Den perfekta kräftimitationen 

Kräftboomen har dragit in som en storm över Sverige de senaste åren. En metod som legat gömd trots att den i staterna varit lika självklar som den är effektiv. Fiskejournalens medarbetare Joakim Åberg var inte sen med att anamma tekniken och i ett försök att ligga steget före vänder han sig mot vetenskap och studier från USA, häng med!

TEXT OCH FOTO: JOAKIM ÅBERG

Jag och sambons staffe ligger i soffan en augustiförmiddag, några år innan kräftboomen.– Om det hade varit lika enkelt att förutspå börsen som betesmarknaden hade alla varit rika, säger jag till djuret och klickar in på banken.– Skillnaden är att aktier handlar om ekonomisk statistik, och betesmarknaden om vad som redan finns i staterna, svarar jag mig själv högt.Jag intalar mig att Sverige har saknat fantasi de senaste åren, imitationer av kräftor står nu högst på importlistan. Börsnoteringarna blinkar på skärmen samtidigt som någon sportfiskestjärna pratar texasrigg i bakgrunden. ”Kräftabborrar” hör jag om vartannat vilket stör koncentrationen och jag ser att jag missat ett köpläge.– Vadå kräftabborrar? säger jag till hunden. Det finns abborrar och det finns kräftor, sen finns det mört. Har du hört om en mörtabborre?Trots det lyssnar jag vidare i hopp om ny inspiration inför kvällens fiske. I betesboxen ligger amerikanska kräftor som korsat Atlanten, än så länge i små kvantiteter. Mina funderingar har inte gått längre än till hur en kräfta ser ut, och av betesboxen att avgöra så har jag valt rätt beten, men räcker det?Att abborrar huserar på kräftor är inget nytt, men det är än så länge skralt med kräftimitationer i butikerna. Att den svenska marknaden kommer kapitulera på en av få tomma nischer är säkert, men inget jag vill vänta på. Att ligga steget före är ett sätt att lyckas. Synd att Nasdaq inte har någon aktie med kräftimitationer.

Nattfiske?

Mörkret infaller vid 22-tiden och tanken är att fiska fram till dess. Pionjärerna påstår att nattfisket den här tiden på året kan vara fångstgivande och teorin grundar sig i kräftornas ökade aktivitet just när mörkret lagt sig, men med jobb och studier är det svårt att få till. Jag hänger på båten bakom bilen en tid efter lunch och när Fredrik kommer beger vi oss iväg. Djuret är hemma och vaktar börsen.Planen är att testa texas- och carolinariggade kräftimitationer på hårdbotten i en av regionens kräfttätaste sjöar. Vetskapen om att sjön även håller stor abborre är givetvis ett krav. Vi är inte ute efter småfisk.Vattnet är klart och ljust som i de flesta vatten runt omkring. Det som gör den här sjön exceptionell är andelen områden med sten, vilket är en orsak till den stora kräftpopulationen. När vi stannar till på första platsen som vi tidigare rekat är förväntningarna höga. Jag kastar ut en kräfta och låter den sjunka till åtta meters djup där tungstensvikten slår mot sten. Två vevtag, stopp – två vevtag, stopp. Tanken är att imitera en flyende kräfta.Om de känner sig hotade kan kräftor antingen resa klorna mot faran eller dra in stjärten i en kraftig rörelse som gör att hela kräftan skjuter iväg bakåt. Vevtagen gör jag därför hastigt, och vevstoppen är relativt långa för att låta en abborre attackera bytet.Fredrik riggar fortfarande när jag vevar in mitt andra kast. När kräftan legat på botten en stund några meter från båten smäller det till så våldsamt att spöet nästan far ur händerna. Mothugget kommer en sekund för sent och linan slaknar.– Vilket %&#@ hugg! mer eller mindre skriker jag exalterat, fast samtidigt uppgivet.– Vad då, small det redan? frågar Fredrik och jag visar den totalt manglade kräftimitationen som bevis.Fredrik stressar med att rigga klart medan jag fiskar av stenflaket i solfjäderform. Smack! Hugget är minst lika hårt som det förra och den här gången sitter kroken klockrent. Fisken känns bättre – den är bättre. Upp kommer en sargad, gammal krigare på en bit över 1 200 gram. Känslan är magisk, och vi tror att vi redan knäckt koden för ett nygammalt koncept, men solen går sakta ner och fler hugg blir det inte.

