Annons
Reportage
Insikten om insekten
"Av en slump ryckte jag i spöet, varvid harren direkt steg och tog"
Bakom bindstÀdet fyller vi vÄra askar med naturtrogna imitationer. Detaljer som stjÀrtspröt, kroppssegment och vinglÀngd utelÀmnas sÀllan. Hur viktiga Àr flugornas detaljer, Àr de verkligen avgörande för att fisken ska ta dem?
TEXT OCH FOTO: GUNNAR WESTRIN
Det finns en minnesbild som jag har burit genom livet, en oförglömlig episod vid min ungdoms BĂ€verĂ„n i norra JĂ€mtland. Jag minns dagen som solig, vĂ€ldoftande och spĂ€nnande. Jag satt och dinglade med benen frĂ„n en liten timmerbro som nĂ„gon skogsĂ€gare för lĂ€nge sedan hade byggt.Under bron dansade den lyckliga Ă„n fram. Mygghorderna var som vanligt den tiden gigantiska. NĂ„gra meter nedströms mina fötter hade ett litet lugnvatten bildats. NĂ€r det första ljudet hördes, som nĂ€rmast kunde tolkas om ett âploppâ, fastnade min blick pĂ„ det lilla bakvattnet. Till saken hörde att pĂ„ vattenytan flöt det förbi orĂ€kneliga mĂ€ngder av en pytteliten dagslĂ€nda.
FrÄn mask till fluga
Insektslivet hade redan under nĂ„gra Ă„r intresserat mig och jag visste pĂ„ ett ungefĂ€r vad bĂ€ckens öringar var ute efter. Fiskarna tycktes vara allt frĂ„n yngel till nĂ„gra hekto, ett fantastiskt skĂ„despel som jag kunde följa frĂ„n min upphöjda plats i tillvaron. Eftersom blankflĂ€cken bara var nĂ„gon meter i diameter blev det till slut rĂ€tt trĂ„ngt om saligheten. Masken ville de selektiva öringarna absolut inte ha och lika bra var det. Den natten stĂ€llde jag undan lĂ„ngspöet i en buske och hĂ€llde ut maskarna i strandkanten. Precis i den sekunden började mitt liv som flugfiskare. Tio Ă„r senare kom jag tillbaka till min ungdoms Ă„, skogen var borta och bĂ€verdammarna sprĂ€ngda. Under den lilla granen stod mitt gamla lĂ„ngmetspö och vĂ€ntade pĂ„ mig. DĂ„ kom tĂ„rarna.Under 1960-talets första hĂ€lft hĂ€nde mycket som pĂ„verkade mitt fortsatta flugfiskande. Allan Petersson startade Fly-Dressing, vilket gjorde att jag kunde köpa bĂ„de bindstĂ€d, redskap och krokar. I samma veva kom Hardy ut med klassikern âThe Hardy Book of Fliesâ, helt enkelt en bilderbok över mĂ„nga aktuella flugor, bĂ„de vĂ„tt och torrt, stort och smĂ„tt.
