Lågt vatten tarvar kreativa lösningar

TEXT OCH FOTO: GUNNAR WESTRIN

I SLUTET PÅ 1990-TALET drog kompisen Jocke och jag till legendariska Pöyrisjoki i norra Finland. Det var efter det vattendraget som författaren och äventyraren Carsten Lorange hittades död i sitt tält.

Vi hamnade mitt i en aldrig upplevd värmebölja, med ramar av högt vatten, oändliga surmyrar och mygghorder som vi aldrig tidigare hade upplevt. Till slut var vi tvungna att omstrukturera våra förehavanden, så till vida att vi försökte vila på dagarna i det heta tältet, för att om nätterna, i något svalare väder, försöka vara konstruktiva i vårt fiske.

TUFFA TIDER

Under resans sista afton snackade vi igenom vår fiskevecka och konstaterade att det hade varit en mödosam tid, framför allt med hettan och högvattnet. Myrarna var så fulla med vatten att vi även på renstigarna, var tvungna att klampa omkring med vadarna på. Den hanteringen lockade naturligtvis upp ännu mer mygg. Som norrlandsfiskare var vi trots allt rätt härdade, även om situationen slet något på humöret.

– Om tio år kommer vi hur som helst att minnas resan till Pöyrisjoki som ett fantastiskt äventyr, menade Jocke.

Så sant som det var sagt! Den resan är och förblir en av våra mest i hågkomna fjälltripper någonsin. Fisket var alldeles underbart i allt elände, vilket naturligtvis berodde på en obegränsad tillgång på allehanda insekter. Förekomsten av stor harr och öring var imponerande.

KLIMATKAOSET

Ett 20-tal år senare kan jag konstatera att just den resan var den slutliga finalen på fiskefärdernas högvattenproblem, under annars perfekta tider på fjället. Numera känns det nya huvudbryet vara det motsatta, med oftast alltför lågt vatten och skralt med mygg.

Efter 2010 har det gått fort med klimatförändringarna till fjälls. I min vänkrets har vi alltid haft intentionen att ta oss till fjälls under den första delen av juli, den tid då sommaren verkligen brukade komma på de trakterna. Den envisheten har vi fortsatt med, även om instabiliteten vädermässigt har varit förargligt märkbar.

Den urgamla kunskapen har varit att fisket brukar bli sämre när jokkar stiger. Så tycker jag fortfarande. Bäst har alltid varit att komma fram när vattendragen har varit lite för höga, men att fjällfloden var i sakta sjunkande.

Någon gång har vi naturligtvis kommit fram vid normala vattenstånd, men att det, efter några dagar, har sjunkit ner mot normalen. Generellt kan konstateras att väderbetingelserna de senaste åren har varit märkbart skiftande från hetta till kyla, oftast utan nederbörd.

Under fjolårets resa fick vi dagar med temperaturer som skiftande mellan 34 och ner mot 9 plusgrader. Oavsett kyla eller värme sjönk jokken med cirka 10-15 centimeter per dygn.

Nu hör det till saken att vårt vattendrag på Sandåslandet norr om Kiruna har ett förhållandevis brett flöde med klassiskt guldglittrande sandbottnar. Den är med andra ord urtypen för en jokk som inte mår bra av oberäkneliga väderbetingelser. Efter tre dygn hade vi tappat en halv meter vatten, varför nya strategier måste tas till.

IRRATIONELLA FLÖDEN

Geografiskt ligger jokken högst i specifika avrinningsområden till bland andra Lainioälven och Torneälven. Sanden filtrerar snabbt högvattnet som kan rinna undan med god fart. Minns fortfarande den natten när det kom snö i mitten på juli, för att under de två kommande dygnen omformas till historiskt ösregn. När vi märkbart stelbenta kunde kravla oss ur tälten mötte vi en jokk som mer såg ut som en frustande storälv. Två dygn senare var ån normal igen tack vare porösa sandbottnar.

Det kanske inte är så konstigt att funderingar hörs, var fisken eventuellt uppehåller sig vid extremt lågt vatten. Vissa har menat att de flytt till andra vatten, andra har ansett att fisken helt enkelt har dött. Ett allvarligt ekologiskt problem kan vara att den sinande huvudfåran till slut kan hamna för långt från strandbården, en väl så viktig biotop för allehanda insekter.

