Reportage

En katedral av ljus

" Varje dag lĂ€ngtar han tillbaka" 

HĂ„kan Stenlund HĂ„kan Stenlund
Publicerad

Flugfiske har alltid varit den perfekta tillflykten. Och ju mer du fiskar, ju lÀttare blir det att vÀlja fisket framför allt annat. För utan det, skulle allt det andra faktisk inte betyda nÄgot.

TEXT OCH FOTO HÅKAN STENLUND 

Det finns en strĂ€cka pĂ„ JuktĂ„n i VĂ€sterbottens inland som Ă€r min kyrka, eller tempel om du nu hellre har en sĂ„dan religiös Ă„skĂ„dning. Varje gĂ„ng jag Ă€r dĂ€r vet jag att allt Ă€r som det ska. Varje gĂ„ng det inte Ă€r som det ska, tĂ€nker jag att jag Ă€r dĂ€r. Och dĂ„ ordnar det sig. Platsen Ă€r vacker. Storvuxen granskog som lĂ€mnats orörd. Ån som slingrar sig fram över kattskallar och stenhĂ€llar, med nĂ„gra höljor dĂ€r jag fĂ„ngat ett par fina öringar. Och förlorat Ă€nnu fler.UngefĂ€r som ett liv ter sig för den som Ă€r uppvuxen i VĂ€sterbottens inland. Du blir bekant med Job. Du förstĂ„r att uttrycket ”Herren gav och Herren tog, prisat vare Herrens namn”, inte Ă€r nĂ„got annat Ă€n att: ”Livet ger och livet tar, men lĂ€nge leve livet”. Ibland fĂ„r du fisk, ibland inte. Det viktigaste Ă€r Ă€ndĂ„ att du Ă€r dĂ€r och försöker. Strömmande vatten upp till knĂ€na under en sommarmorgon som sakta dragit igĂ„ng, fastĂ€n klockan egentligen Ă€r natt. Mellan de lĂ„ngvĂ€xta dimhöljda granarna sprider en försiktig sol sitt sken. I en katedral av ljus.

Flugor och sandaler

Jag har alltid tĂ€nkt att fiskesĂ€songen Ă€r för kort. Och det Ă€r den förvisso. Problemet Ă€r dessutom att sĂ€songen pĂ„verkas av nĂ„got som kallas arbete. Om du, precis som jag, har ett jobb dĂ€r andra har Ă„tkomst till din almanacka sĂ„ Ă€r den snart full av möten. Möten som du sjĂ€lv inte har kallat till, eller har den minsta lust att delta pĂ„. Du gĂ„r dit Ă€ndĂ„, eftersom det pĂ„ nĂ„got sĂ€tt Ă€r vad som krĂ€vs för att du ska fĂ„ ut lönechecken. Och den Ă€r bra att ha – för hur skulle du annars ha rĂ„d att fylla fiskevĂ€sten med flugor du troligen inte kommer att anvĂ€nda. Om det inte Ă€r nya Woolly Buggers förstĂ„s. Hur mĂ„nga Woolly Buggers Ă€r en lön vĂ€rd?Du funderar pĂ„ det över en lunch med en god vĂ€n som precis stĂ€mplat ut pĂ„ den lĂ„ngledighet som kallas pension. Det du gillar med din vĂ€ns beslut Ă€r att han tar den i förtid, att han bestĂ€mt sig för att han ska fiska nĂ„gra veckor lĂ€ngre i den katedral av ljus som Ă€ven han erbjuds. Du sĂ€ger att det Ă€r ett klokt beslut, att du avundas honom. Han sĂ€ger att han kommer förbi, ”sĂ„ fiskar vi nĂ„gra dagar ihop”. Du Ă€r precis pĂ„ vĂ€g att ta upp telefonen, för att kolla nĂ€r du har tid i almanackan som de andra fyllt pĂ„.För tio Ă„r sedan slutade jag som frilansjournalist och började jobba pĂ„ kommunen i Sorsele. Det var ett medvetet val, frilansandet hade gĂ„tt i stĂ„ och kommunen Ă€r en av de bĂ€sta platserna pĂ„ jorden att bo pĂ„ om du gillar fiske, eller vilket annat uteliv du egentligen kan tĂ€nka dig. Det var en perfekt sommar. Ulrik Thuresson, som driver Sorselefisket, och jag förestod TuristbyrĂ„n och Fiskecentrum.Folk frĂ„n överallt kom in och snackade. BerĂ€ttade om hur fisket hade varit pĂ„ just de platser vi tipsade dem om dagen innan. Avslöjade vilka flugor som fungerade, vilka tider det nappade och sĂ„ vidare. En rumĂ€n, som var inne och fick tips varje dag, började ge mig ”gĂ„rdagens” fluga som tack för hjĂ€lpen. Hela sommaren var en enda lĂ„ng varm sommardag. NĂ€r jag inte hade Teva-sandaler och shorts pĂ„ mig hade jag vadarbyxorna pĂ„. Jag fiskade oerhört mycket, varje dag faktiskt. Jag fick mycket fisk.

