Tonfisk – giganten som kom tillbaka

TEXT OCH FOTO: ANDERS NICANDER

JAG VET INTE hur många gånger jag fick höra historien. Min vän Jan Olsson berättade om hur han själv och Fiskejournalens chefredaktör Olof Johansson sett hoppande tonfiskar bland de yttersta skären i Pater nosterarkipelagen. Det var på 1960-talet när havet fortfarande var förhållandevis friskt och fullt av fisk. Sedan försvann tonfisken från svenska vatten. Den fiskades ut och kom att bli en symbol för människans ödeläggelse av livets källa.

För ett decennium sedan började ryktena gå. Någon hade sett tonfisk hoppa utanför Måseskär. Någon annan kunde svära på att de sett en, som man sa, tjuvfiskad tonfisk i ett fryshus vid Öresund. Kunde det verkligen vara sant? Hade tonfisken kommit tillbaka?

Det var sant. 9 september 2017 fångades den första tonfisken i svenska vatten på över 50 år. Men det var inte slumpen som gjorde att det blev så.

ÅRSVISA VANDRINGAR

Den blåfenade tonfisken ger sig ut på årsvisa vandringar. Från lekplatserna i Medelhavet vandrar den ut i Atlanten och besöker våra vatten på sensommaren vid sin födoresa norr ut. Anledningen till att tonfisken kommit tillbaka var att man hade börjat förvalta beståndet på ett riktigt sätt och starkt begränsat fisket. Den kloka förvaltningen fungerade och beståndet växte snabbare än någon vågat hoppas på. Nu är det så stort att man i Norge börjat fiska tonfisk kommersiellt.

Inom EU förekommer än så länge bara fiske i forskningssyfte. Tillsammans med Statens lantbruksuniversitet, SLU, genomförs varje år fiske efter tonfisk där fisken fångas av några av landets skickligaste sportfiskare på båtar som utrustats efter stränga regler för att garantera tonfiskarnas säkerhet.

Fiskarna taggas med satellitsändare innan de med varsam hand återutsätts för att kunna fortsätta sin vandring.

Vi har haft förmånen att följa med på både ett forskningsfartyg och en tonfiskbåt för att få se och uppleva något som passerar gränsen till det magiska här i våra egna hemmavatten.

AVSLÖJAR BLUFFEN

När vi ses i hamnen är tonfiskflaggan hissad. Spöna med de enorma rullarna bärs ombord med vördnad, nästan som om det var vapen eller mätinstrument på någon forna tiders forskningsexpedition. Jag är medbjuden på Tobias Ehns perfekt anpassade båt.

Skepparen tar uppgiften på största allvar och ingenting får slarvas med eller lämnas åt slumpen. Vi pratar om att båten ligger i hamn mitt i ett havsöringsparadis och att torskfisket förr var förnämligt här under senvåren. Men ingenting bottnar i nuet för i dag ska vi ut på tonfiske.

Vi börjar med att fiska makrill på grundtoppar strax väster om Orust. Häcklor skickas ner och en besättningsman är beredd på att ta emot makrillarna och förpassa dem ner i sumpen. Tonfisken är en av planetens mest utvecklade jaktmaskiner och den ratar en död makrill men tar gärna en levande, därför måste all betesfisk hållas vid liv utifrån dispens.

Startskottet för fisket går snart och vi har en timmes resa att avverka innan vi är på plats. Makrillen som dagarna innan huggit oavbrutet på grundtopparna trilskas och stressen börjar synas i ansiktena på fångstlaget. Men så hittar vi rätt och fulla häcklor kan lyftas in över relingen.

När vi har ett 20-tal makrillar i sumpen sätter vi kursen mot sydväst. På vägen kör vi in i ett område där det ligger tusentals döda småfiskar av torsk, kolja och vitling och guppar på vågorna. Måsfåglarna har ätit sig så mätta att de inte orkar flytta på sig utan bara sitter dästa på vattenytan när vi närmar oss med båten. Förmodligen är det tal om bifångst från en trålare som dumpats. Återigen påminns vi om hur vi människor förvaltar jorden vi ärvde och som ska ärvas av våra barn. Vi sväljer vreden och försöker förtränga känslan av hjälplöshet och far vidare.

FISKEPROFFS

När vi kommer ut till fiskeplatserna vid så kallade 10-gradaren är fisket redan i gång. Över VHF:en hör vi att en annan båt har krokat en tonfisk och på forskningsfartyget förbereds det för att ta ombord och tagga fisken.

I vår båt påbörjas en av de proffsigaste riggningar jag sett. Levande makrillar tacklas med hjälp av buntband och gummiband under ballonger som släpps ut för att släpa efter båten. Båten ligger med bredsidan mot vinden så att man kan tackla upp sex spön.

Fiskedjupet varierar från precis under ytan och ner till 20 meter. Djupet under båten är dryga 100 meter.

