Pannben och Professor Kalkyl – hur viktig är imitationen?

Vilken betydelse har imiterandet inom vår hobby? Anders Holm får sig en tankeställare vid sin USA-resa och reflekterar över betydelsen att imitera rätt.

Ur Allt om Flugfiske Nr 2 2024

TEXT OCH FOTO: ANDERS HOLM

Nästan som att man är less på flugor och val innan ens landningsställen mött asfalten på Bozeman Yellowstone International Airport. Vissa flugor har aldrig förtjänat sin plats, andra ersätts om och om igen för att de fungerar. Hur man än vänder och vrider på det är flugvalet den yttersta detaljen, den sista utposten.

Mardrömmen är att stå vid vattnet och sakna flugan med stort F. Och F är första bokstaven i fån – ja, man hade stått där som ett fån utan rätt fluga. Eller, är det värsta som kan hända att det nappar på alla flugor?

Vid en viss situation används den flugan, en annan situation kräver en annan. Det mynnar ut i några utvalda och man skapar sig lätt favoriter. Kriterierna är att flugan ska vara lätt eller rolig att binda. Den ska fungera praktiskt – exempelvis flyta bra – och inte sätta tålamodet på prov. Sist men inte minst ska den så ofta som möjligt imitera rätt, och täcka så många situationer som möjligt.

Missouri bjuder på nymffiske på förmiddagarna, det är väntat i slutet av september, men framåt kvällen hoppas vi på torrt. Varningen innan avresan har varit tydlig: ”var med på att fisket kan vara knepigt”. Det allra hårdaste pannbenet är framplockat inför Montanas vilda regnbågar.

Pannben

Redan första kvällen får samma pannben känna sig blåslaget, mörbultat. Den fluffiga torklappen, där använda flugor placeras att torka, blir snabbt trång. Håven är lika torr som på flygplatsen.

Fisk att fiska på finns i överflöd. Alla i sällskapet provar flugor. Fem Professor Kalkyl hummar med huvudena nedborrade i askarna.

Vi går från stora flugor till pyttesmåflugor. Och så från pytteflugor upp till mellanstora. Runt, runt, bland färger, varianter. Som att kasta en svärm av dartpilar i hopp om att någon träffar bull’s eye.

Det skvätter plötsligt nedströms, Johan drillar fisk. För första gången får jag stirra på ett omsusat ”wolf pack” strax utanför mig. Ett stim, nästan hypnotiskt, av regnbåge som taktfast vakar sig uppströms, likt en obskyr vaksymfoni.

Så klart är jag där och provar, men mina flugor sicksackar mellan vaken åt andra hållet. Lika upphetsande som nesligt.

Nederlag och flopp hinner hjärnan konstatera när jag slokörat rättar mig in ledet mot bilen i mörkret. Vem som helst utomstående skulle tycka det är befängt att åka så långt, betala så mycket pengar – ja, jag är smålänning – för att gå tomhänt på en obefintlig stig.

Johan har fått några stycken, i själva verket vet jag att det handlar en hel hög, men hur skulle det se om han sa det? Glädjen är påtaglig, han myser av att vara tillbaka vid Missouri.

Jag går på tå sista biten innan järnvägsvallen. Skaller-piss-ormar också. Vadmuskelaturen domnar sakta bort. Vattnet är tryggare än det höga gräset.

Ljus creme

Insvepta i morgonens kaffeångor visar Johan upp vad som fångade några regnbågar under gårkvällen. Craigs fyra flugfiskebutiker, märk väl i en by med 45 invånare, sörjer när vi plockar fram våra egna flugbindningsgrejer. Vi skrattar åt att deras business inte lär hänga på oss med tanke på antalet fisketurister, men vi vet alla innerst inne att vi är veckans lättaste byten när vi av nyfikenhet väl kliver innanför dörrarna om några timmar.

Städ, krok, verktyg, dubbing, tråd och hjorthår åker fram ur resväskorna. Grejerna är med för att det är lite mysigt att snurra tråd medan kaffebryggaren gör sitt. Naturligtvis är den anledningen ett svepskäl. Det är ifall våra flugor inte skulle duga, ifall att butikerna saknar det som förekommer i älven runt hörnet. Högst osannolikt, men ifall.

– En arton, ljus creme. Compara dun, säger Johan, tittar över glasögonen och skjuter undan en ask. De där är för mörka.

– Jo, men …

– Bind några såna här. Det enda dom tog igår, dom asen.

Han öppnar chucken så flugan ramlar ner i handflatan. Kastar den på bordskivan så den sladdar in framför mitt städ. Det känns som jag testade flugor åt det hållet upprepade gånger, både fallskärmshacklade och CdC-varianter.

– Väldigt ljusa, och så vingen, det är något med där avtrycket från flugan.

Tre flugor

Faktum är att våra nära 200 mil i bil, i runda slängar 90 fisketimmar ska bli en av alla lärdomar på flugfiskets stig. Av alla tänkbara flugor i sällskapets 15-talet askar så är det tre mönster som är det enda som behövs för att klara två veckor där vi befinner oss den här tiden.