Annons
Konverterat frÄn vÄtt till torrt
Ă ret var 1966 dĂ„ jag för första gĂ„ngen fick njuta synen av den helt underbara Rengströmmen utanför Valsjöbyn i vĂ€stra JĂ€mtland. Jag hade vĂ€nner i byn och i familjen Stattins ladugĂ„rd hade jag ordnat min flugbindarhörna. Det var en sommar med gott om gröna björkmĂ€tarlarver som hĂ€ngde i sina trĂ„dar och knaprade i sig björkblad sĂ„ det stod hĂ€rliga till. Rödingarna vakade som aldrig förr men ingen av mina flugor passade.En orsak kan vara att askarna var fulla med amerikanska och engelska vĂ„tflugor. Kommande nĂ€tter satt kompisen Thord och jag i ladugĂ„rden och kikade febrilt i Hardys spĂ€nnande utgĂ„va.PĂ„ en av sidorna fanns tealflugorna i vĂ„tt, bland andra vĂ„r favorit Teal and Green. Grönt skulle det vara och gröna var ocksĂ„ alla larverna i strömmen. DĂ€remot visste vi inte om rödingarna Ă„t dem, Ă€ven om vi anade att sĂ„ kunde vara fallet.Förvandlingen var egentligen ganska enkel. Jag band helt enkelt om den vĂ„ta modellen till en torr dito, det vill sĂ€ga med samma typer och fĂ€rger av material, men att vingarna fick stĂ„ rakt upp och att hacklet blev ett sĂ„ kalllat mönstergillt kraghackel. Jag tyckte det var intressant att forma om klassiska vĂ„tflugor till torrflugor och har kallat förehavande för konvertering. Jag har till och med tagit öring pĂ„ en torr Silver Doctor, förmodligen bĂ„de en moralisk och stilistisk blamage.Kommande eftermiddag satt jag Ă„terigen vid stranden av Rengströmmen, men hade lĂ„nat en bĂ„t för att komma till den andra sidan. Vet idag inte hur mĂ„nga nĂ€tter jag har tillbringat pĂ„ den hĂ€rliga klippkant som finns pĂ„ âbĂ„rtersiaâ.Trots att strömmens yta var överbelamrad med bĂ„de dag- och nattslĂ€ndor blev den gröna âvĂ„ttorrisenâ nattens clou. Den flöt sĂ„ vackert i strömmen, högre och större Ă€n alla levande slĂ€ndor. SĂ„ fort jag försiktigt ryckte i linan, var rödingen dĂ€r. UtifrĂ„n den tekniken trodde jag att de tog torrflugan för en levande och krumbuktande âlövmaskâ. Jag gick pĂ„ fĂ€rgen och trodde sĂ„ klart att sĂ„ var fallet. Avslutningsvis om detta kan nĂ€mnas att Teal and Green som torris följer med mig Ă€n i dag och att den ocksĂ„ funkar lika bra utan âlövmaskarâ pĂ„ vattenytan.
Mygg
NÄgon gÄng i början pÄ juli drar ocksÄ rödingarna ner till strömmen frÄn norsksvenska sjön Rengen för att frossa i den voluminösa knottklÀckningen. Om det blir ett riktigt kalas Àr det tveksamt om fiskarna ser din knottfluga för miljoner andra i samma storlek. SÄ hÀr efterÄt anar jag att min lyckade konverteringsfluga möjligtvis ocksÄ fungerade som en stimulator, en lockande större kuse mitt i knottgröten.Till och frÄn har jag fÄtt frÄgan om det finns nÄgon sÀrskild insekt som har prÀglat mitt flugfiske. Den frÄgan gÄr förmodligen inte att svara pÄ, eftersom jag har den tron att flugan inte Àr allt för ett lyckat flugfiske. Finns det en sÄdan insekt skulle det i sÄ fall vara mygg, eftersom gubbarna i byn aldrig började sitt spöfiske innan myggklÀckningen. Myggen ankomst var den sjÀlvklara starten pÄ en flugfiskesommar. DÀremot finns det nÄgra insekter som jag absolut inte blir klok pÄ och det Àr framför allt harkrankar, getingar och bastardsvÀrmare.