Alla inblandade vet precis vad de ska göra och de regler som SLU har för deltagarna i forskningsprojektet följs med minutiös noggrannhet. Det är både på lek, med färgglada ballonger och ivriga män som blir till pojkar inför uppgiften, och allvar när Statens lantbruksuniversitet bedriver forskning på en av världshavens mest fascinerande varelser.

GPS-SÄNDARE

På forskningsfartyget väntar några av landets skickligaste forskare på att någon av tonfiskbåtarna ska få hugg för att sedan kunna ta sig an fångsten.

Nu inväntas att fisken ska bli trött nog för att kunna hanteras. Det kan ta flera timmar. När fajten går mot sitt slut kör forskningsfartyget upp i position vid den båt som har en tonfisk på kroken. Men hjälp av en stor krok släpas tonfisken upp i en ränna på forskningsfartyget där man kan arbeta med den.

Forskningsteamet har förutbestämda uppgifter och allt går mycket fort. För att lugna ner fisken lägger man en liten fuktad trasa över det öga som ser uppåt. Man sköljer oupphörligen fisken med havsvatten samtidigt som han sköljer över gälarna med en annan slang. Fisken mäts och man uppskattar dess vikt.

Taggen med GPS-sändaren skjuts in i sidan strax under ryggfenan. Där kommer den sitta tills den lossnar. Då skickar den ut en signal som gör att man kan hämta upp den ur havet. I sändarens minne finns mängder av information lagrad.

När arbetet är klart baxas fisken ner i vattnet bakom båten. Båten kör långsamt och vattnet sköljer över fisken. När man ser att den mår bra släpps den tillbaka.

SCI FI-FILM

Tonfisken har den mycket märkliga egenskapen att den kan höja sin kroppstemperatur och då ta sig ner på djup över 1000 meter. Den jagar i stim och favoritfödan när den besöker oss är makrill, sill och näbbgädda.

Utan särskild utbildning får man inte röra tonfiskarna som märks. Men jag står vid sidan och Martin Falklind som är med på forskningsfartyget i dag pekar på en liten fena som tonfisken kan fälla in i en hålighet i kroppen när den ska simma extra fort. Då kommer den upp i hastigheter runt 70 kilometer i timmen. Den ser ut som något ur en science fiction-film när den glimrande färgen längs sidorna skiftar och tycks bölja fram.

Nyanserna varierar från violett till guld, grönt och koppar. Vid ett tillfälle då jag var med dog en fisk när den skulle märkas. Kanske var den sjuk, dessutom hade den trasslat in sig i tafsen under fajten. När fisken dog såg det ut som om färgen rann av fiskens sidor och den blev med ens grå som bly.

HOPPANDE GIGANTER

På vår tonfiskbåt övergår den hektiska riggningen i ett stort lugn. Betesfisken är på plats och ballongerna släpar perfekt efter båten. Nu kan vi ingenting mer göra än att vänta.

På VHF:en hör vi att någon annan båt har tonfisk på. Efter en halvtimma kommer meddelandet att den gått loss. Men så får en annan båt hugg. Och så en till. Vi kanske borde ha valt ett annat område, resonerar vi. Men det är omöjligt att veta i förväg.

Området vi befinner oss i är enormt stort och det finns inget att gå på när man letar. Mer än möjligen strömkanter. De bildas precis i övergången mellan en havsström och stilla vatten. Man ser den tydligt på ytan när vinden är svag. I strömkanten samlas makrillen och näbbgäddan och där jagar tonfisken.

Andra båtar rapporterar om hoppande tonfisk. Vi ser en tonfisk hoppa i horisonten, sen inget mer. Vissa år har man sett hundratals hoppande tonfiskar på en dag. Andra år hoppar de knappt alls. I Öresund har man sett dem från Sundsbussarna, de färjor som trafikerar sträckan Helsingborg–Helsingör, bara för några dagar sedan.

TONFISKEN ÄR TILLBAKA

Dagen går mot sitt slut och vid ett förutbestämt klockslag bryter SLU projektfisket och samtliga båtar måste ta upp tacklen ur vattnet. Resan hem går över ett stilla, bländande vackert, hav. Bara resan är värd satsningen. Men känslan av hjälplöshet kommer tillbaka när vi pratar om allt fantastiskt fiske vi haft här innan den stora kollapsen. Torsk, bleka, sej, havskatt och långa var bara några av de arter det en gång fanns gott om. Nu är de alla, mer eller mindre, borta.

Jag får frågan om att följa med ut igen följande dag. Jag kan inte, så jag säger nej.

Den dagen får de tonfisk. En stor som enligt uppskattning borde väga runt 300 kilo. Fajten var fantastisk, säger man, och den kunde märkas och återutsättas helt enligt alla regler och rutiner. Dagen efter det kommer den hårda vinden och allt fiske blåses av.

Men det kommer fler år. Tonfisken är tillbaka och så länge den förvaltas på ett sunt sätt kommer den att öka i antal. Kanske kommer det finnas båtar i framtiden som här hemma på västkusten kan ta med gäster ut på detta big game-fiske i yttersta världsklass?