En katedral av ljus

Flugfiske har alltid varit den perfekta tillflykten. Och ju mer du fiskar, ju lättare blir det att välja fisket framför allt annat. För utan det, skulle allt det andra faktisk inte betyda något.

TEXT OCH FOTO HÅKAN STENLUND 

Det finns en sträcka på Juktån i Västerbottens inland som är min kyrka, eller tempel om du nu hellre har en sådan religiös åskådning. Varje gång jag är där vet jag att allt är som det ska. Varje gång det inte är som det ska, tänker jag att jag är där. Och då ordnar det sig. Platsen är vacker. Storvuxen granskog som lämnats orörd. Ån som slingrar sig fram över kattskallar och stenhällar, med några höljor där jag fångat ett par fina öringar. Och förlorat ännu fler.Ungefär som ett liv ter sig för den som är uppvuxen i Västerbottens inland. Du blir bekant med Job. Du förstår att uttrycket ”Herren gav och Herren tog, prisat vare Herrens namn”, inte är något annat än att: ”Livet ger och livet tar, men länge leve livet”. Ibland får du fisk, ibland inte. Det viktigaste är ändå att du är där och försöker. Strömmande vatten upp till knäna under en sommarmorgon som sakta dragit igång, fastän klockan egentligen är natt. Mellan de långväxta dimhöljda granarna sprider en försiktig sol sitt sken. I en katedral av ljus.

Flugor och sandaler

Jag har alltid tänkt att fiskesäsongen är för kort. Och det är den förvisso. Problemet är dessutom att säsongen påverkas av något som kallas arbete. Om du, precis som jag, har ett jobb där andra har åtkomst till din almanacka så är den snart full av möten. Möten som du själv inte har kallat till, eller har den minsta lust att delta på. Du går dit ändå, eftersom det på något sätt är vad som krävs för att du ska få ut lönechecken. Och den är bra att ha – för hur skulle du annars ha råd att fylla fiskevästen med flugor du troligen inte kommer att använda. Om det inte är nya Woolly Buggers förstås. Hur många Woolly Buggers är en lön värd?Du funderar på det över en lunch med en god vän som precis stämplat ut på den långledighet som kallas pension. Det du gillar med din väns beslut är att han tar den i förtid, att han bestämt sig för att han ska fiska några veckor längre i den katedral av ljus som även han erbjuds. Du säger att det är ett klokt beslut, att du avundas honom. Han säger att han kommer förbi, ”så fiskar vi några dagar ihop”. Du är precis på väg att ta upp telefonen, för att kolla när du har tid i almanackan som de andra fyllt på.För tio år sedan slutade jag som frilansjournalist och började jobba på kommunen i Sorsele. Det var ett medvetet val, frilansandet hade gått i stå och kommunen är en av de bästa platserna på jorden att bo på om du gillar fiske, eller vilket annat uteliv du egentligen kan tänka dig. Det var en perfekt sommar. Ulrik Thuresson, som driver Sorselefisket, och jag förestod Turistbyrån och Fiskecentrum.Folk från överallt kom in och snackade. Berättade om hur fisket hade varit på just de platser vi tipsade dem om dagen innan. Avslöjade vilka flugor som fungerade, vilka tider det nappade och så vidare. En rumän, som var inne och fick tips varje dag, började ge mig ”gårdagens” fluga som tack för hjälpen. Hela sommaren var en enda lång varm sommardag. När jag inte hade Teva-sandaler och shorts på mig hade jag vadarbyxorna på. Jag fiskade oerhört mycket, varje dag faktiskt. Jag fick mycket fisk.

Herren tar

En morgon, innan Fiskecentrum öppnade, åkte jag till Krokforsen i Vindelälven. Den morgonen fick jag en havsöring – en av få som lyckats ta sig förbi dammen i Stornorrfors den sommaren – på 3,5 kilo som jag satte tillbaka. Silverblank och magisk. På kvällen, efter jobbet, åkte jag till Kraddsele. När de mörknade fick jag två Ammarnäsöringar som var större än den där havsöringen. En helt vanlig dag på jobbet skulle man kunna säga. En helt vanlig dag i norr. Jag tänkte där och då att jag skulle ha det så för evigt. Men herren ger och herren tar. Jag fick ett nytt jobb, ett jobb där samtalen handlade väldigt lite om Woolly Buggers. Och tio år senare kom jag plötsligt på att jag saknade just det.Hook and Cup, så heter numera Fiskecentrum i Sorsele. Jag är nybliven delägare. Vägen dit har varit lång, även om den i den korta versionen är enkel. Jag längtade efter ett sammanhang som andades flugfiske, 24 timmar per dygn, sju dagar i veckan, så länge det var säsong och kanske några dagar till. Så om du gillar kaffe eller gillar att fiska kan du komma in och prata med oss. Självklart kan vi en del annat också, men mest pratar vi fiske och kaffe. Det är ungefär så du kan sammanfatta livet vårt, i byn. Vi går och fiskar, men där i mellan så pratar vi fiske och dricker kaffe. Du lär dig älska folk i byn på samma sätt som du lär dig älska det som gjort dem till det de är.I min kommun bor 2400 människor. Enligt Wikipedia bor det alltså 0 innevånare/kvadratkilometer i kommunen. Om du någon gång försöker räkna ut ekvationen på var det finns bra fiske är Wikipedias ”inte en människa per kvadratkilometer” ett bra svar. Där det finns mycket natur, finns det mycket fisk. Vi har inte bara fisk i kommunen, vi har mest ren per kvadratkilometer i hela landet, vi har fantastisk fågelskådning, de som älskar att jaga eller att åka skidor brukar trivas. Överhuvudtaget är det ett överskott av natur och ändå känner nog många av oss att den är hotad. Kalhyggen växer fram och vi funderar nog lite till mans om det inte finns andra vägar att gå än att hugga ner de sista gamla granarna. Det som är vår katedral av ljus.

Återknyta till naturen

Det är så det är. Brottningsmatchen mellan att ”utveckla bygden och skapa arbetstillfällen” jämfört med att sakta, en morgon i augusti, glida nerför den mossklädda marken i urskogen, till det som är din plats på jorden. En plats där alla bekymmer slutar betyda något så länge du tror att du kan få en ny stor öring. Där skogen fortfarande är kvar, precis som öringarna. De senaste åren har allt fler och fler rapporter handlat om vårt behov att återvända till naturen. Under World Economic Forum i Davos återkommer flera talare till vikten av att återknyta till naturen och kanske lära av världens olika urfolk.Professor Deen Sanders, Worimifolket, säger bland annat att: ”Vårt tidigare system, politiskt, ekonomiskt, socialt har tagit oss fram till gränsen. Men lösningen, som vanligt, ligger i en bättre förståelse för naturen och en bättre relation till landskapet omkring oss”. Det är en kluvenhet i att vara förälskad i naturen, i en skog, en ström, eller en plats som kanske bara betyder något för just dig. Min katedral av ljus står sedan tusentals år närmast orörd i ett av Europas största naturreservat, en skog som kommer att bestå. Och längt där nere i botten av dalen, mellan trädens skuggor, rinner en liten å fram och ibland, vissa morgnar på säsongen, händer det att en öring tar.