Öppet brev till Sveriges regering

Två fiskevårdsområdet vid Rossön i nordvästra Ångermanland har skrivit ett öppet brev till Sveriges regering och samtliga riksdagspartier. De skriver om den död och ödeläggelse illa planerad vattenkraft leder till. Brevet är så viktigt att vi väljer att publicera det i sin helhet.

Vi är två fiskevårdsområden kring Rossön i nordvästra Ångermanland som sedan mitten av 90-talet jobbat med att utveckla möjligheten för allmänheten att fiska. Genom Rossön rinner (ibland) Fjällsjöälven, en gren av Ångermanälven, som till stor del är utbyggd utan hänsyn till lokal miljö. Bara inom våra två områden utgör dammar och kraftverk vandringshinder för fisk. Här har även många kilometer älv torrlagts, sprängts bort, kanaliserats eller dämts över. Älven, som under tusentals år varit livsnerv för natur och människor, är nu något annat. Den har omvandlats till en serie dammar där vatten endast rinner när el behövs. Fiskar, växter och insekter som kräver kontinuerligt strömmande vatten är borta eftersom deras förutsättningar för att överleva försvunnit.

Ett konkret exempel är vid Lillflyforsen strax norr om Rossön. Älvsträckan, är ca 3 km lång och oftast torr, men fylls ibland med vatten under korta perioder, tex nu under vårens snösmältning. Snart, när dammluckorna stängs efter någon vecka och sträckan åter blir en stenöken, dör den fisk som hamnat här. Det handlar om tusentals fiskar under åren.

Vattenkraft har nyttjats under lång tid av människan i olika former. Den mer sentida och storskaliga utbyggnaden med större vattenkraftverk för elproduktion har bidragit till Sveriges utveckling och kommer fortsatt vara viktig. Det som man dock oftast glömmer när det pratas om ”grön omställning” är den skada vattenkraft gör på vattendragens ekosystem. Denna verksamhet har därför även kraftigt begränsat allmänhetens möjligheter till natur- och fiskeupplevelser. Försämringar som påverkar förutsättningar till inkomster inom turistnäring, ofta i områden som är hårt drabbad av utflyttning.

Men går det inte att göra något åt dessa olika problem som vattenkraften orsakar? Jo, efter den stora utbyggnadsvågen har kunskapen om vattenkraftens negativa inverkan blivit bättre och många åtgärder finns för att minska skadorna, om man vill. Som exempel kan nämnas fiskpassager, årstidsanpassade minimitappningar av vatten, galler som förhindrar fisk att skadas eller dödas i kraftverkens turbiner med mera. Enligt SMHI kommer nederbörden och flöden öka som en följd av klimatförändringar. Vatten som i så fall kan bidra till både ökad elproduktion och miljöanpassningar. Variationen i hur mycket el vattenkraften kan producera i Sverige ett ”torrår” respektive ”blötår” uppges till 30 TWh enligt energiföretagens hemsida. Att jämföra med totala riktvärdet på 1,5 TWh i beräknat produktionsbortfall för hela Sveriges miljöanpassning. Sammanfattningsvis vill vi därför påstå att miljöåtgärder i vattendrag ska ses som en möjlighet, inte ett hot.

Ännu har dock inte mycket hänt när det gäller miljöförbättringar, oavsett vilka partier som styrt. I början av 2023 bjöds samtliga riksdagsledamöter in av Vilhelmina Model Forest för att själva kunna se hur Ångermanälven påverkats av utbyggnaden. Endast en ledamot kom. Är det så nonchalant miljön och glesbygden även fortsättningsvis kommer att värderas i riksdagshuset eller var det ”ett olycksfall i arbetet”? Sverige har fått kritik av EU då vi ännu inte påbörjat göra åtgärder enligt vattendirektivet. Ett arbete som äntligen skulle inledas i och med den nationella planen för miljöanpassning. Processen var tänkta att ta 20 år men har nu återigen pausats av regeringen. I Tidöavtalet står: ”Prövningen ska ta hänsyn till fiskvandringsvägar, men också återskapandet av strömmande vatten i fler tidigare torrlagda strömfåror”. Kommer löftet bli vatten värt? Framtiden för den miljöanpassning som precis påbörjats är, om möjligt, ännu mer osäker.

Har vår del av älven däremot legat i Norge har förmodligen Lillflyforsen inte varit helt torr. Om inte annat hade skatteintäkterna från de två kraftverken i närheten av Rossön bidragit till en mer levande hembygd. Har Lillflyforsen legat i Frankrike har den garanterat haft en del vatten då torrlagda älvsträckor är förbjudna enligt lag. I USA ägs fallrätterna till stor del av staten med möjlighet att ställa miljökrav på den som nyttjar denna för elproduktion. Nu ligger Lillflyforsen i Sverige och får fortsätta vara torr medan det talas om den ”gröna omställningen”. Var finns den verkligt gröna inställningen och viljan att verka för att stärka lokala förutsättningar för miljö och människor i glesbygd? Hur värderas ekologi, natur och rekreation? Något som är grundläggande för vår bygd med bland annat trivsel och småföretagande inom natur- och fisketurism. Eller blir resultatet att vi endast får ta del av högre elpriser, där vinsterna försvinner från vår bygd och delvis även Sverige?

Vi vill ha svar på:
1. Hur ska ni ge bättre förutsättningar för oss som verkar på mindre orter (åtgärder samt att en större andel av vinster stannar här?
2. Vad kommer ni göra för att få till miljöåtgärder vid vattenkraftverk så att fisk inte ska fortsätta dö i Lillflyforsen och på andra torrlagda älvsträckor?

Rossöns och Rörströmsälvens fiskevårdsområden