Sommaröring på kusten

Havsöring på sommaren – ett fartfyllt fiske fullt med action. Men, det skiljer sig mycket från både vinter- och vårfisket. Fiskejournalens Erik Axner berättar hur han fångar silverblanka havsöringar på Österlen när sommarvärmen anländer.

TEXT OCH FOTO: ERIK AXNER

Med ett gällt skrik uttrycker de tyska turisterna sitt obehag över det kalla vattnet som Hanöbukten erbjuder under juli månad. Själv står jag några hundra meter bort, iklädd både långkalsonger och fleecebyxor innanför vadarna och bara njuter. Den svenska sommaren är fantastisk och Österlen är ett paradis för både turister och öringentusiaster – ja, om vattentemperaturen är "rätt" vill säga.Tyskarnas obehag förstår jag. Senaste veckans hårda frånlandsvind har tryckt ut det varma ytvattnet som ersatts med svalare bottenvatten, en slags cirkulation kan man säga och när jag doppar ner min termometer visar den 13 grader. Idealiskt för sommaröring!Blicken är fäst mot horisonten när jag sveper i väg ett hårt kast. Betet flyger som en projektil och försvinner nästan utom synhåll innan det landar med ett försiktigt plask. Direkt fäller jag över bygeln på rullen och påbörjar inspinningen, i högt tempo.Här är det snabbt fiske som gäller och betet ska gärna simma strax under vattenytan. Sommartid är havsöringens diet präglad på tobis, så det gäller att imitera vad som står på menyn. En tobis är en snabb betesfisk som simmar i små stim längs kusterna och kan växa sig riktigt stor, hela vägen upp till 30 centimeter faktiskt, så det är ett ordentligt byte för en kustöring.

SPÖFÖRING

En försiktig stöt fortplantar sig genom spöet och instinktivt gör jag ett vevstopp. Linan sträcks upp och hugget är tydligt. Ett snabbt mothugg åt sidan och den lugna vattenytan bryts av en silverblank havsöring som akrobatiskt försöker skaka sig fri från kroken. Med hjälp av en låg spöföring försöker jag förhindra fisken från att hoppa mer, det är ett kritiskt moment där öringen går förlorad och i samma veva som jag sänker spötoppen mot vattenytan lättar jag samtidigt på bromsen. En sommaröring som fångas kring sin trivseltemperatur är ett krutpaket fyllt av energi. Korta intensiva rusningar, huvudskakningar och meterhöga hopp hör till vanligheterna och att drilla fisken för hårt slutar sällan väl.När fisken närmar sig kan jag se den silverblanka sidan i det ginklara vattnet, den stångar djupt längs tångbältena och de stora stenarna utanför mig. När fisken lugnat ner sig väljer jag i stället en högre spöföring för att hålla linan och tafsen borta från de vassa stenarna medan öringen får trötta ut sig själv. Till slut glider den in över håvkanten, gnistrandes som ett smycke.

RÄTT TEMPERATUR

Havsöringen är en mycket populär sportfisk i Skåne under vintern och våren, från premiären den första januari och fyra månader framåt. I månadsskiftet aprilmaj bokstavligen invaderas sedan Skånes kuster av ettriga näbbgäddor som ska leka. Från denna tid är kontrasterna stora mot de kylslagna vinterdagarna när både fingrar och tår domnar bort om man står utvadad för länge, men faktum är att det går att ha minst lika bra fiske mitt i sommaren om förutsättningarna är rätt.Att välja sina tillfällen är viktigt när det kommer till sommaröring och temperaturen är en väldigt viktig parameter. Den ska gärna vara så låg som möjligt, idealiskt är runt 10–13 grader och detta kan med fördel undersökas på förhand. Många populära badplatser har digital rapportering om aktuell vattentemperatur för sina badgäster, något som vi öringentusiaster kan dra nytta av. Utöver det finns det även en temperaturkarta över havet på DMI, Danmarks motsvarighet till SMHI, där man kan se prognoser över havstemperaturen och som tur är finns även södra Östersjön inkluderat där också.

