Torsk på skrei Gadus Morhua

Men det är inte bergen som lockat långväga resenärer hit. Det är havets fenbeklädda invånare som haft dragningskraft på lycksökare genom seklerna. Så även mig. Skreiens rike har en tendens att sätta klorna i en.

Ur Jaktmarker och Fiskevatten Nr 1 2024

TEXT OCH FOTO: PER JONSON

Havet ligger platt. Den blå nyansen är något mörkare än sin spegel där uppe. Nysnön ligger som ett vitt täcke på Vågakallen, Higraftind, Stortind, Småtind och Løva. Alla fjäll innanför oss har namn vars betydelse finns att finna i örikets historia. Odd Arne Sandberg drar den grova nylonlinan i taktfasta drag över räcket på relingen. Han har en liten knyck. Den är hemligheten, i alla fall enligt honom själv, till att fisken biter oftare hos honom än hos oinvigda nybörjare som provar lyckan efter fiskarna där nere i djupet.

Jag själv, som identifierar mig som en sportfiskare, envisas med att stå med spö och rulle. Meter för meter av den tunna flätlinan rullas ut från ambassadörrullen innan den tunga svenskpilken når botten och jag vevar in ett par meter och börjar imitera Odd Arnes knyckanden.

– Fisk tio meter över botten, säger den gamla fiskaren samtidigt som han börjar veva på juksahjulet.

Det heter så. Den stora spolen som sitter på relingen på de flesta fritidsbåtar här uppe. Att fiska är en del av livet här. Alla berörs av fisket på något sätt. Torsken finns i öbornas DNA. Snart bärgas en fin grågrön torsk i femkilosklassen. Den blödgas med van hand och hamnar i en stamp.

Torsken, Gadus Morhua fanns förr i hela Nordostatlanten, men ett ogenomtänkt och girigt yrkesfiske har på många håll minskat lokala populationer radikalt. På sina håll är torsken helt borta. Vi människor kan vara både grymma och korkade i vår jakt på inkomster och ekonomisk framgång.

För det är inte lokalt nyttjande som ligger bakom torskarnas tillbakagång. Det är det storskaliga och mer eller mindre industriella trålfisket som är den stora boven i dramat. New Foundland i Nordamerika hade förr ett rikt torskfiske, men ingen lyckades dra i nödbromsen i tid och när de sista lekmogna torskarna drogs upp fanns till slut ingen räddning kvar.

När jag var ung för drygt 30 år sedan stod vi på land i Bohuslän och kastade med kustspön. Fisk fick vi som regel alltid och det var inte sällsynt att vi drog torskar i storlek på ett par kilo. Pilkade vi från båt fanns chans på större fiskar men även andra arter högg villigt på våra blyförtyngda pilkar och upphängare. Det är fina minnen, men det är också det enda det är. I dag det bara vrak och ogästvänliga och kuperade bottnar som håller lite fisk.

I Östersjön ser det också mörkt ut för torskarna. Forskning har visat att torskarna här är små i storleken trots att de uppnått lekmogen ålder. Frågan är om bestånden någonsin kan återhämta sig utan att myndigheterna lägger ner yrkesfisket helt under ett par år. Men det är ingen lätt uppgift. Många länder ska enas och ett sådant beslut påverkar dessutom många människor.

Den svenska yrkesfiskeflottan fick 2023 fiska totalt 214 ton i Östersjön, för tio år sedan var fångstkvoten nästan hundra gånger så stor – 17 445 ton. Den svenska kvoten i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt var 2023 på totalt 672 ton, enligt statistik från Havs och Vattenmyndigheten.

I norr längs med Norges kust ser det dock lite ljusare ut, även om kusttorskbeståndet här också är påverkat av yrkesfisket och kvoten på Barents hav-bestånd minskat rejält de senaste 15 åren. Barents hav-torsken som varje år vandrar ner till Nordnorges kust för att leka, är dock fortfarande livskraftig. Vandring har de företagit sig i miljoner av år. Vi människor har tagit del av den ett ögonblick.

I Terje Stigens novellsamling Stille Underveis finns en historia om en fiskarfamilj i Vestfjordens mynning. Denna djupa fjord skär in mellan Lofotens pärlband av öar och fastlandet. Där ute bodde en familj. De hade några kreatur på den lilla karga ön. Fadern rodde fiske och modern tog hand om barnen. När mannen satt ute i sin roddbåt och spanade mot land såg frun ut som en torrfisk där hon stod och såg ut mot havet. I en vinterstorm blåste hon till havs och blev borta. Fiskaren knöt ett rep i roddbåten för att inte driva iväg och pilkade länge i hopp om att kroka hennes kvarlevor. Det enda han till slut fick upp var en tovad yllevante. Där och då beslutade han sig för att lämna ön och bosätta sig i inlandet.