Kräftvetenskap

Kräftorna lever olika beroende på omgivning. I sjöar utan predation tenderar de att röra sig mer öppet, medan de i vatten med rikliga bestånd av abborre, ål, mink med flera endast jagar i mörker och söker sig till stenar eller rötter på dagarna där de kan gömma sig. Kräftorna är omnivorer, vilket innebär att de livnär sig på allt möjligt, från insekter, rom och växtskott till kannibalism.Djupet de förhåller sig till är inte begränsat. I Lake Tahoe i USA har man fångat kräftor ner till 200 meters djup, det är snarare syrehalten i vattnet som är avgörande. Juvenila kräftor tenderar att leva grundare, men djupet som den stora massan håller till på beror på faktorer så som just syre, resurstillgångar och framförallt bottenstruktur. I Vättern har provfisken visat att den största majoriteten kräftor lever på 6-10 meters djup och att de avtar avsevärt under 20 meter.Signalkräftor leker en till två gånger per år i USA beroende på vattentemperatur och näringstillgång, men endast en gång i de flesta vatten i Sverige, precis som flodkräftan. Leken sker normalt under 2-3 veckor i september eller oktober och styrs av dagsljus och vattentemperatur. Under lekperioden är kräftorna mer dagaktiva och rör sig öppet för att finna en partner, något predatorerna givetvis utnyttjar. Det är dock perioden innan lek som är av största intresse – när de ömsar skal.Skalet ömsas två gånger per år för att tillåta kräftan att växa – en gång på våren och en gång på hösten. När skalet hårdnar sitter de nämligen fast i det, bokstavligt talat. Ett riktmärke under sensommaren är sent i augusti, men i norra Sverige kan ömsningen ske tätare på grund av den korta sommaren, alltså startar den senare på våren och tidigare på sommaren. När kräftan ömsar skal blir den mjuk och tappar ibland även klorna vilket gör att predatorer får ett försvarslöst smörgåsbord. Detta är den allra hetaste fiskeperioden, och anledningen till varför vår första satsning började just i augusti.

Ett nytt försök

Vi är båda sporrade efter föregående pass och så fort tillfälle ges är vi återigen på plats. Fredriks utrustning är färdigriggad den här gången, men det är min kräfta som får första käftsmällen. Spöet möter luft i mothugget och carolinariggens lite sämre krokningsförmåga gör sig påmind.Bara något kast efteråt suger det till ordentligt i Fredriks klinga, som efter mothugg står som en parabol.– Den här är tung, hör jag mellan rusningarna och håven plockas upp.Efter en nervkittlande kamp håvas en drömfisk på 1 660 gram! Tio minuter senare tar jag en fin fisk på strax över kilot, och därefter går solen ner.

Från byte till bete

Enligt en studie1 av tio sydsvenska sjöar har abborren inte en begränsande effekt på populationen signalkräfta, däremot har kräftorna en mycket positiv inverkan på abborrarna.Av alla abborrar över 15 centimeter i dessa vatten hade 50 procent kräftor i magen och efter analyser av kol- och kväveisotoper kunde man konstatera att näringstillförseln bestod till 80 procent av kräftor och resterande 20 procent av småfisk. Att abborrar tycker om kräftor är alltså bevisat utom tvivel.Men hur kan man effektivisera och utveckla sitt fiske? Vårt resultat talar sitt tydliga språk där både teknik och bete fungerar, men rent antalsmässigt är det knappast imponerande. Hur får man de mindre abborrarna att hugga?Pure fishing i Iowa har ett spännande lab där bass, abborrens kusin, studeras2. Enligt forskning i labbet är det perfekta betet för bass något i storlek med ett mänskligt finger och som ser levande ut, vilket är förklaringen till den populära ”nedriggen”. En studie på samma lab där 450 stycken bassfiskar matades med olika kräftimitationer visade att fisken föredrar kräftor utan klor eller ben. De associerar troligtvis klor och ben med smärta, vilket kanske inte är helt överraskande.På labbet gjordes också observationer som visar att bass tvekar och avbryter jakten när en kräfta höjer sina klor i försvarsställning. Detta bör rimligtvis vara överförbart till abborren.

