Sensommaröring

När kvällarna återigen börjar mörkna är det dags för vandringsöringen att söka sig igenom strömmarna. Följ med på en spännande skildring där varje pool kan bjuda på sommarens höjdpunkt.TEXT OCH FOTO: PER LINDBERG

SÅ GÅR ÅN hög igen. Över strandbankens tuvor, över sjunkstock och sten. Virvlar genom stryken, sköljer över hällarna, störtar i klyftor och fall. Ett brusande budskap om uppbrott och vandring. En mörknande kväll i augusti.Jag traskar efter ån. Följer dess kurvor och fall och stannar ibland vid en hölja. Prövar bakom stora stenblock, i snäva rännor och kastar igen. För hundrade gången kanske, jag har tappat räkningen. Hur många steg och kast det blir spelar ingen roll. Storöringsäsongen har just börjat och strandbanken står saftigt gräsgrön. Men den väna tiden går mot sin fullbordan, man känner att något nalkas. En skördetidsmogen, sensommartyngd som varslar förändring. Mest varslar kvällarna och med mörkret kommer öringen. Tidigvandrarna.

HÅRT SPÖSLIT

Under sensommaren stiger storöring från sjön nedanför eller släpper sig utöver strömmarna från det uppströms liggande fjällvattnet. Så nu går jag här igen, i sensommarens frodiga efterdyning och trugar med det hundrade eller möjligtvis tvåhundrade kastet. Med viss rätt kan detta spöslit betraktas som ett harvande. Men jakten på storöringen har en egen tjuskraft och vägen dit liknar talesättet om ketchupflaskan. Först kommer inget sedan inget igen och så det man väntat på. Mer sällan dock allt på en gång.Ån går hög som sagt. Hög som i höstetid nästan, men ännu är det några veckor tills krokkäkta mångkilosfiskar fått brungräll lövfällningsfärg och inrättat revir vid nackar och revlar. Ännu är flankerna silvervita och ännu är hugglusten kvar. Att vandringsfisken tar bäst just som den kommit på plats i höljor och stryk är lika sant som vid laxälven. Det är ett laxfiske i det lilla, i lugnet vid sidan om.Trasor av skyar svävar över fjället där några renar rör sig som små prickar mot den lavklädda sluttningen. Molnen är lättare nu och står högre på himlen än under regnet förra veckan. Vädret har stillat sig och vattnet nått sin kulmen. Det är vid sådana tillfällen ån får något magiskt över sig. När sommarlättjan bryns mot ny skärpa, då allt stämmer och vandringslusten väcks till liv i väldiga fiskkroppar. Sensommarsteget är igång och på avstånd hörs bruset från fjällsjöns utlopp.Strömstaren hälsar nigsittande på sin sten, klotrund som en liten prost. Forsen är hans pastorat i en församling av änder, bävrar och andra vilda djur. Det är liv runt forsen och luften är mättad av piskat vatten. Första kastet läggs rakt över vitbruset under fallet. Här står alltid fisk. Vanligen stationär öring men av och till även någon större vandrare.

HUGG!

Det knycker och sprattlar. En stationär av bättre format jag behåller. Röda stänk på svart lack, gnistrande microfjäll och muskelspel. Att se sig mätt går inte och jag minns mina pojkårs bäcköringar på metspö. Några hundra meter nedanför utloppet svänger ån i en vid båge. Mitt på den krökande fallsträckan planar bruset ut i ett lugnvatten kantat av klippblock och mäktiga fjälltallar. Det är första heta platsen, en hölja som kan hålla fiskar av format. Knappt hörbart slår vobblern ner utanför det översta, mossbelupna blocket, ruvande likt en lurvig björn över höljans svarta vatten. Ett ögonblick får vobblern ligga medan linan hålls upp över inströmmen. En stilla avvaktan innan betet dyker med fisklika, ormande rörelser.

TJONG!