Livet på havet här uppe har aldrig varit någon lek, även om fisket har fått otaliga lycksökare att dra till Lofoten för att tjäna storkovan och uppleva äventyret. Vestfjorden har begravt mången sjöman och genom århundradena har det diktats om förlisningar och havets vrede.

Men idag är havet stilla. Inte en krusning syns på ytan. Avdriften skapas av de starka tidvattenströmmar som rör sig under oss. Skillnaden mellan ebb och flod är flera meter och havet höjer och sänker sig varje dygn oavsett vad vi i båten tycker om det.

Fiskebåten Ambrosias dieselmotor puttrar under durken medan Odd Arne styr henne sakta längs med djupkanten och håller koll på ekona på skärmen.

– Det är inget fancy ekolod men hittar vi skrei så lär vi märka det.

Skepparn är född och uppvuxen i Svolvær, numera bosatt i grannbyn Kabelvåg, på ön Austvågøy. Som ung var han besättningsman på flera fiskeskutor men därefter har han arbetat som lärare i många år. Intresset och vurmen för havet har dock inte försvunnit. Odd Arne har varit engagerad i bevarandet av gamla råsegelbåtar som användes vid fisket innan fiskeflottan motoriserades i början av 1900-talet. Odd Arne har också hela sitt liv kämpat för att havet runt Lofoten inte ska bli föremål för oljeplattformar. För några år sedan var det nära förestående men nu verkar oljelobbyisterna slagit av på takten.

– Inte bara privatpersoner och bosatta Lofotbor protesterade mot seismikskjutning och oljeplattformar. Även yrkesfisket här drog öronen åt sig. Havet runt Lofoten är unikt och tar vi tillvara på de resurser vi har här är den ekonomin betydligt mer långsiktig än den olje- och gasutvinning kan ge. Skreien kommer tillbaka varje år.

Skreien befinner sig i Vestfjorden för att leka. Det kan stå miljoner av torskar på ett relativt begränsat område och det kan nästan se skrattretande ut när stimmen täcker hela vattenpelaren på ekolodet. Däremot är de inte alltid huggvilliga. Det är lite som med laxarna i älven. Det är retningen snarare än laxens hunger som får dem att ta flugan som presenteras för dem.

När jag anländer till Lofoten i slutet av mars har fisket de senaste veckorna stannat av, trots att torskarna står i stora stim i Henningsværboxen.

– Garnbåtarna levererar fångst till fiskebruken men juksafiskarna drar nästan inget. Torsken vill inte bita nu. Vi får inte ha för höga förväntningar, säger Odd Arne när han släpper i sin pilk.

Man kan se små klungor av båtar ligga utspridda runt om oss. Vissa platser är mer eller mindre säkra fiskeplatser men några båtar som ligger på samma ställe har också attraktionskraft att locka andra, oavsett om det hugger eller inte.

– Dessutom är det VM i skreifiske denna helg. Det drar många turister och sportfiskare till området. Men det är nog mest festen och det sociala som drar, säger Odd Arne och det hörs på stämman att han inte är så hemskt begeistrad över arrangemanget, även om han förstår att Lofoten idag har turismen som främsta intäktskälla och företeelser som VM i skreifiske och torrfiskfestivaler är en del av Lofotens moderna kultur.

Annat var det förr. Skildringarna av lofotfisket i Johan Bojers Den sista viking, är mustiga även om de inte ger avkall i sina beskrivningar av det hårda och farliga livet. Det är för en utomstående lätt att dra paralleller till guldruschen i Klondyke när man läser om lofotfisket under 1800-talet. Fyllan, slagsmålen, dödsfallen och lyckträffarna är ingredienser man känner igen.

Ner till botten 100 meter under oss. Upp ett par meter. Några ryckanden. Upp ytterligare ett par meter. Fler ryckanden. Sedan helt upp och transport till ny plats. Händelsekedjan upprepar sig och den jämna rytmen börjar infinna sig. Snart hugger de, snart. Bara ett nedsläpp till.

Plötsligt verkar något hänt. Kanske den där idén om huggperioder stämmer. För nu är de plötsligt på bettet.

Odd Arne som har betydligt bättre utväxling på sitt hjul halar upp en fin torsk på styvt tio kilo och sekunder efter att den hamnat på durken blir det tvärstopp för mig. Jag vet att pilken befinner sig en bra bit ovanför botten. Först är det bara stumt men så känner jag de tydliga djupa nickningarna krokad fisk genererar.