UTMANANDE LUGNVATTEN

Extremt lågt vatten gör fisken betydligt skyggare, oavsett art. Varmare vatten gör också att fiskar rör sig långsammare, går ner i varv för att spara kraft och energi. Det mer slående problemet under varma och torra sommardagar är att olika insektsarter redan har kläckt ur sig. Intrigen påminner absolut om nyss nämnda flugfiske på Pöyrisjoki i norra Finland, med den stora skillnaden att då fanns det vatten i ett överflöd, en injektion som gynnade alla typer av insekter och inte bara mygg. Om värmen skulle vara mer långvarig, med fortsatt sjunkande vatten, finns risker för akut syrebrist. Då har vi hamnat i ett mer akut läge, där skillnaden mellan liv och död kan vara märkbar.

Återigen fick jag tanken att vända på dygnet, om inte annat för att om möjligt kunna fiska på något kallare vatten. Det fick helt enkelt bli eftermiddagar och nätter.

På sandåsarnas land får man verkligen inte ha bråttom, där spaning och nödvändig meditation är av yttersta vikt.

För mig har spejandet alltid varit min viktigaste flugfiskestrategi. Nu sken solen från en molnfri himmel, sandbottnarna glimmade förföriskt, där varje sten kunde skönjas.

Då och då kom en och annan ensamharr simmandes på det halvmeterdjupa vattnet. De rotade slött i bottenskiktet så att ”damm” bildades i det kristallklara vattnet.

GRÄVSKOPAN

Eftersom flygande insekter verkade vara en bristvara, hade fiskarna tydligen förståndet att gräva efter födan. Jag tycker att det verkar ”förnuftigt”, med tanke på att ytområdet inte kunde erbjuda någon form av bukfyllnad. Här kan man möjligtvis servera de hungriga fiskarna en förtyngd nymf eller puppa. Problemet är hur man ska bete sig för att få flugan på plats.

Grunda och klara fjällvatten är ingen lek och avslöjar dessutom varje fientlig rörelse. Det är då man kan ta till den motsatta taktiken att, lämna strandvidet och bara plumsa rakt ut i selet? Den burdusa taktiken tarvar starka ben och långdragen uthållighet, eftersom du måste stå stilla en bra stund innan fiskarnas jakter förhoppningsvis har normaliserats efter plaskandet.

Det vi oftast glömmer är att harren har den mest kompletta ”grävskopan” till mun av alla nordliga fiskarter. Jag har några gånger i mitt liv fått uppleva den gudomliga synen när en harr helt enkelt har grävt sig in i en sandbank för att leta larver.

Den kunskapen kan utnyttjas av oss flugfiskare, så till vida att vi använder oss av ordentligt förtyngda kusar, som till och med kan släpas på botten. Det kan arta sig till ett intressant och spännande fiske, men bygger på förekomsten av grunda sel med tydliga sandbottnar.

ETT ÖGONBLICK AV LYCKA

Mysigt är att lämna tältlägret sent om natten och bäst är om solen gått i moln eller skuggas av något fjäll. Då sjunker oftast temperaturen så det känns i kroppen. Märkvärdigt är hur låga vattenflöden kan ”öppna” för andra, mer sällsynta utströmningar i jokken, sådana man inte ser vid normalt vattenstånd, eftersom de oftast ingår i selets ursprungliga form.

En afton i skön svalka, men på oroväckande låga vatten, vandrade jag upp till en tänkt sträcka, där jag plötsligt upptäckte en ny liten ström rinna förbi ett mer vidlyftigt strandbuskage, ett litet fint drag som förmodligen bara kunde ses vid extremt lågt vatten. Precis när solen stack fram på kanten av berget plaskade det till. Då såg jag faktiskt att några större sländor hade lämnat strandbårdens risiga buskar för den sista utflykten. Insekterna liksom glimmade till i nattens skiraste solstråle, varvid en bättre harr steg.

Ett klassiskt scenario, sådant man drömmer om under kallvintrarna. I första kastet tog harren, hoppade högt och lossnade. Sen var den natten ”förstörd”.

Under sådana omständigheter tror jag inte att flugvalet hade någon större betydelse. Harren tog hur som helst en harkrank i storlek 10, trots att vi inte såg en enda krank under vistelsen?

Ovan berättelse tillhör naturligtvis ovanligheten och kan bara upplevas vid lågt vatten, åtminstone i min favoritjokk. Däremot erbjuder platsen vissa självklarheter. Där fanns en ström som var lite djupare än ute på selet, till råga på allt med ett prunkande buskage i fonden.