HITTA RÄTT

Att hitta rätt plats för havsöring kan stundtals vara klurigt men öringarna är rätt frikostiga med att visa sig under sommaren som tur är. Genom att spana ut över vattnet kan man se både vak, öring som jagar tobis samt fisk som hoppar helt oförklarligt rakt upp i luften.En grundregel man dock bör ha i bakhuvudet är att fiska i närheten till djupare vatten. Långgrunda stränder och rev är sällan särskilt fångstgivande platser utan branta klipphällar, uddar och kuststräckor med storsten är bra utgångspunkter. Om dessa platser har nära tillgång till sandbottnar så är det nästan öringgaranti. Här stortrivs nämligen tobisen och gömmer sig nedgrävda under perioder på dagen. En varierad bottenstruktur med stora stenar, tång och sandfläckar är idealiskt och det ska gärna vara lite ”svårvadat” – då trivs öringen

 extra bra.

HUGGPERIODER OCH BETEN

Öringen är aktiv dygnet runt och mitt på blanka dagen kan vara minst lika effektivt som gryning eller skymning, är min uppfattning.Det enda som är svårare under dagen är att pricka huggperioden. Havsöringen har väldigt tydliga huggperioder och det är troligen därför fisket upplevs som bättre under gryning och skymning, men faktum är att jag själv har upplevt mina bästa fiskepass mitt på dagen, i gassande solsken. Har man väl lokaliserat fisken lönar det sig sällan att byta plats, jag väntar hellre ut huggperioden med en kopp kaffe på klipporna. Med vetskapen att öringen jagar tobis blir betesvalet ofta där efter. Långsmala drag av genomlöpsmodell är tveklöst det effektivaste.En genomlöpare är ett drag med ett tunt plaströr inuti, som linan kan löpa fritt igenom, något som förhindrar öringen från att använda draget som motvikt för att skaka sig loss från kroken. När öringen väl är krokad glider draget helt enkelt upp på linan, i väg från fisken när den knycker med huvudet eller hoppar.Genomlöparen riggas med fördel på en tafs av fluorocarbon som skyddar mot slitage, både från draget självt och stenar, tång samt öringens vassa tänder. För mig är en större enkelkrok det självklara valet som sitter oerhört bra i käkvinkeln. Den är också mer skonsam för fisken och förhindrar djupare krokningar i gälar och svalg.En större enkelkrok är också väsentligt starkare än en trekrok om den där riktiga storöringen fattar tycke för ditt bete.Öringarna längst Skånes kuster kan ju gott och väl väga uppåt tio kilo.

SNABB RYCK

När det kommer till utrustning vill du ha ett spö som kastar långt. Långa kast är A och O, både för att täcka stora vattenytor, nå långt ut från kusten och för att ha längre stunder med betet i vattnet under den höga inspinningshastigheten. Personligen föredrar jag ett haspelspö mellan 10–11 fot, ihop med en rulle med extra hög utväxling. Detta tycker jag är en mycket väsentlig del, som skiljer sig från vinter-och vårfisket. Här vill man ha en rulle som tar in mycket lina per vevtag. På senare år har jag uppgraderat mig till 6.2:1 från 5.8:1 så att jag har ännu högre utväxling.Linvalet faller på 0,16 millimeter som ger en bra balans mellan långa kast och hög brottsstyrka. Huggen är väldigt hårda och kommer oftast oväntat så att ha lite marginal känns tryggt.Att veva snabbt är nyckeln till framgång och du kan i princip inte veva för fort, så länge inte ditt bete studsar uppe på ytan i stället för att simma strax under. En öring är blixtsnabb och den höga inspinningshastigheten ger fisken väldigt lite betänketid – då kommer hugget ofta som en reflex.Direkt efter betet har landat i vattnet är det otroligt viktigt att börja veva direkt. Om själva nedslaget lockar in fisk eller om det bara är det faktum att man landat nära en öring som triggas av att något oväntat uppenbarar sig inom synfältet ska jag låta vara osagt, men de första tio meterna av ett kast är i mitt tycke lika fångstgivande som resterande del av kastet.