Lyckat mängdfiske

Jag och min sambo är på väg ut mot en för mig helt ny sjö. Enligt rykten ska det finnas både mycket och stor abborre – och givetvis kräftor.Ett gammalt sjökort visar vägen till sjöns stengrund. Det är mitt på sommaren, solen strålar och det är troligtvis inte många kräftor som lämnar sina hålor. Min teori är att abborren under den här tiden inte samlas för kräftskiva, men att de inte tackar nej om ett skrovmål uppenbarar sig. Som test riggar jag upp det ena spöet med kräfta och det andra med en shadjigg. Kräftan jag väljer är en mindre modell vars klor ligger platt på bottnen vid vevstopp, i enlighet med labbresultaten. Under dagen byter vi spön sinsemellan och resultatet är tydligt, kräftimitationen fiskar bäst!Både stora och små abborrar kommer upp om vartannat. När jag byter till ett större bete som mer tydligt representerar en kräfta med ordentliga klor avtar huggen genast.

Imitera mera

Det finns en uppsjö med kräftimitationer på den amerikanska marknaden, men allt fler har kommit till Sverige så sent som senaste året. 3D-skannade beten, beten med eller utan ben och tentakler samt beten med svävande klor som ska imitera en försvarsställning.Superrealistiska kräftor med stora, flytande klor togs bort ur min arsenal och mindre, mer diffusa imitationer blev sakta en favorit. Men med utseendet klart för mig, finns det fortfarande andra faktorer som är avgörande.En viktig faktor är ljud. Enligt studier2 från USA lokaliserar bass kräftorna via det klickande ljud som uppkommer när de rör sig på stenbottnen, samt slår ihop käkarna. De som har fiskat kräftor och lagt ett gäng i badkaret vet hur det låter: klick, klick, klick. För mjukbeten som riggas med texas- eller carolinarigg kan man ha en pärla mellan betet och tyngden vilket för att åstadkomma klickljud, men man kan även testa en rasselkammare i gummit.Andra faktorer är lukt, färg och rörelse. Här finns det gott om utrymme för experimenterande. Mjukbeten kan dessutom riggas på olika sätt. Texas- och carolinarigg är standard men det finns även varianter så som ett vanligt jigghuvud eller en ”shakyhead”.

Solofiske

Kräftboomen kom så småningom som en storm 2019. Märkligt hur alla betestillverkare kan synkroniseras och spotta ut en typ av bete samtidigt, men härligt att slippa beställa från staterna. Jag köpte på mig ett gäng beten under sommaren samma år och fokuserade primärt på lite mindre och diskretare modeller, vilka jag fått förtroende för.Fredrik hade fått napp på Tinder och sambon var hemma med bulle i ugnen, så fisket i augustiseptember fick bedrivas ensam. De mindre betena gjorde att jag plötsligt snittade tio fiskar per pass istället för en eller två, och storlekarna var fina med en topp på runt 1 500 gram.Mindre abborrar verkar inte skygga för mindre kräftimitationer, så som för stora. Samtidigt som större fisk inte tvekar över en mindre portion. En klar favorit för mängdfisket blev därför den mindre Craw Papi från Yum, medan vissa modeller inte fungerade alls.Exakt vad som fiskar bäst i just ditt vatten får du prova dig fram till, men i mina är framförallt beten med stora, markanta klor bortprioriterade. Om man vill tro på vetenskapen är det små, fingerlika beten helt utan ben eller klor som är vinnare. Men med tanke på att det amerikanska experimentet som gjordes med statiska beten så tror jag att en fundering krävs för att få ett bete anpassat till aktivt fiske. Fingerlika beten är uppenbarligen ett bra val för statiska metoder, så som dropshot och nedrigg, men för aktivt fiske krävs lite attraktion. Jag tror ett mellanting är det optimala. Välj en fingerlik kropp, små ben och lagom stora klor som vibrerar vid hemtagning men ligger längs med botten vid spinnstopp – då kommer du lyckas!