När rödingen inte vakar

Ur Allt om Flugfisken Nr 1 2024

TEXT JOACHIM WALLIN FOTO NENNI & JOACHIM WALLIN

KLOCKAN SLOG FYRA på morgonen och den främmande fjälltjärnen på den lappländska tundran låg förföriskt spegelblank framför oss. De dansande älvorna skrämdes sakteligen bort av den stigande solen bakom det massiva Bealccan – livet var underbart vackert. Luften var fortfarande fuktigt rå och hungern klagade i tomma magar, vännerna ville otåligt hem till de värmande sovsäckarna men fiskaren ville annat. Som ett tecken på att inte ge upp bröt en färggrann kropp den oljeliknande ytan. Pulsen steg och de frusna händerna var bortglömda – chansen till fjällröding fanns ändå, trots de dåliga oddsen. En skir nattslända fick lockande rispa ytan utanför den spetsiga stenen där ”Fjällets Greta Garbo” nyss uppenbarat sig, hon steg och isen var äntligen bruten…

Svårflirtad

För många av oss flugfiskande nordbor är rödingen speciell. Denna vackra och mytomspunna relikt från den senaste istiden, hekto för hekto starkare än öringen, en tundrans ikon och Lapplands landskapsfisk tillika.

Även beteendet efter en krokning är speciellt med dess tunga drag ned mot djupen eller den långa och vildsinta rusningen. Att de är svårkrokade i ytan kan få den mest rutinerade fiskaren att kasta spöet i sjön och slita sitt hår.

Vid några tillfällen har vi haft turen att på väldigt nära håll och i kristallklart vatten observera hur de beter sig när torrflugan kommer in i ”fönstret”. Rödingen har då för en kort stund stannat upp under flugan och studerat den i lugn och ro, nästan på ett intelligent sätt. Emellanåt har tagen varit så pass försiktiga att den tunna tafsen hindrat flugan från att komma in i käften. Ibland har rödingen återigen gått på flugan på ett mer resolut manér, andra gånger istället lugnt gått ned för att sedan inte ägna en blick åt samma fluga – inte underligt att vi ”missar” då och då. En annan iakttagelse har visat att rödingen sällan flyr iväg när fiskaren avslöjar sin närvaro, så som öringen gör. Istället har fisken gått ned och ställt sig nära botten och därefter varit ointresserad av allt som serverats. På Island kunde de stå stilla någon meter från fötterna utan att ta och motvilligt makat på sig vid ett närmande. Detta kan ju driva vilken fiskare som helst till vansinne.

Krympande bestånd

Ett gemensamt drag för rödingarna är att de är väldigt nyfikna, men samtidigt observanta. De dras likt kråkor till glittrande och färgstarka föremål, tydliga kontraster och gärna i rödingens egna färger, men inte utan att skärskådas.

En erfaren gammal fiskevän tipsade exempelvis om att använda kornblå fjädrar från nötskrika till flugorna – det fungerade utmärkt…

Det intressanta med rödingen är att det i ett och samma vattensystem kan finnas morfologiska skillnader inom samma art; vissa ser uråldriga ut med sina gula ”zombieögon” och ”päronpupiller” och andra som apelsinbukade silvertorpeder.

Faktum är att rödingen var den första fiskart att kolonisera våra nordeuropeiska vatten under och efter senaste istiden – en hisnande tanke.

Det finns två huvudarter av röding i Sverige där man talar om Fjällröding: Salvelinus alpinus och Storröding: S. umbra, och därefter korsade undergrupper med lite olika utseenden. Gemensamt gäller att de är kallvattenfiskar och trivs med andra ord inte i varma vattendrag eller där syrehalten är låg. Därav att flertalet legendariska rödingvatten som till exempel Kaitum i nutid har ett allt knappare rödingbestånd – en oroande utveckling som går allt snabbare.

Rödingen är förutsägbar

Min fru och jag har under flera år jagat röding, från Jämtlands fjällsjöar och vidare upp till norra Lapplands tundra. På dessa resor har vi observerat ett flertal gemensamma nämnare, kunskaper jag önskar hade funnits långt mycket tidigare i livet och som har förvärvats genom bokstavligt talat blod, svett och tårar.

