It´s a kind of magic

Genom åren har Anders Nicander fiskat med många mycket begåvade sportfiskare. Människor som med talang och ihärdighet lyckats komma till en nivå i sitt fiske som de flesta av oss aldrig kommer i närheten av. Men han har också fiskat med Emin Lager – häng med!

TEXT OCH FOTO: ANDERS NICANDER

Om man behöver tur, timing och talang för att lyckas bli riktigt duktig så har Emin Lager dessutom en intuition för fisket som inte liknar något annat jag sett. Jag har varit med vid vatten som varit tillsynes omöjliga att dra en fisk ur. Folk har klagat över det dåliga fisket och analyserat varför fisken inte samarbetar. Emin har då sällan behövt mer än fem minuter innan första fisken hugger. En naturlig fallenhet för att tänka eller kanske känna som en fisk är kanske en av förklaringarna.Men det finns också tanke och hårt arbete bakom framgångarna. De gånger jag frågat honom om varifrån han fått sin säregna förmåga att fånga fisk svarar han alltid att det är tusentals timmar bakom spöet som gör skillnad. På en gemensam fiskeresa fick jag chansen att studera Emins fiske på nära håll.

SKYGGA FISKAR

Vi åker till Stavreströmmen i Gimån i Jämtland. Tillsammans med Emins vänner och kollegor ska vi fiska efter den grova öring och harr som backar ner från Revsundssjön. Vädret är långt ifrån optimalt med kyliga och hårda vindar från norr. Men Emin, som har många års erfarenhet av fisket i de övre delarna av Gimån, försäkrar att vi kommer få fisk. Stor, eller till och med mycket stor fisk.Kylan och vinden gör att insekterna som normalt lockar fisken att vaka ligger lågt. Vi får istället söka fisken längs botten. I Gimån betyder inte det att man behöver stå och nöta med sjunklinor och superförtyngda flugor.När vi landat på boendet i Bräcke ger vi oss ut till ån för att ta oss en titt. Från en spång får vi en bra översikt över och framförallt ner i ån. Emin pekar ut flera öringar på 1,5-2 kilo som parkerat sig i strömmen. Vi ser efter lite möda några fantastiskt välkamouflerade öringar. Det är nästan overkligt att stå med drömöringar några meter under fötterna. Vis av erfarenhet vet jag dock att fisken inte är lätt att fånga, bara för att den går att se i vattnet. Under sådana förhållanden blir fisken snarare skyggare och man måste fiska med tunna tafsar och presentera flugan med största möjliga precision framför fisken.

ÖRINGEN BAKOM STENEN

Följande morgon går jag stegen bakom Emin ut på spången. Han pekar ut en sten där en fin öring parkerat. Efter ett i det närmaste perfekt avvägt kast sveper strömmen en tung nymf några decimeter från öringen. Fisken rycker till. Ny fluga och nytt kast. Den här gången gör fisken ett utfall mot flugan men hejdar anfallet och parkerar längre ut i strömmen.Vi avbryts av Emins kollega Christian som högljutt deklarerar att han har fisk. Efter en mycket snabb förflyttning kan jag se Christian landa en vacker öring på strax under kilot. Han har struntat i finliret och valt ett ställe där han kan blindfiska tvärs över strömmen. Med två missade och en landad öring på en liten stunds fiske visar han att även den lite mindre förfinade flugfiskaren kan landa öring i Gimån. Teknik och expertkunnande i all ära – det viktigaste är alltid att tro på det man gör.

MINST 0,28 I TAFSSPETS

Grov fisk från sjön söker sig hit för att äta av det dukade bord som strömmen bjuder på.Vi lämnar platsen vi fiskat på intill motorvägsbron och beger oss upp till sjönacken. Precis där sjön slutar och ån tar vid finns en fantastisk fiskeplats. Grov fisk från sjön söker sig hit för att äta av det dukade bord som strömmen bjuder på. Emin visar vilken otroligt skicklig flugfiskare han är och landar och återutsätter harr efter harr med hjälp av sina hemmabundna nymfer. Fiskarna väger mellan 1-1,5 kilo, alltså drömfiskar för vilken flugfiskare som helst.Själv tacklar jag för stor öring och knyter på en fiskimitation bunden med livfullt hårmaterial och conehead av mässing.– Byt till en tafsspets på minst 0,28 millimeter fluorocarbon, säger Emin, medan jag tycker han överdriver och behåller 0,24-millimeterstafsen som sitter på fluglinan.Jag lägger fluglinan tvärs över strömmen och fiskar in den med distinkta ryck. Jag hinner inte ta in mer än en tredjedel av kastet innan jag får ett hugg som jag sällan känt. Med en kraftigt stöt tar en grov öring flugan och sätter fart utåt sjön. Min 0,24-tafs smäller av som om den vore ett hårstrå silke. Snopen tittar jag ut mot sjön.– Jag sa ju det, ropar Emin på grov göteborgska.

FLUGMAGI

– Ta med dig kameran och kom. Nu tar vi en trekilos, säger han med glimten i ögat. Vi går till höljan precis ovanför motorvägsbron. I tredje kastet drar han på en riktigt fin fisk.– Vad var det jag sa? skriker han återigen och jag kan bara häpet se på när storöringen rusar in under motorvägstunneln.Öringen går fast runt en stor sten på botten och vi tror för en stund att den är förlorad. Emin ger sig inte utan rusar över mot andra sidan. I motljuset ser jag något som mest liknar fäktning med värja när han lyckas lirka loss fisken som nu istället ger sig av uppströms.Några minuter senare ligger en otroligt vacker öring på någonstans mellan två och tre kilo i håven. Med skälvande händer håller han upp öringen strax ovanför vattenytan så jag får ta några snabba bilder innan han låter den glida ner i vattnet igen.

DESPERATION

Året efter vår gemensamma tur till Gimån är jag själv på sikfiske i min jämtländska favoritsjö. Det är sensommar och siken som normalt brukar vara mycket huggvillig totalvägrar. Jag testar morgon, kväll och natt. Någon enstaka dragning i fluglinan men inte en enda landad sik efter två dagars fiske. Lätt desperat ringer jag Emin och berättar om min besvärliga situation.– Fiska med nappinikator och låt tacklet driva fritt så får du siken, säger Emin. Han kommer med en beskrivning på ett tackel bestående av en lång tafs med flera flugor som fiskar på olika djup. Jag går ut i boden och letar fram ett gammal flöte som med lite fix och trix blir till en nappindikator som är lätt nog att kasta med flugspöet men är stor nog att bära upp ett par flugor. Fem minuter senare sitter jag i den gamla ekan med mitt improviserade tackel med nappindikator. Det blåser vilket gör det svårt att se nappindikatorn. Jag anstränger ögonen till max och ser snart den lilla nappindikatorn försvinna ner i vågorna. Jag lyfter spöet och känner den härliga tyngden av en storsik. It’s a kind of magic!