Flugfiske i Tolkienlandskap

MED LERIGA VADARKÄNGOR med vibramsulor banar vi väg genom hav av tofsig och småblöt ängsull. Jag har min elvaåriga son, Alexander, med mig. Flugspön dinglar i våra händer. Stegen hos junior är ivriga och rappa. Han liksom flyter ovanpå allt som är mjukt och blött. 

Med kepsen på sned passerar han snabbt surdrag och myrkanter. Jag sjunker och klafsar mig igenom blötmarkerna. Magert tunt gräs bugar sig försiktigt i den svaga bris som drar in från havet. En bris som sakta ebbar ut och alldeles nätt når fram till det blåsvarta bergsmassivet i fonden. Ett moln av flugor, knott och mygg gör oss sällskap. Vi är nära nu.

Bakom den mjuka och dvärgvidebeklädda gröna kullen framför oss, i en avlägsen och trång dalgång, rinner en liten kristallklar älv. Erfalik är hennes namn och hon är omgiven kolosser. Ja, det är riktiga urjättar, av mörk granit som fållar in och tyglar henne.