Annons
Knottinfernot
Sedan nĂ„gra Ă„r har jag förstĂ„tt att harkranken knappast har stĂ„tt överst pĂ„ vare sig harrens eller öringens matsedel. DĂ€remot har den fungerat alldeles utmĂ€rkt som just en attraktor.Praktexemplet pĂ„ detta visades under den första stora knottklĂ€ckningen i början pĂ„ juli, en tid jag oftast fanns pĂ„ plats i KaitumĂ€lvens övre delar. Selen fullkomligt kokade av lapande, smackande och frossande harrar.Det var sĂ„ extatiskt att fiskarna sĂ€llan vare sig hoppade eller plaskade, de liksom bara lĂ„g under ytfilmen och smackade i sig knottgröten. Jag har till och med sett harrar som har legat pĂ„ sidan och bara gapat. SĂ„dan omoral Ă€r tung att beskĂ„da.Explosionen hĂ„ller i sig under nĂ„gon vecka och dĂ„ Ă€r det lĂ€gligast att befinna sig i början pĂ„ ett sel. De klĂ€ckande knotten hĂ€nger som veritabla klasar i slutdelen av forsen, slĂ€pper och klĂ€cks ute pĂ„ lugnare vatten. De mer fysiskt aktiva harrarna jagar gĂ€rna âknottbollarâ. Fenomenet bygger pĂ„ att nyklĂ€ckta knott försöker krypa upp pĂ„ varandra för att sĂ„ snabbt som möjligt kunna torka sina vingar. âBollenâ kan till och med flyga, Ă€ven om det knappast finns nĂ„gon bĂ€ttre styrsel.
Attraktiv harkrank
Mitt i knottyran kunde hela âmaskinerietâ plötsligt lĂ€gga av? Vaken försvann med ens, lite typiskt för harren som mitt i maten kan ta en oförklarlig siesta. Riktigt varför vet nog ingen. En halvtimme senare kan de vara pĂ„ G igen. Den tystnaden kan bjuda pĂ„ en annan egenhet, den att ett och annat ordentligt plaskvak kan höras. Det Ă€r dĂ„ som en nyklĂ€ckt eller havererad harkrank kan stĂ€lla till med tumult. Som flugfiskare byter vi snabbt till en harkrankmodell och med lite tur fĂ„r vi en och annan bĂ€ttre harr. En timme senare Ă€r knottfrossandet igĂ„ng igen och ingen fisk bryr sig lĂ€ngre om en mager och lĂ„ngbent harkrank.Det fanns en gĂ„ng för mĂ„nga Ă„r sedan en het debatt om var harkranken egentligen klĂ€cktes. Ett flertal gĂ„nger har jag sett hur nyklĂ€ckta krankar har krupit upp pĂ„ strandnĂ€ra stenar eller vattenvĂ€xter. Jag har ocksĂ„ mĂ€rkt att i samma veva blommar det klassiska fjĂ€llblomstret rosenroten. StĂ„r en sĂ„dan vid strandkanten kan du rĂ€kna med att den Ă€r överhopad med nyklĂ€ckta harkrankar. Att vara bĂ„de lĂ„ngbent, skörvingad och nyklĂ€ckt verkar vara rĂ€tt jobbigt.Debatten gick ut pĂ„ att insekten inte klĂ€cktes i öppet vatten, utan mer strandnĂ€ra eller i dyigare pölar. Min för alltid saknade vĂ€n Ă ke BodĂ©n hakade pĂ„ dispyten och menade att han minsann hade sett massor med harkrankar ute pĂ„ PiteĂ€lvens olika sel.Till och med sĂ„dana som nyklĂ€ckta âpoppadeâ upp pĂ„ selet. Hans sista fisk i livet var en öring pĂ„ nĂ€stan tvĂ„ kilo som tog en harkranksimitation gjord av kork mitt ute pĂ„ Gallokselet i mysiga PiteĂ€lven.
Geting pÄ menyn
Polare Peter och jag valde en sommar att gÀsta en inte allmÀnt kÀnd öringjokk norr om TornetrÀsk. Fisket var osedvanligt trögt, Àven om vi första dagen fick nÄgra skapligt snygga fiskar. FrÄn ingenstans kom plötsligt en geting flygande och störtade bryskt i strömmen mitt framför vÄr kaffeplats?Direkt steg en öring och knep den. NÄgra sekunder senare kom insekten Äter upp till ytan, mörbultad men vid liv. NÄgot senare tog en annan öring, eller sÄ var det samma fisk, den stackars insekten? Det tog inte lÄng tid innan getingkraken kom upp igen ⊠Stendöd?Vi enades om att öringen gick pÄ silhuetten och ingenting annat. à ke Bodéns berömda korkflugor (nattslÀndor) bygger pÄ samma typ av konturer, harkrankar likasÄ. Men frÄgan som kvarstÄr Àr om getingen stack fisken eller inte? Om sÄ var fallet, kÀnde fisken stinget? Varför Ät inte fisken upp getingen?Hur som helst, getingen Àr en bra allroundtorrfluga som fungerar Àven om det inte finns en geting i hela Lappland. Resten fÄr vi gissa oss till. Om vi visste allt skulle jag förmodligen stÀlla undan flugspöet! Det mÄste finnas plats för egna Äsikter och grubblerier, en vital del av fisket.
