Ta vara på skräpet – bind en fluffy nymph

 överblivet skräp och fångar kräsen öring över hela världen …

Ur Fiskejournalen Nr 3 2024

TEXT: TED PATLEN FOTO: JOHAN KLINGBERG

– VAD ÄR DET där?

– En fluffig, nymflik, kläckarfluga!

– Va, skojar du?

– Nope …

Diskussionerna med andra flugfiskare brukar alltid börja så när de tittar på flugan som sitter på mitt spö. Nästa fråga brukar vara om hur jag kom fram till flugans löjliga namn. Här kommer historien om hur allt en gång gick till.

Kring 1990 satt jag och planerade vinterlistan över nymfer och våtflugor som jag kunde tänkas behöva inför kommande säsong. Listan täckte kring 20 mönster med bland annat Gordons quill, Hendricksons och March Brown för att nämna några. Jag har som vana att alltid göra ett halvdussin i varje storlek av alla mönster, vilket skulle innebära kring 360 flugor. TREHUNDRASEXTIO flugor! Och det var bara inkluderat nymfer och våtflugor. Sedan skulle alla torrflugor och streamer till. Dessutom skulle alla andra flugor som gått förlorade under föregående säsong ersättas med nya. Sammantaget var det en alldeles för lång lista, jag behövde en lösning.

JAKTEN PÅ INSPIRATION

Många flugfiskare, mig själv inkluderat, använder filosofin ”mönster för alla ändamål”. Flugor som Haröra, Fasanstjärtsnymf eller andra klassiker. De får jobbet gjort men saknade den mångsidighet jag sökte. Fanns det något multifunktionellt mönster som jag ännu hade missat? Som dessutom gick fort att binda och gjort av enkla, billiga material? Om det fanns en sådan fluga kunde åtminstone inte jag hitta det.

Jag behövde inspiration.

Som tur var hade jag just läst Fishing the dry fly as a living insect, av Leonard Wright. För att göra en enkel sammanfattning: Wright skriver att öringen är lat, ett själlöst djur som reagerar på stimuli och som inte tänker. De har inte samma tänkande egenskaper som en människa. De vet inte vad en insekt är, eller mat, faktum är att de inte ens själva vet vad de är eller vad de sysslar med under hela sitt liv. Öring är inte några smarta djur.

Inspirerad av Wrights teorier började jag känna igen mig i hur jag själv tänker. Öring har inte fingrar att känna med, eller en näsa att känna lukten av mat med, de måste fånga en möjlig matbit med munnen, vilket inkluderar i stort sett det mesta som passerar förbi den. Instinktiva egenskaper hos fisken gör att den antingen sväljer eller spottar ut det som fångats.

Nu var min idé klar. Jag behövde en fluga som liknar och rör sig som den mat öringen söker, det fanns inget behov av någon exakt imitation. Eftersom flugan skulle vara en allmänimitation och passa in under de tidigare nämna egenskaperna: fluffig, nymfig, kläckar-aktig, gavs den arbetsnamnet Fluffy nymph. Under processen laborerades och ändrades mönstret till att endast innehålla fyra logiska element.

FYRA EGENSKAPER

De flesta vattenlevande insekter som öringen lever av har stjärt, gälar, ben och ibland en kläckande vingsäck. Kroppsform och storlek varierar från otroligt små till ganska stora beroende på art, fast skillnaderna är som regel inte särskilt stor emellan dem. Vad är det då hos en insekt som utmärker den bland hundratals andra? Det jag har kommit fram till säger att dessa fyra egenskaper är viktigast; storlek, form, rörelse och eventuellt färg.

Storlek: För att ändra flugans storlek är det klart enklast att byta krok, det behöver inte vara svårare än så. Dagens kroksorter kommer i många olika storlekar och profiler: raka, böjda, korta och långa, tunn eller grov vajer.

Form: Olika material tillsammans med olika krokar, skapar flera varierande silhuetter. Hårda, smala kroppar är enkla att binda genom att använda material som fasanfibrer, hackelstammar eller fjäderquill. Tjockare och bulkigare flugor kan göras med påfågelherl eller genom mycket dubbing.

Rörelse: Stjärtspröten, benen och de knappt utvecklade vingarna är särskilt viktiga för att ge flugan en illusion av liv. Insektens rörelser är fina och fria, helt opåverkade av en tafsspets. En tunt dressad fluga gjord av CdC, marabou eller något annat mjukt fluff ger dessutom flugan en fin rörelse per automatik.

Färg: För flugbindaren finns en stor mängd färgade material att välja bland. Jag gör det enkelt för mig och tänker antingen i ljust eller mörkt, samt en färgton som åtminstone så när överensstämmer med förebilden. Det betyder att jag knappast lägger någon tid för att leta efter en exakt oliv färg, oliv fungerar fint som det är. Använd helt enkelt olika färgade material. Spräckliga fjädrar eller hår som har jordnära toner: grå, brun, tan, kräm och olivt.

Det är flugbindarens rätt att avgöra flugans slutliga utseende. Men jag vill att de ska vara rufsiga, snabba att binda genom en impressionistisk oreda.

Viktigast är att flugan görs lagom skir. En spardressad fluga rör sig i vattnet även utan fiskarens hjälp. En favoritfloskel för min del är, ”less is more”.

Material som hittas vid fjädrarnas rotändar, det gäller alla fjädrar, hör till mitt favoritmaterial. När det används som dubbing rör sig fibrerna, fångar ljus och intar en naturtrogen illusion av gälar. Används det som vinganlag – och kom ihåg att öringen inte vet vad sådana är – liknar det även insektens ben.

