte ett moln på den klarblå himlen så vi hoppades på en solig och varm dag fram. Sporadiska vakringar dök upp här och var, men det fanns inget tydligt mönster i vakandet. En och annan liten baetis fladdrade förbi i morgonsolen, men det var också allt.Planen för dagen var som vanligt att vänta och studera omgivningarna i lugn och ro. Jag skulle nog ges mina chanser att kasta på en fin sommaröring tids nog.Ett svagt porlande från älven och ett glatt fågelkvitter var allt som störde tystnaden i övrigt var det helt lugnt. Simms satt tätt bredvid mig, som alltid ivrigt spanande ut över vattnet. Lika intresserad av simmande fåglar som av hoppande öringar. Själv ägnade jag uppmärksamheten med att försöka se och identifiera insekterna som med jämna mellanrum gled förbi framför oss. Fler och fler små baetis dök upp och några av dom hade redan börjat sin graciösa dans i luften någon meter utanför oss. Längs strandkanten fladdrade små nattsländor upp och ner. Det såg onekligen bra ut...

Skumrand med vak

Jag ryste till, när jag kände värmen sprida sig ner längs min vänstra arm. Solen stod högre på himlen nu och skuggorna hade dragit sig tillbaka.Jag reste mig mödosamt, medan Simms tittade undrande på mig.Ett återkommande vak, på en väntad plats. Ett skäl gott nog för att avbryta något fortsatt spanande. Vissa vak, och man vet när man ser dem, måste man liksom bara studera än mer. Jag hade sett några harrar försiktigt suga i sig några av de sländor som sakta seglat förbi. Det var dock ingen harr som vakade nere på den lilla nacken en bit uppströms. Förresten går den knappast att kalla en nacke, snarare en stenig grundbank. Rätt så lätt att missa, men ändå relativt tydlig om man vet vad man ska titta efter. Den lilla samlingen stenar ligger grunt och håller oftast bara några mindre fiskar. Genom åren har dock strömmen tålmodigt arbetat ur sand och grus och bildat en långsmal håla som sträcker sig ett tjugotal meter nedströms. Ett antal mindre, men tydliga, strömkanter håller ordning på vattnet och håller maten kvar i den långa gropen.Strax nedanför de där stenarna på nacken, där botten sluttar nedåt och det sakta blir lite djupare. Precis där, bryter en av de små strömmarna igenom och en smal skumrand slingrar sig rakt igenom. Där, först i kön, står det ibland en finare öring och äter de insekter som fastnat i skumranden. Det gjorde det uppenbarligen även denna vackra midsommardag.Öringen visade sig igen, en dryg meter ifrån stenarna. En liten olivgrön och grå baetis-imitation i storlek 20 blev det naturliga förstavalet. Jag vred lite på flugan, det var egentligen en rätt enkel fluga och den var så grå den kunde bli med ett grått påfågelquill som bakkropp, haröredubbing som thorax och en naturgrå CdC-vinge. Den hade såklart ett lite udda namn också, the Mist.De många strömkanterna vid stenarna kräver alltid lite studerande och planering. Det blir alltid annorlunda beroende på vattenföringen. Jag visste att jag måste gå rakt ut i strömmen, för att sedan vika av uppströms mot fisken. Allt annat än ett uppströmskast hade skrämt bort den omedelbart. Det är ju också så att om man rör sig i närheten av en örings synfält är ju risken övervägande att den försvinner.Jag försöker alltid komma så nära jag kan, utan att riskera upptäckt, för att bli pricksäkrare och för att behöva göra så få kast som möjligt. Att kasta alltför många halvbra, eller dåliga, kast på en vaksam öring är ingen bra idé. Den kommer garanterat att tröttna på allt plaskande över huvudet och sluta äta, åtminstone för stunden.I ett strömsatt parti som detta kan det bli många korta kast och korta drifter. Det går rätt fort även för en öring ibland, när flugan kommer farande förbi. Det är ju inte helt ovanligt att det tar några kast, även om dom skulle vara perfekta, innan öringen verkligen tar flugan.

