Smygfiske i vulgatatid

Ur allt om Flugfiske Nr 3 2024

TEXT OCH FOTO: ANDERS NICANDER

VI KOMMER PRECIS i slutet av några dagars intensiv sländkläckning. På vattenytan vilar ömsade nymfdräkter. Det är den stora sjösandsländans tid och livet i den lilla sjön tycks helt kretsa kring dessa spröda varelser. Öringen har frossat i sländor både på och över ytan och har nu gått över till att bara plocka kläckande sländor som inte hunnit fälla ut sina vingar utan fortfarande hänger i ytfilmen. I det stadiet är de lätta byten för öringarna som har blivit lata av överflödet av mat. De föregående dagarna har vi sett hoppande öringar som tagit sländor långt ovanför vattenytan och hört explosionsvak när stor fisk attackerat med full kraft.

Det är en fantastisk tid på året. Naturen har återhämtat sig efter vintern men är fortfarande ung i sin grönska. Vi är ensamma vid sjön trots att det är årets kanske finaste fisketid. En utdragen kläckningsperiod har gjort att de flesta av klubbens medlemmar hunnit få uppleva skådespelet.

I det här vattnet simmar inga fenskadade fiskar från odlingar. Klubben arbetar med avelsfiskar och kläcker fram ögonpunktad rom som sedan sätts ut i ett tillflöde. Så nära naturlig fisk man kan komma med andra ord. Vattenkvaliteten är mycket god och insektslivet är rikt som i en jämtlandssjö. Naturen här påminner också en hel del om Jämtlands inland innan det övergår i fjäll i väst.

Multifunktionell fluga

Jag är gäst i dag och min värd är Tom Gustavsen från Uddevalla. Han brukar guida turister och sportfiskare på havsöring- och makrillfiske på i fjordarna men hans stora passion är kortdistansfiske på öring.

Vattnet vi fiskar i kunde inte vara mer lämpat för den typen av fiske. Redan när vi ror båten över sjön till en vindskyddad vik kan vi se att fisken vakar helt inne vid strandbrinkarna. När vi dragit upp båten och kryper fram över krönet på en liten udde kan vi spana ner i vattnet. Det dröjer inte länge innan en stöddig öring kommer strykandes alldeles utanför strandgräset. De gör så, väljer en liten vik eller kant där de simmar fram och åter. Sitter man länge kan man lära sig deras rytm och på så sätt lägga ut flugan när fisken är så långt bort att man inte riskerar att störa den och sedan vänta tills den kommer tillbaka. Hade det varit nattsländetid kunde man ha väckt fiskens uppmärksamhet genom att hasa flugan på vattnet, men just nu är det ”comfort food” som gäller för öringen. Flugan måste ligga helt stilla och det är stor konkurrens med den äkta varan. Vid den första anblicken kan det kännas lite hopplöst att tro att öringen ska välja våra flugor när hela viken är täckt av sländor i alla utvecklingsstadier. Tom knyter på en fluffig variant som kan fungera både som en kläckare eller en dun i ett multitänk. En egen fluga med andra ord som imiterar en slända som inte riskerar att flyga iväg mitt framför nosen på fisken. Enkelt och smart.

Tom skickar ut flugan från positionen där han mer ligger än sitter. Jag och cocker spanieln Laban gömmer oss i blåbärsriset till Labans stora förtret. Han har svårt att förstå varför han inte får gå ner och dricka vatten och röra sig i standkanten. Så lyfter Tom spöet och det böjer sig i en vacker båge. Laban och jag tar oss upp på krönet för att se vad som händer. Öringen hoppar och är stark. Så byter den taktik och tjurar ut hela fluglinan innan den låter sig ledas in mot land. Fisken ska återutsättas därför tar Tom den så bestämt han vågar. Vi hinner ett par blixtsnabba bilder, även Laban hinner med att inspektera den livfulla varelsen före Tom låter öringen gå tillbaka till den lilla skogssjön.

Den tar direkt

Vi beslutar oss för att ro över till sjöns södra del där Tom tidigare fångat öring blott en halv meter från land. Tom ror och jag och Laban njuter av försommarkvällen. Så blommar det ut ett vak ett tiotal meter från båten.