Herren tar

En morgon, innan Fiskecentrum öppnade, Ă„kte jag till Krokforsen i VindelĂ€lven. Den morgonen fick jag en havsöring – en av fĂ„ som lyckats ta sig förbi dammen i Stornorrfors den sommaren – pĂ„ 3,5 kilo som jag satte tillbaka. Silverblank och magisk. PĂ„ kvĂ€llen, efter jobbet, Ă„kte jag till Kraddsele. NĂ€r de mörknade fick jag tvĂ„ AmmarnĂ€söringar som var större Ă€n den dĂ€r havsöringen. En helt vanlig dag pĂ„ jobbet skulle man kunna sĂ€ga. En helt vanlig dag i norr. Jag tĂ€nkte dĂ€r och dĂ„ att jag skulle ha det sĂ„ för evigt. Men herren ger och herren tar. Jag fick ett nytt jobb, ett jobb dĂ€r samtalen handlade vĂ€ldigt lite om Woolly Buggers. Och tio Ă„r senare kom jag plötsligt pĂ„ att jag saknade just det.Hook and Cup, sĂ„ heter numera Fiskecentrum i Sorsele. Jag Ă€r nybliven delĂ€gare. VĂ€gen dit har varit lĂ„ng, Ă€ven om den i den korta versionen Ă€r enkel. Jag lĂ€ngtade efter ett sammanhang som andades flugfiske, 24 timmar per dygn, sju dagar i veckan, sĂ„ lĂ€nge det var sĂ€song och kanske nĂ„gra dagar till. SĂ„ om du gillar kaffe eller gillar att fiska kan du komma in och prata med oss. SjĂ€lvklart kan vi en del annat ocksĂ„, men mest pratar vi fiske och kaffe. Det Ă€r ungefĂ€r sĂ„ du kan sammanfatta livet vĂ„rt, i byn. Vi gĂ„r och fiskar, men dĂ€r i mellan sĂ„ pratar vi fiske och dricker kaffe. Du lĂ€r dig Ă€lska folk i byn pĂ„ samma sĂ€tt som du lĂ€r dig Ă€lska det som gjort dem till det de Ă€r.I min kommun bor 2400 mĂ€nniskor. Enligt Wikipedia bor det alltsĂ„ 0 innevĂ„nare/kvadratkilometer i kommunen. Om du nĂ„gon gĂ„ng försöker rĂ€kna ut ekvationen pĂ„ var det finns bra fiske Ă€r Wikipedias ”inte en mĂ€nniska per kvadratkilometer” ett bra svar. DĂ€r det finns mycket natur, finns det mycket fisk. Vi har inte bara fisk i kommunen, vi har mest ren per kvadratkilometer i hela landet, vi har fantastisk fĂ„gelskĂ„dning, de som Ă€lskar att jaga eller att Ă„ka skidor brukar trivas. Överhuvudtaget Ă€r det ett överskott av natur och Ă€ndĂ„ kĂ€nner nog mĂ„nga av oss att den Ă€r hotad. Kalhyggen vĂ€xer fram och vi funderar nog lite till mans om det inte finns andra vĂ€gar att gĂ„ Ă€n att hugga ner de sista gamla granarna. Det som Ă€r vĂ„r katedral av ljus.

Återknyta till naturen

Det Ă€r sĂ„ det Ă€r. Brottningsmatchen mellan att ”utveckla bygden och skapa arbetstillfĂ€llen” jĂ€mfört med att sakta, en morgon i augusti, glida nerför den mossklĂ€dda marken i urskogen, till det som Ă€r din plats pĂ„ jorden. En plats dĂ€r alla bekymmer slutar betyda nĂ„got sĂ„ lĂ€nge du tror att du kan fĂ„ en ny stor öring. DĂ€r skogen fortfarande Ă€r kvar, precis som öringarna. De senaste Ă„ren har allt fler och fler rapporter handlat om vĂ„rt behov att Ă„tervĂ€nda till naturen. Under World Economic Forum i Davos Ă„terkommer flera talare till vikten av att Ă„terknyta till naturen och kanske lĂ€ra av vĂ€rldens olika urfolk.Professor Deen Sanders, Worimifolket, sĂ€ger bland annat att: ”VĂ„rt tidigare system, politiskt, ekonomiskt, socialt har tagit oss fram till grĂ€nsen. Men lösningen, som vanligt, ligger i en bĂ€ttre förstĂ„else för naturen och en bĂ€ttre relation till landskapet omkring oss”. Det Ă€r en kluvenhet i att vara förĂ€lskad i naturen, i en skog, en ström, eller en plats som kanske bara betyder nĂ„got för just dig. Min katedral av ljus stĂ„r sedan tusentals Ă„r nĂ€rmast orörd i ett av Europas största naturreservat, en skog som kommer att bestĂ„. Och lĂ€ngt dĂ€r nere i botten av dalen, mellan trĂ€dens skuggor, rinner en liten Ă„ fram och ibland, vissa morgnar pĂ„ sĂ€songen, hĂ€nder det att en öring tar.

reportage

reportage