Svalka under skuggan

Om flugan passerar över öringen utan reaktion de första gångerna gör jag alltid nästa kast relativt snabbt. Det finns ju ingen anledning att ”fiska ut” ett kast bara för att. Det enda som händer är att flugan blir snabbare blöt och följaktligen flyter sämre i nästa kast. Jag tror att det blev tre-fyra snabba drifter denna gång, innan öringen reagerade. Jag måste erkänna att det var en av sommarens upplevelser. Öringen tog flugan och hoppade samtidigt, lugnt och sansat, upp i luften. Inget sprattel, bara rakt upp med hela sidan mot mig läckert belyst av förmiddagssolen. Det kändes nästan som att jag kunde hunnit räkna prickarna på den.Jag fick snabbt backa ur strömmen och bort från stenarna medan fisken, som nästan alltid, vände nedströms för sin första rusning.Efter en nosning och en puss fick jag tillstånd av Simms att låta den simma iväg ut i älven igen.Jag satte mig ner på gräskanten och Simms tryckte sig mot mig och satte sig bredvid. Han gör alltid så när vi satt tillbaka en fisk. Någon gång ska jag försöka lura ut vad han egentligen tänker.Vi låg länge under ett gammalt träd och bara tittade på vattnet och skällde lite på alla fåglar som gjorde intrång på vårt lilla revir. Det var helt vindstilla, solen stod högt på himlen och temperaturen hade stigit avsevärt. Aktiviteten på vattnet hade tydligt avtagit. Insekterna höll sig undan solskenet och vaken var få. Jag spanade mot den branta stranden på andra sidan älven. Om någon timme skulle delar av den sidan, närmast land, ligga i svalkande skugga. Vi beslutade oss snart för att byta sida och söka av de skuggiga partierna under eftermiddagen.

Riktmärken

Jag svettades ymnigt när vi vandrade rakt in i den helt stillastående värmen som hängde likt en osynlig filt mellan knotiga tallar och yviga granar. Jag vred min slingpack över huvudet och släppte den på marken bakom mig, samtidigt som jag sjönk ner på knä. Simms stod redan utvadad nedanför mig och svalkade sig i det kalla älvvattnet. Det var svalt och skönt i skuggan och ganska snart insåg jag att det tyckte även det lokala myggbeståndet. Nu bryr vi oss inte speciellt mycket om mygg, jag och Simms, då vi båda är så gott som immuna mot de små blodsugarna. Men, att dom trivs här i skuggorna betydde ju att det var klart bättre förhållanden för insekter här.Skuggorna från skogsridån vid stranden sträckte sig tiotalet meter ut i älven och mycket riktigt siktade jag snart de grafitgrå vingarna på ett antal små baetis som i sakta mak gled förbi på den mörka vattenytan.En knapp halvtimme senare hade jag identifierat ett par ätande fiskar bland skuggorna. Strömmen gled in mot land och trycktes sedan tillbaka ut av en gammal solblekt torrgran som för många år sedan ramlat ut i vattnet. Givetvis stod öringarna och åt ett stycke ovanför det gamla trädet. Jag måste alltså ta mig upp till trädet för att inte få det mellan mig och fisken. Jag hade visserligen kunnat vada ut en bra bit och sedan kasta inåt, men jag bedömde att risken för att synas där ute i solljuset var allt för stor.Jag tar alltid ”landmärken” när jag smyger på en fisk. Det kan vara en sten, en stubbe, en gren eller en välmarkerad strömkant. Jag stannar sedan upp med jämna mellanrum och kollar mina landmärken, så att jag har koll på var fisken står. Det är ju så att om man bara går 20 meter och sen tittar upp, så ser det oftast inte ut som det gjorde därifrån man började gå. Risken finns ju att man kanske är på helt fel plats eller plötsligt är för nära fisken. Väljer man att chansa och kasta i en situation där man inte vet var fisken är, riskerar man att skrämma bort fisken med första kastet.

Ett, två...tre

null

Väl uppe vid stammen var det bara att huka sig ner och vänta. En sten under vattnet, en liten ström efter stenen. Där åt han igen. Jag hade fortfarande den där lilla grå åsländan på tafsen och kunde inte se någon anledning till att byta ut den.Jag gjorde en snabb bedömning av var flugan skulle landa och väntade. Jag försöker alltid vara helt säker på var han står och hur han äter, innan jag kastar.Min grundtaktik är alltid: ett vak, är en fisk – två vak, är en fisk som äter – tre vak, är en fisk som är min. Det här låter säkerligen galet i mångas öron, men jag lovar, det fungerar.Våga vänta ut dom. Våga vänta tills du är säker. Våga vänta, dom går ingenstans.Simms meddelade högljutt att han såg när öringen tog den lilla fallskärmshacklade flugan och sedan snabbt simmade förbi husse nedströms. Liknande händelse upprepades en knapp timme senare i samma skuggade glänta.