Spötoppen sviktar till, det tynger och rumlar när något välver under ytan men lika snabbt som den spänstiga klingan böjt sig sprätter den upp och blir orörligt stel. Svallvågen slätas ut och åkantens tallar står åter i spegelbild. Allt är över på några sekunder.Ett besviket utrop överröstar forsens brus. Det var en av de stora, en vandringsfisk av kaliber. Några nya kast fläks iväg men föga tjänar det. Den kände krokarna, något trugande lär inte löna. På darriga ben vadar jag iland och häller upp en kopp java.En tappad storöring tar lite tid att smälta. Hur som helst lär den inte vara ensam. En bit nerströms ligger två lugnflytande sel sammanbundna av en kort ström med storsten och hålor. Det är första ståndplatserna som fjällsjöns utförsåkare slår sig till ro i. Ån har som sagt lekvandrande fisk från två håll. I storlek jämngoda med vikter upp mot fem, sex kilo, men det nedströms liggande producerar bjässar av vilka några trollingfångade närmat sig tio kilo. Sällan tas sådan fisk i ån men under 50-talet lär en niokilos landats på vanligt bambuspö. En fångst man bara kan fantisera om hur den gått till.

LANDNÄRA

Kåsan knackas ur mot en gisten furustam. Två distinkta knack som diregentens pinne mot notstället. Förspelet är avklarat, kvällens föreställning tar sin början.Efter en stunds vandring över myr och mo skymtar ån igen som ett blänk bakom brinkens fjällbjörkar. Nedströms krattet glesnar vegetationen i en hedmark med videsnår. Vattnet går över tuvorna här, men ån är på väg ner. Det syns där torven spolats bort och lagret av grusig sand blottlagts. En mörk rand markerar vattnets läge för någon timme sedan. I högvattnet kan öringen stå varsomhelst, till och med längs torvkanten. Jag håller mig en bit ifrån när vobblern singlar iväg i en båglinje mot andra sidan. Lugnan är inte bredare än att den fiskas av med ett tiotal kast.Spöets lätta nyckar indikerar vobblerns hit-ochdit kast. Det syns även på toppen som vibrerar av gången. Kast för kast kommer nacken närmare men inte en stöt. Gör ett omtag med samma magra resultat. Selet verkar tomt. De tidiga vandrarna står visserligen glest men brukar vara huggvilliga. Hade där stått fisk hade den säkert bitit.Sätter mig på en ilandfluten trädstam mellan två stenblock. Kaffe och macka piggar upp och för en stund bär tankens fria flykt iväg. Trakten är dundrande vacker med silverrakor och gyllene furor vars väderbitna gestalter fångar blicken lika väl som en mästerlig skulptur. Och över nejden en urkraft av något allt igenom rent. Det är en prakt för själen mer än ögat. En sinnesstämning där jakten på öringen blir ett känselspröt rakt in i det element som mer än något ger landskapet dess meditativa prägel, det strömmande vattnet.

FAST FISK

Spanar neråt strömmen och drar mig till minnes en bottenluggande fajt som slutade med linan runt en stock. Partiet mellan selen är grunt och fartfyllt men mitt på, följer ett mer horisontellt parti där den vattrade ytan slätas ut och tar paus innan den tar fart igen. Skillnaden är inte stor men den lilla platån håller ofta fisk och det var här praktpjäsen högg. Det är lätt att föreställa sig en blank bjässe lojt svepande sin breda stjärtfena över bottengrus och småsten därute.Krokarna får en duvning av diamantbrynet. Spetsarna kan aldrig vara skarpa nog. Liksom linan närmast betet kollas så att den inte har skavts. Kasten läggs rakt över. Det ger betet fart när strömmen tar tag och fisken mindre betänketid. Hugg eller gå miste, är budskapet och går knepet hem kan det bli spektakulära påslag. När kvällarna återigen börjar mörkna är det dags för vandringsöringen att söka sig igenom strömmarna. Följ med på en spännande skildring där varje pool kan bjuda på sommarens höjdpunkt.