Öring på tvåhands

Tvåhandsfisket med lätta linor har väckt stort intresse på många platser. Även här i Sverige börjar namn som Spey-trout och Microspey höras allt mer. Här berättar Niklas Örtengren om varför han, nu mer, helst använder ett långt tvåhandsspö även vid öringfisket.

TEXT OCH FOTO: NIKLAS ÖRTENGREN

Vattnet är strömt och djupt, med vadarstavens hjälp känner jag mig försiktigt fram över den ojämna botten. Vågar inte gå ut många meter och bakom mig sticker granarna ut sina grenar som långa mörkgröna klor, redo att snappa åt sig både flugor och fluglinor som kommer för nära. Innan första kastet matar jag ut drygt tio meter lina från rullen. Hela klumpen ligger utanför spötoppen när spöet lyfts med en mjuk rörelse, följt av en vridning, kort paus och så fram igen. Klumpen seglar i väg tillsammans med ett par meter skjutlina utan minsta ansträngning. Sekunden senare rullar tafsen ut och flugan dimper i med ett litet plopp. Inga problem att få ut linan trots att storskogen flåsar i nacken.Kastet är inte speciellt långt med det är avsiktligt, jag brukar alltid börja fiska av området relativt nära, för inte missa några fiskar. Ibland är inte ens halva klumpen utanför toppöglan. Denna gång något längre. Vattnet tar tag i linan och för den med sig i rask takt. Flugan simmar snett över strömmen för att sedan svänga in mot strandstenarna och parkera. Den får hänga kvar där en liten stund innan ytterligare ett par meter lina dras av rullen, resten av skjutlinan tas hem och ett nytt kast påbörjas. Linan flyger i väg utan minsta problem. Granarnas klor är redan glömda. Med tvåhandsspöet behövs inte mycket kastutrymme.Jag upprepar proceduren ytterligare ett par gånger. Snart fiskar flugan nära 25 meter ut, känner mig nöjd med avståndet. När kastet är utfiskat är det dags att gå vidare ett par meter nedströms, före nästa kast.

Öring på tvåhands

Fiske med tvåhandsspön har fått allt mer uppmärksamhet ihop med öringfiske både hemma i Sverige, men även utomlands. Det är inte längre bara lax, havsöring- och steelheadfiskare som använder sig av tvåhandsspön. Begrepp som ”Trout spey” har dykt upp och så även klumplinor som har anpassats för låga vikter. Plötsligt är det poppis att svinga små nymfer, våtflugor och i visa fall även torrflugor efter öring med lätta tvåhandsutrustningar.Öringfisket här hemma med tvåhandsutrustning är dock ingen ny företeelse. Så länge jag kan minnas har många riktiga ”öringrävar”, och för den delen också laxfiskare, emellanåt tränat sitt fiske efter vanlig öring. Annars är målbilden för dessa att fånga de betydligt större vandringsöringarna i norr.Men på senare år har det alltså blivit vanligare att se tvåhandsspön användas även hos gemene flugfiskare. Även jag har fallit för tvåhandsfisket, och jag är inte ensam.

Napp!

Jag fortsätter min väg längs älven. Ett kast, låter fluglinan och flugan svepa in mot egen strand sedan ta ytterligare ett par kliv nedströms. Allt sker slentrianmässigt, om och om igen, man hamnar snabbt i en rytm.Där och då är det lätt att börja tänka på annat, titta på granarnas toppar, fundera över nästa fiskeplats, vad familjen gör där hemma eller bara njuta av det fina vädret. På sätt och vis mysigt men nästan oundvikligt fiskar man ineffektivare utan tanke på presentation. Man missar den där ståndplatsen som flugan borde svept förbi.Denna gång behöver jag dock inte oroa mig att börja tänka på annat, jag hinner helt enkelt inte. För det tar inte många kast innan rytmen avbryts abrupt av ett ilsket hugg. 25 meter ut har något tagit min fluga. Jag känner ett par tunga knyck innan en blank öring plötsligt flyger rakt upp i luften. Sedan blir det fajt, öringen går ut i hårdströmmen och sätter full fart nedåt. Ytterligare två hopp hinns med samtidigt som 20 meter lina löper ut från rullen. Tack och lov är jag i början av poolen och inte vid slutet, där en ilsket frustande fors tar vid.Öringen rusar 30 meter nedströms och jag följer så gott det går. Strömmen lugnar sig något och det finns flera fina landningsplatser längs kanten. Jag känner mig hyfsad bekväm och drillar fisken vidare, lugnt men bestämt. Det borde gå vägen, men man kan aldrig vara säker på hur det ska sluta.En gång fastnade en fin femkilos öring en spölängd ut, precis när jag trodde kampen var vunnen. Tafsen satt fast på botten och gick inte dra loss hur jag än vände och vred. Till sist gick den av och öringen försvann. Än idag har jag ingen aning vad tafsen fastnade i, men säkert mellan två stenar. Fortfarande får jag upp bilden av öringen som sitter fast på botten och visar hela bredsidan bara ett par meter ut.Men det var då, denna gång avslutas allt utan missöde även om jag blir lite svettig när öringen bjuder på ett sista hopp precis innan håvkanten. Strax senare ligger en tätprickig skönhet på 2,5 kilo i håvnätet och kan beskådas under tiden det tar för den att återhämta sig.