Nu är det bara att börja bända och hoppas att fisken inte kliver av. Det är något stort på i alla fall. Minnen av felkrokade firrar spökar. Jag vill inte bli besviken och föreställer mig att jag satt svenskpilken i sidan på en halvstor torsk.

Men jag har fel. Vattnet är klart och jag ser den vita buken glimra redan långt under båten. Snart vältrar sig en riktigt stor torsk i ytan och Odd Arne kan lyfta in en skrei på 20 kilo över relingen. Lyckan för svensken är gjord.

Den knappa timmen som skreien är på bettet renderar en full stamp med fisk. Det är tillräckligt för att vi både ska bli mätta och belåtna och dessutom ha att göra en bra stund med filétering och paketering.

Medan jag och Odd Arne resonerar om hur vi ska lägga upp resten av turen, drar garnbåten intill oss upp sina nät. Gubben i Vågakallen övervakar det hela uppe från sin plats bland de taggiga topparna i fjällmassivet.

Det finns många historier om Vågakallen, Austvågøys mest tydliga landmärke. En stenbumling högt där uppe sägs vara självaste Vågakallen. Han övervakar fisket och hälsar sjömän välkomna när de närmar sig.

Med honom som fond puttrar vi vidare. Hela tiden med ett halvt öga på ekolodet. Dyker vi på något stim får vi göra ett släpp till. Kanske kan vi lyckas få en kaffetorsk. Begreppet är väl förankrat bland fiskarna. Lokaltidningen Lofotposten hittade på det för omkring 50 år sedan och varje dag under skreisäsongen bläddrar nyfikna i tidningen för att se om någon kaffetorsk landats. Den som lyckas få en torsk över 30 kilo belönas nämligen med ett paket kaffe och en bild i tidningen.

Det finns stora bestar nere i djupet. Nog för att de är fyllda med rom eller mjölke men torskar på över 30 kilo, någon enstaka gång till och med över 40 kilo är stora. Riktigt stora.

Våra förhoppningar att kroka någon sådan är dock små. Det gäller att vara realist. De flesta kaffetorskar fångas oftast av yrkesfiskarna.

Alla som studerat biologi i skolbänken vet att naturens olika delar hänger ihop i något vi kallar ekosystem. Även om vi inte ser ekosystemen under havsytan, så är de minst lika intrikata som de ovanför den. Alla delar påverkar varandra. Rubbas balansen kan konsekvenserna bli ödesdigra.

För skreien i Vestfjorden sammanfaller deras lek även med att det två-tre millimeter stora hoppkräftdjuret Calanus finmarchicus (raudåte) är på toppen av livscykel. Raudåte är torsklarvernas huvudsakliga föda under tillväxtfasen tidig sommar.

Nu pekar norsk marinbiologisk forskning på att klimatförändring och ökade havstemperaturer kan få stora konsekvenser för raudåten och i sin tur skreien. Ett varmare hav missgynnar kräftdjurets livsbetingelser.

I en intervju med norska forskningsnyhetstidningen Titan säger marinbiologen Kristina Øie Kvile att det finns skäl till oro.

– Raudåte lever av alger och växtplankton och kräftdjursbeståndet ökar kraftigt när algerna och växtplanktonen reproducerar sig på våren. Detta har brukat ske samtidigt som enorma mängder torsklarver kläcks i havet kring Lofoten. De små torsklarverna får därmed en bra start på livet när de kan äta stora mängder raudåte, säger hon.

En temperaturökning i havet rubbar denna balansen.

– Vi har redan sett stora förändringar längre söderut i Nordsjön, på grund av ökade vattentemperaturer. Där har varmare vatten lett till att raudåte i stor utsträckning ersatts av en besläktad art som inte har något norskt namn: Calanus helgolandicus. Den är på sin topp under hösten istället för på våren och därmed har det blivit mindre mat i Nordsjön för fisklarverna som kläcks på våren, säger hon.

Det är en svindlande tanke att en liten temperaturhöjning skulle kunna få torskarna vi ser på ekolodet under oss att försvinna. Kanske väljer de att leka någon annanstans där torsklarverna har bättre möjlighet att överleva eller så dyker beståndet innan de hinner anpassa sig till de nya förutsättningarna.

Om Kristina Øie Kvile och hennes kollegor får rätt återstår att se. Det är dock svårt att inte bli en smula melankolisk när man inser hur sköra ekosystemen är och hur snabbt saker och ting förändras. En slurk kaffe och ett nytt hugg på spöt får mig emellertid på lite bättre humör.