Det hade räckt att åka hit med ett dussin av varje och klarat sig – om man vetat om det vill säga, och det är lätt att säga i efterhand. Kvällsfisket i Missouri går i Compara duns tecken. Dagfisket domineras av Zebranymfer, inget annat. Kvällsfisket i Madison innebär Red spinner för hela slanten. Inte dun eller kläckare, inte oliv eller grå. Just Red spinner.

Vägen fram till en sådan vetskap kan dock vara rejält krokig. Eller mötas av en återvändsgränd, som vid omtalade Henry’s Fork. En utomjordisk kläckning i stormbyar och 4-5 grader. Jag har aldrig sett något liknande. Ett inferno av sländor, där valet av fluga är glasklart men meningslöst. Inte ens rätt antal segmenteringsband, antal stjärtspröt eller realistiska avtryck är till hjälp. Sannolikheten att flugan hamnar i ett fiskgap är bortom rimlig. Plötsligt måste man med rätt imitation förlita sig till slumpen.

Vad är rätt fluga?

Vistelsen i Montana öppnar mina ögon. Rätt fluga – eller imitation – har så klart en betydelse hemmavid också, i våra skandinaviska vatten, men jag kan inte erinra mig att jag upplevt sådana krav på exakt rätt imitation.

Den här betydelsen av att imitera kommer nog alltid diskuteras inom vårt skrå. För vi vet ju inte. Hade fiskarna talat hade vi fått ett hum. Men så länge de inte gör det kommer vi aldrig vara alldeles säkra. I dag, när vi återutsätter fångad fisk, undersöker vi färre magsäckar, vilket annars hade gett oss ett svar på vad fisken åt när vi fångade den.

Om vi får fisken att ta flugan, är inte det ett kvitto nog så gott? Jo, kanske, men det visar ju inte hela sanningen. Kan vi vara säkra på att det var imitationen som var rätt, eller hade fisken lika gärna tagit en annan fluga? Och är det här ens viktigt att veta? Gissningsvis är det ett försök för oss flugfiskare att befästa en hypotes (imitationen) och framhäva att handlingen var högst medveten och visar vår skicklighet.

Imitation

För vissa är imitationsdelen av flugfisket minst lika viktigt som allt annat, för andra mer ett ryck på axlarna. Jag attraheras själv av tanken på imitation och anledningen är nog enkel: Bara genom att försöka imitera något levande kommer chansen för att min fluga blir vald vara något större än om jag inte gör det. Det går att se det som ett kontrollbehov, slumpen blir en mindre betydande del. Men jag vill inte gå så långt att imitationen är allt, därför älskar jag allmäninsektslika flugmönster.

Kläcker sjösandsländan i en sjö känns det ihåligt att fiska med en Woolly bugger. Men högst troligt hade en fisk gapat över den, men det känns inte rätt. Som att gå emot hela flugfiskets värdegrund, sticka hål på flugfiskets själ.

Kanske minns ni scenen i den legendariska filmen Tundrans öring? Den när öringar kastar sig över en krokförsedd, gul öronpropp på Kolahalvön. Jag satt med haksläpp första gången. En öronpropp är till utseendet inte särskilt lik en nattslända, inte ens när man kisar. Men med rörelse och fart på vattenytan kan den åtminstone se ut som något levande.

Å andra sidan har jag också varit med om fiskar i svenska fjällen som nobbat nattsländeimitationer med hjorthårsvingar till förmån för nattsländeimitationer med takås-vingar av and. Efter upprepade försök, dag efter dag, kunde vi hävda att takås-vingen hade en klart större framgång. Om det var ett annat ljusgenomsläpp i vingen, en lägre position i ytan eller den annorlunda färgen som var förklaringen kan vi bara spekulära kring.

Olika förutsättningar

Ju mer tankekraft man lägger på imiterandet, ju mer insatt behöver man nog vara i entomologin för att ekvationen ska gå ihop. Som lekman i ämnet är min slutsats att effekten av imiterande bör ha en korrelation med förekomst, en övertygelse som befästes i min Montana-upplevelse. Imiterandets betydelse varierar beroende på var vi är, vilka vatten vi fiskar i. En klassisk devis är att våra fjällfiskar är så desperata att de behöver sätta i sig allt möjligt som kommer i dess väg. Motsatsen torde då vara dessa nordamerikanska vatten där fisken opåverkat fortsätter vaka när elfte flugmönstret passerar dess huvud.

Hur kan det komma det sig? Mycket talar för att svaret ligger i vattenförhållande, fisketryck och liknande parametrar, men framför allt tillgången till mat. Inte nog med att vi har färre insektsarter i Sverige gentemot vad som finns i delstaten Montana, även mängden insekter är en bråkdel. Förekomsten av flygfän är också mer koncentrerade till utpräglade tider, det vi uppfattar som vakperioder, eller specifika vattenpartier. Det är relativt ofta i amerikansk fiskelitteratur som kläckningar och lyckosamma fisken hänvisas till specifika tidsfönster eller klockslag. Deras limnologiska förutsättningar med vattentemperaturer och näring borgar för andra biomassor, vilket färgar fiskens beteende. När vi i Sverige uttrycker att vi varit med om en galen kläckning kan den absolut varit omfattande för att vara i Skandinavien, men i ett världsligt perspektiv förmodligen ganska sparsam.