Vad tar man sig då till på den efterlängtade fjällresan när vädrets makter helt går emot sans och reson? Ska man vara en envis ”puritan” och invänta stiltje mellan regn och rusk, eller väljer man att ta seden dit man kommer? Jag hör till dem som aldrig ger upp, på gott och ont.

Rödingen är en utpräglad stimfisk som är, likt gängse flockdjur, en rutinbunden varelse där det nästan går att ”klocka” stimmen längst med djupkanterna och på så sätt vänta in dem. Detta blir såklart uppenbart under vakperioder, men svårare vid ogynnsamt väder när de istället patrullerar på djupet – äter gör de för jämnan.

När vaken uteblir

Nu kommer vi in på situationen där fisken inte vakar och då vädret helt enkelt är kasst, du vill ha sprattel, men rödingen står på djupet – vad gör du?

Den riggen som vi har kommit att tycka är mest effektiv är en intermediate- eller långsamtsjunkande lina som till exempel Arctic-Silver Intermediate eller Scientific Anglers Volantis. På dessa linor har vi fäst fem fots polytafsar med sjunkhastighet från långsamt sjunkande till extra snabbsjunkande, beroende på situation och djup. Med denna uppsättning kan fiskedjupet snabbt och enkelt bestämmas genom att räkna antalet sekunder som flugorna sjunker. Nämnda linor har en ypperlig förmåga att stanna på valt djup utan en så kallad hängbuk som försvårar upptäckt av hugg eller krokningsegenskaper. Observera att huggen kan vara ytterst subtila och du bör därför kunna känna av kontakt med sjögräs, även vid extremt långsam handtwist. Inte sällan fiskar vi in våra flugor efter att ha räknat ned till 70-80 sekunder, vilket ibland innebär ett ungefärligt djup på 10-15 meter. Tänk på att om du aldrig får något bottennapp, då fiskar du fel.

Sök efter källorna

Fiska taktiskt av djupkanter, sund, längs uddar och grynnor och lägg tid på de platser som borde hysa fisk. Glöm inte att byta flugor tills du hittar rätt. Sök efter platser med växtlighet och gärna djupkanter med pålandsvind när vinden är envis – hit kommer ju maten i slutändan och det vet rödingen instinktivt om.

I mindre sjöar och tjärnar, och då speciellt under högsommartid, gäller det att hitta den kallaste hålan i sjön. Är det en källsjö kommer rödingarna att hålla sig nära kallkällan, men även under hösten har vi märkt – kanske vanans makt? Har vi möjlighet ror eller paddlar vi runt med en termometer på släp tills vi hittar platsen och det har aldrig slagit fel, även om det ibland varit tidsödande. ”Tålamod och trägenhet lönar sig”, sade en erfaren rödingfiskare till mig uppe vid Pieskeströmmen i Miekak 1993 – först idag fattar jag vad han menade…

Fiske med upphängare

Flugorna fiskar vi som regel långsamt och inte sällan i kombination. Att till exempel fästa en upphängare i form av en liten skir Partridge & Orange ovan en långsamt intagen jiggnymf kan vara helt oslagbart, eller varför inte ett koppel med små illröda myggpuppor efter en tung gammarus – håll i tömmarna bara!

Här kommer en uppsättning rödingflugor du kan lita på mellan vakperioderna:

”Juicy Lucy” är en vidareutveckling av rödingflugan ”Bloody Mary”. Min första bekantskap med denna var uppe i Rautas. Efter att ha testat olika variationer blev det till slut en helt annan fluga med ett materialval som i mitt tycke gör den långt mer effektiv för röding än det gamla originalet. Denna fiskas oftast med en långsam och lite ryckig handtvist och inte sällan tar fisken efter utkastet när flugan närmar sig botten. Därför är det viktigt att ständigt hålla kontakten med flugan under ”dyket”!

Klassikerna

Klassikern ”Pharmacheene Belle” i nymf- eller streamerutförande har presenterats en gång tidigare i AoF nr. 1 2020, där Magnus Ström var generös nog att visa upp sin rödingfavorit. Undertecknad har långt över hundratalet rödingar att tacka honom för.