Inte bara kasta långt

Det är lätt att tro att tvåhandsspön bara handlar om att kasta långt. Speciellt när man ser en laxfiskare lägga ut ett 35 meters kast tvärs över älven. Visst är det lättare att kasta långt med ett tvåhandsspö och ibland ger de långa kasten någon extra öring. Men ett långt kast är inte alltid bättre än ett kort. Desto längre ifrån dig, desto sämre uppfattning får du om var flugan befinner sig. Kommer den då att glida förbi stenen eller är du två meter kort, eller ännu värre, två meter för långt ut med risk att fastna? Ett långt kast kan dock vara bra för att inte riskera att skrämma öringen. Fast plasket och även skuggan från linan kan vara ett tillräckligt störningsmoment. Att kasta förbi ståndplatsen är inte heller bra. Även om det är storvuxna öringar vi jagar är de fortfarande lättskrämda och många älvar är dessutom klara och grunda. Därför gäller det att vada och fiska så försiktigt som möjligt.Ganska ofta är det bättre att fiska på ett avstånd av 20 till 25 meter med bättre kontroll än att försöka nå ut tio meter extra. Ibland behöver man fiska ännu kortare än så för att kunna styra flugan rätt.Men varför inte bara fiska enhands om man nu inte behöver distansen? Det finns många fler fördelar att välja tvåhands än bara för distansens skull. Med ett längre spö går det att styra driften bättre. Det är lättare och mindre tröttsamt att underhandskasta och fiskar man efter ”fel” sida av älven är det enkelt att byta arm och fiska med ”fel” hand överst. Dessutom är det för en ny flugfiskare enklare att lära sig tekniken om man inte försöker kasta för långt. Ta inte i, försök i stället göra kasten utan ansträngning, när väl tekniken sitter är det sedan lättare att även kasta långt när det behövs.

Många namn ...

Numer finns det flera begrepp som syftar till tvåhandsutrustning. Trout spey, micro spey, spey, double hand och även switch avser alla olika tvåhandsutrustningar. Dock i olika längder och klasser. Vi ska inte gå in i detalj på de olika skillnaderna, dels för att det tar för mycket plats och dels för att det knappast finns ett tydligt svar på vad som är vad. Ser det ut som ett tvåhandsspö så är det nog ett tvåhandsspö, oavsett om det är 10,6 fot eller 15 fot långt.Dock kan jag lyfta ett varningens finger. Bland lättare spön finns de som är enhandsklassade och de som är tvåhandsklassade. Så med andra ord kolla alltid rekommenderad gramvikt eller rättare sagt grainvikt.De allra lättaste spöna kan vara roliga för den som önskar köra tvåhands med nymfer och mjukhacklade flugor efter regnbåge eller mindre öring. För den som söker efter större öring med streamer blir sådana spön för klena.Vid streamerfiske med enhands används vanligtvis ett spö i klass sex eller sju.Tvåhandsfiske med streamer bör innefattas av ett spö som har samma linvikt, annars orkar inte linvikten vända över flugan. Så minst ett klass 4 om spöet är tvåhandsklassad. Ett lätt tvåhands-/switchspö på 10,6 till 11,0 fot är trevligt att gå med i de mindre åarna, speciellt på sommarlågt vatten tillsammans med en lina med integrerad skjutlina, ingen skarv mellan skjutlina och klump. Då går det att fiska med bara sjunkspetsen eller tafsen ute. Dock blir kastlängden och även flugstorleken begränsad, förvänta dig inte kunna fiska större flugor eller kasta längre än vad du kan göra med ett enhandsspö. Däremot är det mindre slitsamt och lättare i trängre lägen.

