Torrflugfiske på kusten

Är du flugfiskare och uppskattar mayfly-fisket särskilt mycket – då ska du vända dina blickar mot kusten i sommar. Från och med juni börjar räkorna röra sig ytnära. Havsöringen stiger då till ytskrapande räkimitationer, den enda lilla haken är att allt sker under nattetid.

TEXT OCH FOTO: SÖREN SKARBY

Nattfiske. Jag älskar det. Men det kan vara precis lika frustrerande som det kan vara mitt på blanka dagen. Under flera timmar hade jag kastat mina flugor över tidvattensströmmen utan en enda känning. Motvinden gjorde det inte enklare och min kastarm började bli ganska öm.Ingen fisk visade sig på ytan, men trots det började en tanke långsamt formas: "Kanske ska fisken provoceras?".Medan min lilla espressokanna bubblade över gaslågan bytte jag ut intermediatelinan till en flytande. Mitt system med utbytbara kastklumpar på foamspolar gjorde att det bara tog några minuter. En förtroendegivande foamfluga var redan monterad i änden av tafsen. Nu skulle de kinkiga öringarna få lite liv och rörelse. När det starka, varma kaffet hade piggat upp mig gick jag ut i tidvattensströmmen igen.

ZEN MED FLUGSPÖ

En lätt foamfluga, i generös storlek, gör det inte enklare att kasta mot vinden, men den kom ändå ut en bit. En kort tafs gjorde det enklare. Innersta delen bestod av 0,50 millimeter monofillina, cirka 80 centimeter lång. I änden hade jag knutit en halvmeterlång spets på 0,30 millimeter. Faktum är att den inte behöver vara längre än så på natten.Jag stripade in flugan, ganska våldsamt så att den plaskade på ytan. Processen upprepades om och om igen med små variationer. Det blev nästan en zenbuddistisk övning med flugspöet. Men det var en övning som inte på något sätt stördes av fiskar – det hände absolut ingenting.

ETT OVÄNTAT PLASK

Efter en timme utan resultat erkände jag mitt nederlag. Det här var inte natten då jag skulle uppleva en fajt med rusning och adrenalinkick i mörkret. Jag blev stående, bara stirrandes ut över det strömmande vattnet medan flugan sakta drev på ytan en bit bort, till höger om mig. I ögonvrån såg jag ett plask. Det var nu många timmars torrflugefiske i mina ungdomsår kom till nytta. Någonstans i min hjärna kopplade ett par synapser samman. Lyft spöet, sa de. Armen reagerade automatiskt och döm om min förvåning när det fanns motstånd i andra änden av linan. Öringen och jag dansade runt, blinda för varandra, tills den hamnade i mitt håvnät.

FOAMFLUGOR SKA STRIPAS, ELLER ...?

Lite förbluffad över det jag ansåg vara ren tur vandrade jag iland med fisken. Den var ämnad att hamna i stekpannan. Processen gjordes kort och när jag hade tagit ur fisken satt jag och tittade ut över det mörka vattnet. Vad var det egentligen som hände? All konventionell visdom säger att en foamfluga ska stripas över ytan och skapa så mycket liv och väsen som möjligt. Det kändes helt fel att öringen hade tagit en fluga som planlöst bara drev.Tankarna avbröts av ett besynnerligt ljud. Något rörde sig precis framför mig i mörkret. Med pannlampan tänd fick jag syn på förklaringen. En skock krabbor hade fest i fiskens innanmäte, ljudet kom från slagsmålet om att få tag i de läckraste bitarna.

RÄKOR I STRÖMMEN

Jag lät ljuskäglan glida lite längre ut i vattnet. Tidvattensströmmen svepte helt intill land på den här platsen och jag såg ett par räkor driva med strömmen. Återigen klickade ett par synapser, men något längre fram i frontloben. Räkor!Kan det vara så att det var det som öringen tog flugan för? Fisken hade sett flugan underifrån som en silhuett mot sommarnattshimlen.Mellan två fingrar höll jag upp flugan över huvudet. Med lite god vilja, ja! Och kanske mer därtill kunde den mycket väl likna en räka. Fiskar är lyckligtvis hungrigare än vad de är kloka.Jag kastade upp ryggsäcken på axlarna, greppade flugspöet och gick mot bilen. Imorgon skulle det tänkas.

ENKLA FLUGOR

Vid bindstädet band jag fler foamflugor som liknade den som öringen tog. Jag fångades dock snabbt av den fåfänga som flugfiskare och särskilt flugbindare lider av. Flugan bör gärna likna det fiskarna äter. Det ger extra tillfredsställelse ”att veta” att man har klurat ut det rätta och lurat fisken. Så jag band en räkfluga med en ryggsköld gjord av foam. Tanken var att den prydligt med sköldens hjälp skulle hänga där i ytan, när räkorna som bäst uppehåller sig ytligt.Man brukar prata om att det finns två typer av flugor, de som imiterar samt de som provocerar. Foamräkan är mer en karikatyr, vars silhuett kan likna en räka. Nattfiske kräver lyckligtvis inte stora färdigheter vid bindstädet. Flugorna behöver varken rätt ögonfärg eller rätt antal ben, och färgen som helhet är ganska likgiltig så länge den inte är genomskinlig. I mörkret är alla räkor grå.

"MAYFLIES" PÅ NATTEN

Om man en gång har provat mayfly-fiske är man oftast "krokad". Synen av ett vatten där fiskarna får vattnet att koka i jakten på de vackra dagsländorna som driver som små segelbåtar på ytan, glöms aldrig. Ännu bättre är den visuella bilden av en öring som inhalerar ens fluga – jag saknar det varje år, tänker på det ofta men jag bor ganska långt från vatten där sådant fiske är möjligt.Till min stora glädje har jag upptäckt att under precis samma tid när dagsländorna dansar över älv och sjö, stiger räkorna till ytan i saltvattnet. Det är bara den lilla skillnaden att det sker nattetid. Det är under ett par månader i början av sommaren då jag konstant har, som min fiskekompis kallar det, fiskebakfylla. Ögonen hänger som påsar av trötthet, men inuti kroppen är jag lycklig.

KORTA KAST OCH SPÄNDA SINNEN

Fiskar tappar en stor del av sin försiktighet i mörker, de kan jaga precis runt en. Därför behövs inga långa kast. Jag bromsar ofta linan med handen när jag ska träffa det ställe där en öring precis har tagit en räka.I sommarnatten kommer hugget som ett plaskande vak, som inte går att missta. Eftersom det inte finns mycket ljus måste alla sinnen vara spända till det yttersta för att hinna få till ett omedelbart mothugg. Upplevelsen är mycket intensiv och man känner sig verkligen som en jägare om natten. Att fajtas med en bra fisk i mörker är också speciellt och ibland nervpirrande.

FART I STRÖMMEN OCH FISK

En natt när tidvattensströmmen var riktigt kraftig såg jag en fisk göra ett vak längre bort. Jag lade all kraft i kastet och fick lyckligtvis hjälp av vinden. Flugan hade just landat på vattnet när öringen tog den. Mothugget krävde ett stadigt drag i linan för att fästa kroken. När fisken blev varse motståndet simmade den med full kraft åt motsatt riktning. Jag hade ingen chans och kände paniken sprida sig i kroppen. Lyckligtvis satt kroken kvar när fisken stannade. Det slutade med en fin öring på över en halvmeter. Jag visste då att jag omtöcknad skulle vakna upp med en fiskemässig bakfylla nästa dag – men det brydde jag mig inte om ...