HALKIGT

På dagens utvalda fiskeplats är det lätt att tappa balansen vid vadningen. Botten är täckt av stora stenar som i sin tur bär ett täcke av gröna alger. Trots dobbar på vadarskorna är fotfästet sparsamt. Vinden friskar längs kusten och vattenytan krusar tillräckligt mycket för att öringen ska få lite ”tak” över huvudet, något som ofta gör den mindre skygg och misstänksam.Med vinden syns också strömstråken på vattenytan tydligt, de uppenbarar sig som blanka partier. Det är just i ett sådant blankstryk som en fin öring nu hoppar rakt upp i luften. Jag vevar snabbt in mitt tidigare kast och slungar i väg genomlöparen åt den riktningen.Redan innan betet har landat fäller jag bygeln så linan sträcks upp och börjar veva för glatta livet. Efter max 5–6 vevtag tar det plötsligt tvärstopp. Rullen morrar ilsket till och mothugget sitter, det görs åt sidan för att inte tvinga upp fisken mot vattenytan och jag kan snabbt lätta lite på bromsen. Jag brukar ställa den ganska hårt under fisket, då långa kast i kombination med vid linbåge från vinden kräver rätt mycket kraft för att kroken ska drivas in. Ett kast i lite medvind kan mycket väl göra att närmare 100 meter lina lämnar din rulle innan betet har landat.

DARRIGA KNÄN

Drillningen går tungt och fisken har inte några planer på att ge upp. Sakta men säkert vinner jag in lina på rullen, fisken går sidledes och når till slut grundare vatten en bit längre bort. Då händer det som nästan alltid sker, öringen får panik, rusar kors och tvärs och vältrar sig nästan mer ovan vattenytan än under. Fisken känner sig inte trygg på grundare vatten, men har svårt att orientera sig bland tångruskor och stenar. Det är nu jag är glad att bromsen har lättats på, så det finns lite mer flexibilitet för öringens krumbukter. Även om spöet bugar djupt och absorberar det mesta så morrar rullen till för varje huvudskakning.Mina knän börjar smådarra och tankarna flyger genom huvudet, hur sitter kroken!? Jag vadar närmare och trippar fram över de runda, hala stenarna. Vid ett par tillfällen tappar jag nästan balansen och en rejäl mängd av Hanöbuktens kalla vatten sipprar in över vadarna. Jag förstår de tyska badgästernas obehag och ger ifrån mig ett liknande skrik men det finns inget val. Jag måste komma närmare öringen för att kunna håva den. Håven som jag modifierat med rörisolering på kanterna flyter på ytan strax bakom mig, på så vis är den redo när läge ges och ger mig full kontroll på både spö och rulle under fajten. När öringen för en kort sekund lugnar ner sig kan jag släppa veven, greppa håven och skopa upp fisken i håven. I mungipan sitter min enkelkrok tryggt förankrad och jag börjar sakta ta mig inåt mot grundare vatten. En annan fördel med den flytande håven är under avkrokningen, det gör processen smidigare utan att den behöver lämna vattnet. Ska inte fisken sparas som matfisk är det otroligt viktigt att hantera den snabbt och varsamt.Jag mäter öringen till 61 centimeter och låter den sedan simma vidare innan jag tar sikte mot bilen för ett ombyte med torra kläder innan jag återigen vadar ut på Österlens hala stenar. Jag är mer badkruka än tyskarna, men snart återupptar jag jakten på en silverblank sommartorped.Tips för genomlöpareAnvänd cirka 50–60 centimeter lång tafs av 0,35–0,40 millimeter fluorocarbon.Enkelkrok är både bättre, starkare och skonsammare mot fisken.Använd dubbla pärlor mellan bete och krok. En mjuk och en hård. Betet ska rotera mot den hårda.Fäst en snabbhake på huvudlinan, gärna med en liten krympslang för att täcka anslutningen. Det ger snabba och enkelt betesbyten.Spara tid vid vattnet genom att knyta flera beten färdiga i förväg med lekande i ena änden.Förvara dina beten i små plastfickor för att undvika trassel.Flourocarbontafs ovanför lekandet ger extra skydd mot sten och tång.

Regler och begränsningar:

Fisket längs Skånes kuster (söder om Kullens fyr) är fritt enligt det fria handredskapsfisket och tillåtet under perioden 1/1–15/9.Minimimått på havsöring här är 50 centimeter.Var uppmärksam på att det periodvis under året finns fredningsområden kring å-mynningar. Se länsstyrelsens hemsida.Håll också koll på fågelskyddsområden, naturreservat samt eventuella skjutövningar på Skånes skjutfält som kan innebära beträdningsförbud.