Den heliga fiskesmäcken

Publicerat Senast uppdaterad

Det första Gunnar Westrin packar ner i ryggan är den randiga luvan. Glömmer han den blir det kaos med fiskeresan.

Jag har förstått att fiskehatten, oavsett om det är en keps eller luva, tillhör det ”heligaste” en sportfiskare bär med sig. Den vanligaste orsaken till galenskapen torde vara att huvudbonaden för tur med sig. Lite trolldom är det minsann, även om vi sällan vill erkänna tokeriet.

Katastrofen.

Minns fortfarande dramatiken när jag väntade på att min fiskekompis Åke Bodén skulle hämta mig med bilen. Ingen Åke kom, timmarna gick och till slut ringde telefonen.

-Jag kan fan inte komma. Någon har snott min fiskehatt, skrek han hysteriskt och slängde på luren. Två dagar senare ringde han igen och kvittrade av lycka,

-Frun hade kastat den i soptunnan, eftersom hon tyckte den var gammal och skitig. En timme senare hörde jag tvärniten på gatan. Där satt han med sin slitna militärkeps från 1939, glad i hågen med den sedvanliga fimpen i mungipan. Piteälven väntade på oss.

Jag fick min randiga fiskeluva av min fästmö sommaren 1972. Motiveringen var att hon tyckte jag såg ut som en hackspett med min gamla keps? Så kan det gå! Sedan dess har jag alltid på mig regnbågsluvan under mina fiskeresor. För mig är den helig och naturligtvis den äldsta prylen i min fiskeutrustning. Om den för tur med sig torde vara osagt.

Regnbågsluvan.

Den dagen den försvann tvärdog mitt fiskeintrese. Jag kunde inte sova, inte jobba, inte ens tänka klart. Någon vecka senare ringde en kille och sade att han hade hittat den på Sandåslandet norr om Kiruna. På den tiden var det bara jag som bar en randig mössa, ett igenkännande som räddade mig från det totala förfallet.

Under varma dagar brukar jag ta av mig luvan, framför under svettiga vandringar. Ibland händer det att jag träffar likasinnade efter någon nordlig jokk. Utan mössa är det ingen som har känt igen mig. Ett bra knep om man inte vill prata.

Roligast var på Svalbard, dit min fru och jag reste för att få uppleva den genuina naturen. Vi bodde i Longyearbyen och såg fram emot en valsafari ute på Isfjorden. Kaptenen på båten såg mitt namn och undrade om jag var den där fiskaren.

-Jo det är nog jag, svarade jag något förvånat.

-Bevisa det, sa kaptenen. Då plockade jag fram regnbågsluvan.

Ja! Det är du, sa han och flinade