Se bara till att ha den i flera olika storlekar och att du använder Buck tail. Den vita bucktailen besitter nämligen en uv-effekt som har visat sig ha en stor betydelse för hur rödingen reagerar. Får vi retliga småhugg brukar en mindre flugstorlek råda bot på det problemet. Intagningen kan du variera från långsam till ren streamer-halning.

”Partridge & Orange” variant, denna skira och nästan barnsligt enkla skapelse är vanligtvis oemotståndlig för rödingarna. Oftast placerar vi den en bit upp på tafsen som en upphängare och så även under torrflugefisket. Dock rekommenderas inte detta om dubbelhugg uppfattas som jobbigt!

Gammarus, eller scuds på engelska, är bottenlevande kräftdjur som hör till rödingens stapelföda, särskilt när vattnet är riktigt kallt. I karga fjällsjöar och på högre höjder kan det ofta vara så att dessa kräftdjur helt dominerar det akvatiska livet. Vid flera tillfällen har magarna varit proppfulla av just gammarus när vi fiskat på tundran. Färgen på dessa har då varit åt det gula och rosafärgade hållet och för att sticka ut i mängden har vi efter hand valt färgerna fluorescerande orange och rosa i flugorna.

Det bör nämnas att jag har träffat på många duktiga fjällfiskare som saknat ett sådant mönster i sina flugaskar…

Moderna flugor

”Arctic banana” är en attraktornymf som jag kom i kontakt med för flera år sedan uppe i Nordnorge och som sades härstamma från Island. Efter hand har materialvalet ändrats och resulterat i denna ”lysmask” med flera kombinerade fluorescerande material. Tillsammans med den kontrasterande påfågeldubbingen får nymfen samtliga attribut som rödingarna brukar gå igång på, såväl under sommaren som på hösten.

Fjädermyggpuppor är även de stapelföda för både röding och öring och lever i tusentals längs med sjöbottnen. Att då sticka ut en aning i minglet är ett måste, varför materialvalet föll på rödingens favoritfärg rött, och i ett fluorescerande utförande. Flugorna, eller ”Polkagrisen”, använder vi oftast som upphängare tillsammans med ovan nämnda mönster och vid flera tillfällen har två rödingar krokats på samma kast – ett lyxproblem man kan stå ut med.

Kraftig krok

Till ovan beskrivna mönster har jag varit noggrann med krokvalet. Ibland är huggen hårda och i kombination med stram lina och sänkt spö är krokrätningar vanliga. Efter allt för många sådana och avslitna tafsar, följt av många och mycket fula ord, föll valet på de som återfinns i materialbeskrivningen. Koncensus är: använd inte krok med tunn vajer! Vad gäller tafsgrovlek i denna form av fiske går vi aldrig under 0.18 millimeter i spetsen och använder alltid fluorocarbon med ögleknut till flugorna.

Nä, nu är det dags för dig att fylla askarna med rödingammunition! Förhoppningsvis finner vi aldrig konkreta svar på när, hur och varför fisken svarar på våra flugor som de gör – då förlorar vi förmodligen en del av vad vårt flugfiske handlar om – men dessa mönster brukar leverera riktigt bra mellan vakperioderna.

Juicy Lucy

Krok: stl.10-14, exempelvis Dohiku HDJ.

Förtyngning: 3,3 mm. tungstenskula i koppar.

Tråd: Nano Silk 18/0 och 8/0 fluoröd.

Stjärt: Inferno Biot, yellow eller brun.

Bakre hackel: ljus rapphöna.

Ribbing: guldvajer, 0.2 mm. samt påfågelherl.

Kropp: 8/0, fluoröd.

Främre hackel: ljus rapphöna.

Thorax: påfågelherl.

Pharmacheene Belle nymf

Krok: stl. 8-12. Nymf- eller streamerkrok.

Förtyngning: 3,3 mm. tungstenskula i guld.

Tråd: Nano Silk, 12/0.

Stjärt: röd och vit bucktail.

Bakkropp: påfågeldubbing.

Ribbing: guldvajer, 0.2 mm.

Kropp: gult flossilke.

Vinge: vit och röd bucktail.

Thorax: påfågeldubbing.