Torsken är en fantastisk fisk. Inte nog med att den varje år dyker upp nära land i stora mängder. Den är också en mager fisk vilket gör att den kan lagras genom torkning. Den kalla, salta och torra vårluften på Lofoten gör förhållandena för torkning idealiska.

Förr kunde vi se även liknande arrangemang på västkusten i Sverige. Träställningar fulla med långor prydde granitkobbarna i Fiskebäckkil, Skärhamn och Hamburgsund. Medan ställningarna här i Sverige numera minner om svunna tider fylls de till råge i Henningsvær och Svolvær.

Att torka kött är en gammal och beprövad konserveringsmetod. Torkad fisk som dessutom är mager håller länge. Detta medförde att den kunde transporteras långt utan att bli dålig.

När kristendomen bredde ut sig över Europa under medeltiden och de katolska länderna i Sydeuropa hade sin årliga fasta fick folk inte äta kött. Fisk gick däremot bra och exporten av torrfisk från norr blev en lukrativ affär för köpmän. Fortfarande idag är torrfiskexporten till Sydeuropa, men även afrikanska kontinenten stor. Exporten av torsk från Norge, även färsk och fryst fisk inkluderad var år 2022, 190 189 ton torsk till värde av 12,2 miljarder kronor, enligt Norges sjömatsråd.

Odd Arne som är väldigt intresserad av matlagning och gärna slår ett slag för traditionsmat äter gärna torrfisk. Det finns en mängd varianter och sätt att tillaga skreien. Du kan hänga den en kortare tid och därefter tillaga den. Detta kallas boknafisk eller hjellosing. Namnet antyder att fisken osar lite och det är också sant. Efter några dagar på tork surnar fisken och får en helt annan smak jämfört med färsk fisk.

– Färsk fisk smakar egentligen ingenting. När vi hanterar rött kött fokuseras det mycket på mörning. Det samma gäller även fisk. Det kommer fram många intressanta smaker om man låter fisken ligga till sig, säger han. Ett annat sätt att konservera torskarna har varit att fläka upp dem och därefter salta dem. Detta kallas för klippfisk. När saltet dragit vätskan ur fisken lades den traditionellt på klipporna där de fick torka. Den portugisiska rätten Bacalao är en delikatess där klippfisk som vattnats tillbereds med tomater, potatis olivolja och lök.

– Men idag blir det mølja, säger Odd Arne medan han skär upp buken på en fin torsk och varsamt plockar ur romsäckarna och levern och lägger i en hink.

Mølja är en klassisk säsongsmåltid. Ingredienserna är få. Utöver det skreien bidrar med till tallriken återfinns bara mandelpotatis. Första gången jag stiftade bekantskap med rätten ryggade jag lite av tanken på att det i princip var kokt torsk med potatis indränkt i tran. Men med tiden har jag lärt mig att uppskatta denna fantastiska måltid, och när det vankas skreifiske är mølja till middag lika självklart som svenskpilken i änden på linan.

Fiskafänget fortsätter och vi träffar också på ett stim med koljor, en annan helt makalös matfisk man som svensk sportfiskare nu för tiden sällan krokar. Vi håller lite koll på Skreifisketävlingens utveckling genom att läsa webbupplagan av Lofotposten. Inga kaffetorskar har landats och det verkar generellt gå betydligt trögare för deltagarna än för oss.

Männen och kvinnorna som intervjuas talar mer om fint väder och trevlig stämning än om böjda spön och stora fiskar i båtarna. Å andra sidan går det dagar som dessa att ändå förlika sig med dåligt fiske. Naturupplevelsen av att ligga på en spegelblank Vestfjord är stor. Framför allt om du aldrig varit där förut.

Till sist ger vi upp. Kaffetermosen är tom och mackorna i påsen uppätna. Jag styr Ambrosia mot hamn samtidigt som Odd Arne börjar rensa fisken i aktern på båten. Måsarna kommer direkt och förser sig av det som hamnar i havet. När vi anländer till bryggan ligger ett tjugotal torskar och ett gäng koljor och väntar på att fileas.

Solen har försvunnit bakom fjälltopparna men färgar ön Skrova som ligger mitt ute i fjorden öster om oss, rosa.

Det börjar bli kväll. Magen kurrar. Filéer är skurna. En hel torsk har dock sparats. Den ska vi koka med ben och skinn. Är det lofotfiske så är det. Då ska man njuta av färskfisk. Och kanske till och med ta sig en sup eller två. Det gäller ju att hedra historien.