Mjuka men tjockare fjäderstrålar är favoriten för ben. Stjärten kräver endast tre eller fyra extra fina fibrer från en hackelfjäder. Hur många fjäderfibrer behövs för att imitera insektens ben, stjärt eller gälar? Eftersom en naturlig insekt har två eller tre stjärtspröt och sex ben, använder jag motsvarande antal fibrer. Det innebär fem, sex fibrer för stjärten och kanske åtta som ben. Jag räknar aldrig antalet, vilket heller inte öringen gör. Men det antal fibrer jag använder stämmer åtminstone så när överens med den verkliga nymfen, dessutom blir den lagom dressad och rör sig naturligare. I slutänden är det ändå upp till varje enskild flugbindare att avgöra hur många fibrer man vill använda och som man tror har betydelse.

Storlek och form hänger samman. Desto mindre fluga, desto mindre framträdande är detaljerna. Vilket gör att det i de fallen endast behövs några få fibrer för ben och stjärtspröt. Faktum är att jag till de minsta flugorna nöjer mig med några få stjärtspröt, en trådkropp och några fjun som vinganlag. Hos stora insekter syns detaljerna betydligt bättre och dessa imiteras då genom att använda fler fibrer. Mer fjäderfluff och en tydligare taperad kropp, men fortfarande lättdressad.

ANVÄNDNINGSOMRÅDEN

Vid tillfällen när öringen äter strax under vattenytan i samband med en kläckning kan dess fokus vara inställt på kläckande nymfer, hängande nymfer, simmande nymfer eller döda nymfer. Visst, vi ser att de äter tack vare vakringarna, men i vilket av insektens stadie tar fisken dem? Att då presentera flugan i samma skikt som där fisken äter kan vara helt avgörande.

Det är alltså sällan som fisken ser någon större skillnad mellan en fluga som liknar en kläckare eller en stigande nymf. Däremot är det viktigt att presentera flugan i exakt det vattenskikt som fisken äter. Fluffy nymph är designad för just sådana tillfällen.

Används torrflugematerial så som CdC, sjöfågelfjäder och lätt torrflugekrok flyter flugan högre. Material som absorberar vatten, som kycklingfjäder eller kanin som binds på en tyngre krok kommer att dra ner flugan någon decimeter under vattenytan. Visst, det finns flera knep att ta till för att få flugan att antingen sjunka eller flyta. Personligen byter jag sällan fluga. I stället låter jag den helt enkelt sjunka längre tid före den når fiskens matplats, alternativt flyta kortare tid om den måste presenteras närmre ytan.

En verklig insekt är snudd på viktlös och därför försöker jag binda mina nymfer så att de genom en låg densitet svävar i vattnet. Ibland lindar jag på två eller tre varv blyfri förtyngningstråd på krokskaftet för att hjälpa flugan att sjunka snabbare. Men jag använder aldrig någonsin metallskallar eller någon annan form av tyngd. Jag har märkt att exempelvis metallskallarna får flugan att sjunka för snabbt vilket gör att flugan inte alls får den svävande effekten jag eftersöker.

Sparsamt dressad och flugans rörelse är de främsta faktorerna som lockar fisken att ta Fluffy nymph.

FLUFFY NYMPHS FÖRDELAR

Hela tanken med Fluffy nymph är att med enkla, men genomtänkta, materialval få en fluga som kan presenteras från ytan och vidare ner ett par decimeter under ytan. Den ska vara livfull, vilket bland annat ges med den nätta stjärten, mjuka hacklet och den mjuka vingsäcken. Genom att tänka utanför normen om rätt eller fel, väljs helt enkelt okonventionella material som ibland slängs. Det gör att flugtypen går att sätta samman av en oändlig mängd olika material. Helt enkelt allt det som ligger i skräpkorgen bredvid städet efter en veckas flugbindning.

Genom att använda olika kroktyper går det att genom samma koncept få fram en rad olika imitationer, beroende på vilken insekt som avses. Även typ av krok ger oss valmöjligheter. En fluga bunden med en quillindad kropp och en fluffig vingsäck sjunker snabbare på en tung krok, men flyter om den görs på en lätt torrflugekrok.

Fluffy nymph är inte en detaljrik konstruktion, den går snabbt att binda med devisen ”man tar vad man har”. Även nybörjare kan lära sig att binda dem på bara ett par minuter. Att den går snabbt att binda gör att vi på kort tid kan binda upp ett rejält lager. Det ger en stor fördel, inte minst eftersom man då vågar utmana sig att kasta och fiska över områden där det finns gott om vegetation eller bråte på botten, alltså över sådana platser som öringen ofta föredrar.

Följande rader är skrivna av författaren Ray Bergman, en av mina favoritförfattare, som har hjälpt mig att komma fram till flugans namn: ”Eller ta Gold Body Cahill. Den kunde ha döpts till Sammy, eller något annat liknande. Istället, kallade jag den bara för vad den är, och på så vis kan vem som helst lätt visualisera den.”

Jag kommer ihåg det som om det var i går … Okej, jag måste komma på ett namn för dessa flugor. Det är fluffigt skräp som påminner om en nymf och jag gissar även en kläckare … så, vad skulle kunna bli ett bättre namn … än Fluffy nymph?

Färger

Naturliga toner fungerar bra, men jag använder även ljusare färger så som ljust gul eller oliv för vissa situationer. Dubbat hår är favoritmaterialet för att göra dessa ljusare flugor. Men man måste ha i åtanke att även en tunt dubbad kropp ser solid ut när den sitter i städet, medan den intar en mer transparent skepnad i vattnet. Ett annat exempel är hur mixen av tråd och dubbingfärg kan ge olika intryck. En lätt krämfärgad dubbing på en svart tråd kommer att framträda som ganska mörk, nästan brunaktig i vått tillstånd. Genom att använda en vit bindtråd blir kroppen ljusare.