Ett litet vak

När man har det så här och klockan fortfarande bara är ett par-tre timmar efter lunch. Är det då inte redan en fulländad dag, som kan avslutas här och nu? Efter en kortare diskussion beslutade vi att så var fallet. Vi hade ett par hundra meter att gå innan vi tog sikte på den plats där bilen stod. Vi skulle givetvis gå längs stranden upp och skulle vi springa på något kul så går det väl att göra några kast längs vägen.Efter att ha tråcklat mig fram en liten bit genom buskar och snår, hoppat över några stockar så stannar jag till och låter blicken svepa ut över vattnet. Älven gör en liten krök och den steniga, annars så smala, strandremsan blir bredare och trycker liksom undan träden lite grann. Skuggan är helt borta från vattnet och varma solstrålar bränner bränner över oss där vi står bland stenarna. Inga insekter på vattnet och inte ett endaste litet vak ser jag. Det känns som att det är över. Kanske kan det hända någonting senare, mot kvällen, när solen sänkt sig bakom trädtopparna.Precis när jag tänkte ta ett steg upp mot skogen visade sig en liten ring i det strandnära lugnvattnet, tjugotalet meter längre upp efter älvkanten. Ytterligare en liten ring dök upp lite till höger om den första. Solen glittrade i den ensamma lilla ringen som spred sig ut åt sidorna och försvann efter bara några sekunder. Jag stod helt stilla medan tankarna snurrade i huvudet. Antingen var det en liten fisk som visat sig, eller en något större som åt något riktigt litet i ytfilmen eller strax under. Det var otroligt förvirrande. Medan vi stod där och tittade dök det upp fler och fler ensamma små ringar på vattnet, men jag såg inga insekter i luften. Jag kunde bara inte lämna det här, jag måste få veta. Vi gick sakta uppströms en liten bit och jag satte mig på huk precis där den mörka mossan och stenarna möttes. De små ringarna visade sig nu på tre-fyra ställen samtidigt, men inte någon av dem avslöjade om vem som fanns där under. Efter att ha studerat vaken ett tag var det uppenbart att de här fiskarna sakta rörde sig inom ett ganska begränsat område. Ingen av dem gav mig några som helst ledtrådar.

Sommarens största

Jag reste mig försiktigt upp och tog ett par steg framåt. Jag skulle inte ens behöva vada utan kunde hålla mig precis i strandkanten. Jag visste inte vad de åt, så det fick bli en liten chansning. En liten gråsvart torrfluga i storlek 20, bunden med tjäderbiot som bakkropp, haröra som thorax, grått hackel och en liten grå vinge.Jag sneglade bakåt mot Simms, som hade lagt sig ner i skuggan. Tröjan satt klistrad på ryggen och det tog nästan emot lite när jag släppte flugan och gjorde mitt första kast. Flugan gled sakta med strömmen mot mig, men ingenting hände. Tanken slog mig plötsigt att det kanske var meningslöst att stå där och kasta i värmen trots allt.Jag skrattade lite tyst för mig själv, det är ju så här vi är, vi flugfiskare. Flugan landade strax nedanför det lilla vaket närmast stranden. Det tog någon sekund innan jag fattade att det stora mörka huvudet som klöv vattenytan, tog min fluga. Jag släppte taget om rullen och hoppade bakåt, upp mot stranden. Det skrek i rullen när fisken rusade nedströms med mig springandes efter. Simms hoppade och skällde och brydde sig inte om att jag försökte få honom att vara tyst.Solskenet gjorde att jag såg öringen tydligt genom vattnet, storleken kändes chockande.Öringen tvingade mig att följa med i de första rusningarna och jag insåg plötsligt att vi nog var 40 meter nedanför fiskeplatsen, innan öringen stannade. Jag stod där och höll så hårt jag vågade med en 6x tafsspets. Jag kan svära på att han tittade mig i ögonen, där jag stod och höll emot. Efter några långa minuters pressande och stirrande, landades så den fantastiska fisken som visade sig var en av sommarens största.

Tänka efter, före

Solen lyste upp stenarna i vattnet och vi kunde följa öringen med blicken när den sakta simmade tillbaka ut i älven. Vi satt kvar i vattnet och funderade en stund i solgasset. De där små vaken med de till synes obetydliga ringarna? Det var ju inte första gången som de minsta vaken visat sig gjorda av de största fiskarna. Jag tror att vi alla borde lära oss att ta det lite lugnare när vi är ute. Att titta lite noggrannare på allt vi ser och inte bara lämna saker och ting därhän för att det inte ser ut som det brukar.Vi tittade på varandra, jag och Simms. Jag kunde inte låta bli att skratta lite. Den där hunden har en fantastisk förmåga att alltid se glad ut och redo för nästa äventyr.– Simms, sade jag, ska vi gå hem och ha lite midsommar du och jag? Klockan är ju faktiskt bara kvart över fyra.