Buskarna gav skugga och en del insekter kunde därför frodas och leva. Ett litet men viktigt ekologiskt rum mitt i torkan. Vissa strategier bygger oftast på att man måste leta olikheterna i den allmänna likformigheten.

SMARTA HARRAR

Den mest frapperande upplevelsen av torka, lågvatten och hetta upplevde jag i en liten sjö på samma område, där en halvtorr jokk rann ut. En sjö eller tjärn kan i bästa fall vara fiskars räddning, om torkan och värmen blir alltför långvarig.

Polaren och jag hade gått bet på fisket i huvudströmmen, varför vi lämnade bäcken för att testa sjön som vi naturligtvis kände till.

Trots att vi hade spanat in ett och annat försiktigt vak, var det trögfiskat och självklart myggfritt. När kvällningen sänkte sig över nejden promenerade jag till jokkens grunda utflöde, satte mig ner och njöt av det tysta landskapet. Till intrigen hör att mynningen var kantad med meterhög vass.

Här upplevde jag en egenartad händelse i mitt fiskarliv som fortfarande förvånar mig och som inte alla har trott på. Plötsligt, liksom från ingenstans, kom ett gäng skapligt välvuxna harrar simmande och bökade ljudligt i vassen så det stänkte och plaskade om det. Jag fattade absolut ingenting? Efter några skvalpande minuter lämnade de plötsligt krigsskådeplatsen, varvid allt blev lika tyst som innan anfallet. Efter några minuter kom fiskarna tillbaka, simmade runt bland vassen och snappade åt sig de insekter som hade ramlat ner från stråna under den tidigare attacken. Vad säger man? Det beteendet hade säkerligen inte utförts om insektslivet hade varit normalt. Det är sådana tillfällen som föder djupare tankar om djurs intelligens.

HEMLIGA TECKEN

En afton följde mina kompisar med på en större undersökning av det största men grunda selet. Vi satte oss ner på strandstenarna för att om möjligt få syn på något tecken på liv.

Platsen har under många år kallats ”Westrinudden”. Tio meter utanför uddens spets fanns förr en gedigen djupgrop, där större harrar embarkerade efter den sedvanliga nattvandringen. Platsen fungerade som både mat- och viloplats.

Det var en större sten som hade format gropen. Strömvirvlarna hade fortsatt att gräva sand bakom stenen, en klump som till slut trillade ner i fördjupningen och begravde sig själv.

För ett tiotal år sedan fick jag en snygg harr på 57 centimeter i det som fanns kvar av hålan. Stenen låg under vatten men toppen på den formade hur som helst ett litet spår i vattenytan, tillräckligt för att platsen kunde vara intressant för en harr. För att ett flödesspår ska bildas är det inte nödvändigt att toppen av stenen ska vara ovan vattenytan. Ytliga strömbildningar skapas även om stenen ligger några decimeter under ytan. Det var den tanken jag ville testa tillsammans med kompisarna.

Vi spanade efter små men viktiga ristningar på ytan och kunde till slut ”ringa in” några som intressanta objekt. Mycket riktigt, vännerna fick några skapliga harrar, man bara en på varje plats.

Jag har alltid förstått att just de där ristningarna har varit ”hot-spots” för hungriga harrar, eftersom platsen samlade ihop de fåtal insekter som fortfarande drev med strömmen. Strategin lärde jag mig en gång av korkflugans upphovsman, den oförliknelige hedersmannen Åke Bodén från Piteå.

Om torkan fortsätter bör man noga överväga ett mer aktivt vandringsfiske efter jokken. Det måste bli ”det sista halmstrået” på resan, den att försöka spana efter djupare gropar eller uppstickande stenar.

NYA FISKETIDER?

En tid efter hemkomsten fick jag kontakt med en kompis som hade varit på samma område men i en helt annan jokk. Det vattendraget var betydligt smalare men djupare, med små sel och steniga bottnar. De hade haft ett helt fantastiskt flugfiske efter fin harr och en del öring. Hans berättelse var inte oväntad, eftersom de bredare jokkarna med sandbottnar med all säkerhet sinar fortare. Eftersom klimatförändringarna tyvärr kommer att fortgå får vi förmodligen lägga om våra strategier. Det tycks mig som att idag verkar delar av september vara en hyggligt bra fiskemånad, även till fjälls.