Bastarder med cyanid
BastardsvĂ€rmaren Ă€r en otroligt vacker fjĂ€rilsart, som gĂ€rna flyger under dagtid. Den variant jag har pĂ„trĂ€ffat kallas naturligtvis för fjĂ€llbastardsvĂ€rmare och Ă€r kĂ€nd för att vingarna innehĂ„ller cyanid. De distinkt röda flĂ€ckarna pĂ„ vingarna Ă€r en av naturens mĂ„nga varningssignaler. âĂt mig inte, jag Ă€r giftigâ. Den varningsskylten hĂ€nvisas direkt till landlevande djur och fĂ„glar. Men hur var det nu med fiskarna? HĂ€r finns alltsĂ„ direkta likheter med giftiga getingar. Det Ă€r inte sĂ„ vanligt förekommande att fiskar stiger till fjĂ€rilar, Ă€ven om det hĂ€nder.En sommardag i slutet pĂ„ 1990-talet ringde polaren och flugfiskeguiden Palle Andersson frĂ„n Tjuonajokk. Han ville berĂ€tta att det fanns ovanligt mĂ„nga bastardsvĂ€rmare i trakten och att harrarna steg och tog kraschade svĂ€rmare i den klassiska strömmen i Tjirtjam. Den berĂ€ttelsen fick en del spridning och en av vĂ„ra dagstidningar skrev att vi inte skulle Ă€ta bastardsvĂ€rmare, eftersom de innehöll cyanid? Vem skulle Ă€ta en bastardsvĂ€rmare Ă€ven om den inte var giftig? Den tidningsnotisen hade harrarna tydligen inte lĂ€st. MĂ€tta blev de hur som helst.
Annons
Levande föda
HĂ€r finns likheter med âlövmaskarnaâ som efter en tid ombildas till flygga björkmĂ€tare. Under nĂ„gra Ă„r i början pĂ„ 2000-talet invaderas fjĂ€llbjörksskogarna i norr av mĂ€taren, vars larver/maskar i stort sett avlövade hela björkskogar. Minns 2004 dĂ„ i stort sett alla björkar i KaitumĂ€lven var totalt avlövade.En dag plockade jag en handfull maskar för att âmata harrarnaâ. Det gick alldeles utmĂ€rkt sĂ„ lĂ€nge som maskarna var levande. De döda ratades Ă„ det bestĂ€mdades.Efter nĂ„gra dagars skyfall blev renstigarna till veritabla smĂ„ skogsbĂ€ckar, i vars flöde miljoner och Ă„ter miljoner maskar lĂ„g döda. De drunknade helt enkelt. NĂ€r jag kastade dem i Ă€lven ville ingen harr ha dem. Den upptĂ€ckten kan likstĂ€llas med hur harkrankarna kan bete sig.Har sett ett liknande scenario i KaitumĂ€lven, dagen efter ett enormt skyfall med sĂ€llsynt högt vattenflöde som följd. PĂ„ ytan seglade tusentals döda krankar. Inte ett vak kunde jag se. Jag knöt hur som helst pĂ„ en imitation och kastade ut. Ingen reaktion. DĂ„ vakande plötsligt en harr femton meter nedströms min plats. Av en slump ryckte jag i spöet, varvid harren direkt steg och tog. Flugan blev âlevandeâ och det kunde tydligen inte fisken motstĂ„, trots en myriad av döda harkrankar runt omkring.Högvattnet gjorde att jag kunde se nĂ€r fisken simmade uppströms. Mitt emot mig pĂ„ fem-sex meters avstĂ„nd, men pĂ„ nĂ„gra meters djup sĂ„g jag fisken. Större harr hade jag inte sett sedan bataljen med en piteĂ€lvsharr pĂ„ 1980-talet. Plötsligt stannade den och skakade pĂ„ huvudet, varvid harkranksflugan naturligtvis lossnade. Harren backade sakta i tjockströmmen och flugan flöt i samma hastighet nĂ„gon decimeter bredvid huvudet. DĂ„ var blodstörtningen nĂ€ra. BĂ„de lövmaskar och harkrankar behövde alltsĂ„ âvara levandeâ för att fisken skulle kĂ€nna attraktion?