Selektivitet

Selektivitet då, kanske du tänker? Selektivitet kallar vi ett beteende när fisken specialiserar sig uteslutande till ett födoslag – antingen en viss art, en viss livsfas eller både och. Förekomsten av just den är då oftast riklig. I Sverige kan selektivitet uppstå, men är ändå inte ett lika vanligt fenomen som utomlands i vissa vatten med större födotillgång.

Att fiskars ätbeteende präglas efter vilka insekter som förekommer känns självklart. En odlad regnbåge som är nysatt i en sjö har inte hunnit präglas lika länge på en födotyp och kan nappa på vad som, i motsats till en vild regnbåge präglats att äta något vid en viss tid. Ändå är det samma art.

Det finns fallgropar. Det kan lika gärna handla om att det för stunden inte erbjuds något annat – så att vi uppfattar det som selektivt beteende. Bara för att en insekt dominerar i magsäcken hos en fisk behöver inte samma fisk haft ett selektivt beteende och specialiserat sig. Med andra ord, det kan lika gärna handla om att insekten är så talrik och lättåtkomlig för fisken att den äter just det, men att den lika gärna skulle kunna tänka sig att ta en oliv dagslända som en brun dito.

Utan att ramla för djupt i det här kaninhålet kan man alltså fundera på om imitationens betydelse är situationsbaserad. Ena stunden är rätt imitation – vid sidan av presentationen – exakt vad som krävs. En annan stund inte alls.

Och hur kan en ljus creme-färgad Compara dun, i storlek 18 vara överlägset allt i Missouri en septemberkväll? Flugans storlek överensstämmer, avtrycket på ytan är någotsånär likt och dubbingens skirare, färgåtergivning och transparens påminner tillräckligt om en insekt som brukar förekomma där och då, sen kan vi nog inte slå fast så mycket mer än så.

Fåfäng?

Några minuter i fem sparkar vi upp damm på samma parkering som kvällen tidigare och sprider ut oss. Älven delar upp sig, vilket tilllåter oss att hitta egna fiskeplatser utan att trängas, vi behöver inte ens se varandra.

En av morgonens bundna Compara dun knyts på. Tintin-luggen till vinge ger flugan en uppkäftig uppsyn. Krokögat stirrar besvärat och arrogant när flytgelet masseras in.

En timme dröjer innan första wolf pack-bågarna syns guppa ute i älven. Jag handlar snabbt, tiden det pågår brukar vara räknad.

Flugan flyter in i infernot. Första vaket sker framför min fluga, andra vaket intill min fluga, tredje vaket bakom min fluga och fjärde vaket är min fluga. Färgen på backingen är grön, och när den skymtas på spolen slår det mig först att jag hellre vill ha vit backing. Det skulle matcha utrustningen bättre. Sen njuter jag.

Brölande eldflugor

När vi går stigen mot bilen stannar Johan upp och kramar om mig. Han är glad över mitt första torrflugemöte med en vild regnbåge. Som att röra vid en koppling till det vi håller på med.

– Visst är det häftigt? Vad tog dom på? frågar han uppspelt.

– Det vet du ju.

– Compara dun?

– Compara dun! Sida vid sida tävlar vi igen om vem som kan balansera längst på varsitt järnvägsspår innan vi tar stigen upp på höjden. Mörkret kommer hastigt, men vi slår knivskarpa skuggor.

– Otroligt, tänk att en fluga kan vara så bra. Men också just EN fluga. Ofattbart. Men kom ihåg att det blir konkurrens om maten i ett wolf pack, så flugan är inte lika viktig som när en fisk står för sig själv. Såna fiskar kan ju va dumma i huvet.

Först blir jag osäker, men månljuset visar att han ler pillemariskt. Han säger det inte för att förringa min bedrift, utan för att det faktiskt är så.

– Fast varför fiska med nån annan fluga om man vet att de tar? frågar jag.

En kromad V8 brölar från Interstate Highway 15 och dödar diskussionen. Brandgula lampor får lastbilen att se ut som en svärm av eldflugor i mörkret.

– Vi får springa ner till affären imornbitti. Jag vet inte hur många krokar regnbågarna rätat ikväll, de här krokarna är som hårstrån i godset. En vild regnbåge är verkligen vild. Har nästan tappat allihop, säger han.

Otroligt, tänker jag tyst för mig själv och gränslar taggtråd på stigen. När imitationen väl är rätt är krokarna för svaga. Vi gör vad vi kan med våra imitationer. De har absolut en stor betydelse, det går inte med vad som helst. Sedan kommer det alltid finnas en del som är slump, tur eller överraskning. Det viktiga är ju att ha flugan i vattnet, som vi brukar säga.