Riktiga tvåhandsspön

Den som önskar ett spö som orkar kasta tunga sjunkspetsar som vänder över förtyngda flugor eller stora hjorthårsskallar bör hoppa upp ett par steg bland linklasserna. Tänker du köpa ett tvåhandsspö som komplement till enhandsspöet rekommenderar jag ett spö i längderna 11,6 till 12,6 fot och som klarar en klumpvikt på strax under 30 gram. Med andra ord ett tvåhandsklassat spö för lina 7.Dessa spön är mina egna favoriter när det handlar om tvåhands för öring. Om det står switch eller spey/double på klingan har mindre betydelse. Med en sådan utrustning går det att kasta det mesta i flugväg. Visst kan de kännas lite otympliga med sina tunga klumpar men det går, speciellt om det går mycket vatten och ett enhandsspö känns för lätt.I större vattendrag kommer de dock än mer till sin rätt. För fiske i stora älvar väljer somliga att gå upp ytterligare i linklass och spöländ, där är det inte ovanlig att se spön på 13 eller 14 fot. Nog kastar sådana spön lite länge. Men kom ihåg att det är fiske och inte tävlingskastning vi håller på med. Med ett klass 7 tycker jag att de flesta situationer klaras och dessutom ger det en skön fajt med öringarna. Och slutligen bland storskogens mörka stigar när granarna försöker snappa åt sig allt man bär på, slinker ett kortare spö undan.

Fluglinor

Till dessa ”riktiga” tvåhandsspön kör jag alltid med separat skjutlina och klump.En monofil runningline (ingen coating) ger minst friktion och kastar längst. Just nu kör jag själv 50 pound runningline men har tidigare använt ner till 35 pound. Lite grövre är enklare att greppa men kastar något kortare.På skjutlinan knyts sedan en ögla, förslagsvis en ”perfect loop”. I denna ”öglas” sedan klumpen fast. En flyt- eller en intermediate-klump räcker långt. Jag och många andra har dock fastnat för klumpar med utbytbara spetsar. Det tar mindre plats och det är lättare att byta ut spetsen än hela klumpen när fiskedjupet måste justeras. Klumpar med utbytbar spets finns både i skagit- och scandi-utförande, jag föredrar de senare som är mindre ”plaskiga”.En intermediate-spets sitter oftast på min egen utrustning men ibland byts den ut till en sjunk-3 eller en sjunk-5 för fiske på djupet. På sjunkspetsarna brukar jag använda en tafsspets på cirka två meter av 0,28-0,35 millimeter nylon eller fluorocarbon. Till flytlinan används en taperad tafs på en spölängd plus tafsspets.

Flugor

Självklart ska man ha en fluga som man tror på och som gärna simmar fint i strömmen. Mest handlar det nog om att få flugan framför nosen på fisken utan att den skräms. Till storöring är streamer förstahandsvalet och det är ingen skillnad när man fiskar med ett tvåhandsspö. Vanliga Woolly bugger, Zonker och Muddler fungerar alldeles utmärkt.Till tvåhandsfisket använder jag även tubflugor. De har fördelen att kroken går att byta ut när den blir sliten. Dessutom går det att vid vattnet välja att fiska med enkel, dubbel eller trekrok. Har dock inte märkt någon skillnad i dessa krokars förmåga att fästa fisken. Även enkelkrok har jag haft riktigt bra kroknings- och landningsprocent med. Helst låter jag kroken hänga löst efter tubflugan.Oavsett tub eller krokflugor, fungerar det mesta lika bra. Allt från små zonker, via hårvingade laxflugor till stora hjorthårsmonster. Svart och grått är vanligast, men man ska inte tveka att emellanåt testa lite färggladare flugor i blått, gult eller orange.Som du märker innehåller det lätta tvåhandsfisket en rad intressanta ställningstaganden. Linor, spön, kast och flugor. Mycket är nytt, en hel del kommer säkert att utvecklas och vem vet, kanske är även öringfisket något nytt på spåren som leder till en utveckling vi kan skönja om många år?