RÀtt plats i rÀtt tid
Genom fem decennier tror jag mig förstĂ„ att vi har en övertro pĂ„ flugvalet. Flugfiskaren och konstnĂ€ren Rolf Smedman sa att man behövde högst tio olika mönster, men att man kunde binda dem i olika storlekar. Knivoraklet Sveneric Loodh var tuffare Ă€n sĂ„. âGe mig tio Bradshaws Fancy Variant och ett kilo kaffe sĂ„ klarar jag en vecka till fjĂ€llsâ, sa han med skĂ€rpa. Bengt Ăste menade att ju lĂ€ngre norrut vi fiskar med fluga, desto viktigare blir det att ladda askarna med nattslĂ€ndeimitationer, inte bara alla stadier, utan ocksĂ„ storlekar och alla fĂ€rger. DĂ€rför kanske det inte Ă€r sĂ„ konstigt att jag fortfarande fiskar med gammelflugor som Red Tag, Tippet and Green, Priest, Coachman, Cock-y-Bondhu, Blue Winged Olive, Bradshaws Fancy Variant, Killer bug, Pastorn, Harörat och mĂ„nga andra dĂ„tiders klassiker.
Storharren
Det Àr alltid lika spÀnnande att försöka fÄ kontakt med nÄgon riktigt stor harr. HÀr om nÄgonsin gÀller det att vara pÄ rÀtt plats. à ke Bodén lÀrde mig ett och annat av stor vikt, bland annat att den riktigt stora harren sÀllan gick med de mindre i samma ström, utan levde mer som enstöringar.De stod sÀllan i starkströmmen utan befann sig oftast lÀngre ut pÄ selen, gÀrna nÄgra hundra meter frÄn den starkare strömmens utlopp. Det om nÄgot kan jag direkt skriva under pÄ.Minns en magisk natt med midnattssol och fÄgelsÄng. I den kraftigare strömmen kokade det av femhektosfiskar, vilket inte intresserade mig. Jag vadade ut i början pÄ selet och satte mig pÄ en sten. Strömhastigheten var knappt synlig.Av insekter fanns naturligtvis horder av mygg, Àven om en och annan liten ljusbrun dagslÀnda flöt eggande förbi. Efter en lÀngre tids vÀntan steg i ultrarapid en bredryggad harr och slurpade i sig en av smÄslÀndorna. NÄgon tid senare kom fisken tillbaka med en kompis.Nu var de tvÄ. De Ät kungligt, cirklade runt i maklig trygg takt, kom tillbaka och steg till en tussig gammal Red Tag i storleken 16?Det var naturligtvis den mindre fisken som tog, mÄttades snabbt till 57 centimeter innan den fick gÄ tillbaka till kompisen.De flesta av mina största harrar har tagits lÄngt ute pÄ selen, dÀr det finns ett litet men knappt synligt strömdrag. Flugvalet har absolut varierat. För mig Àr rÀtt plats i rÀtt tid viktigare Àn entomologiskt riktiga flugor, trots att jag Àlskar flugbindning.