– Ta den du, säger Tom och räcker mig sitt nätta smygspö.

Jag lossar flugan och får efter några ringrostiga luftkast i väg flugan i det närmaste perfekt.

– Snyggt, ropar Tom och innan han hunnit till slutet av ordet har fisken tagit flugan och jag har krokat den.

Vi skrattar högt. Det gick så fort att ingen, minst av alla fisken, riktigt hann fatta vad som hände. Öringen drar i väg och jag säger att det här måste vara en fisk på en bra bit över kilot med den farten och kraften.

– Den väger nog inte mer än 6-7 hekto, säger Tom och jag tvivlar på det han säger.

Efter en stund tröttnar fisken och kommer in mot båten. Tom hade nästan rätt. Den väger 7-8 hekto, kanske.

– Jag sa ju att det är ett jäkla drag i fisken här, säger Tom med en tydlig norsk brytning.

Nymf till spent spinner

Toms spö är en förhållandevis mjuk 4:a på 8 fot. En smäcker sak som passar perfekt för kortdistansfiske. Tafsen är lång, typ en och en halv spölängd. Tom är ingen extremist när det gäller tafsspetsens tjocklek. 0,18 millimeter är hans standard för torrflugefiske. Naturligtvis varierar han tafsgrovleken en del efter flugans storlek. De minsta flugorna kräver lite tunnare tafs och en stor nattsländeimitation kan behöva en lite tjockare.

Många gånger är det bara tafsen som ligger på vattenytan och det handlar mer om att lobba ut flugan än att kasta. Det krävs lite träning och man får tänka lite annorlunda än när man har fritt kastutrymme bakom och fisken vakar 15-20 meter ut.

Vi fortsätter vår resa mot sjöns södra ände och Tom berättar om det fantastiska fiske han och de andra klubbmedlemmarna har här några veckor i juni varje år. Sjön har ett stabilt pH-värde som upprätthålls genom kalkning. Dessutom är sjön, även om det är en klarvattensjö, så pass näringsrik att den kan vara hem åt stora mängder insektslarver.

Först ut på scenen bland dagsländorna är Ephemera vulgata, eller stor sjösandslända som den heter på svenska. I Norrland säger man ”rocken” kort och gott. Man är lite mindre skitviktig där uppe. Dessa stora dagsländor tillbringar ett till tre år som nymf på sjöns botten innan den tar sig upp till ytan och kläcks. Varför det tar olika tid diskuteras flitigt, en orsak sägs vara att förhållandena är sämre under första eller andra året och att de då står över. En treårig nymf kan bli upp till tre centimeter lång, med andra ord en ordentlig munsbit för en hungrig öring.

Kläckningen tar lite tid och när vingarna rätat ut sig måste sländan sitta en stund på ytan och torka dem innan de duger att flyga med. Fisken äter sländorna i alla dess former men blir i slutet av en sländkläckning selektiv på ett visst stadie. Det sista stadiet kallar vi flugfiskare för ”spent spinner” som illustrerar när sländan ligger död eller döende i ytan med vingarna utsträckta. Det sker efter svärmning och när sländorna väl ligger där, utmattade och färdiga, rycker det både i vingar och kropp. Rörelsen visar då fisken vägen till det enkla bytet som då kan bjuda på makalöst fiske. Ofta sker sådant ”spinnerfiske” under sena kvällar eller vid gryning.

Ett komplett fiske

Vi slår läger och plockar fram fikat. Laban har väntat på den här stunden sen vi åkte hemifrån och inspekterar noga varje sak som plockas fram ur ryggsäcken. Han har rätt. Den här stunden är på något sätt viktigare än själva fisket. Öringen, flugorna och den läckra utrustningen är kanske det som vi ägnar mest tankekraft åt. Men de här stunderna är det vi lever för. Missförstå mig inte. Att bara gå hit för att fika hade aldrig kunnat bli samma sak. Men att sitta här vid stranden och räkna vaken när man nyss fått kroka och fajta en fin öring, att få höra storlom och morkulla när juninatten sakta sänker sig är nog väldigt nära det jag kallar fiskets själ.