Elva dygn med hög puls

Arnout Terlouw har fått smak på ett riktigt djungeläventyr och efter några års inställda försök tar han med sig Chris Chew och reser djupt in i Sydamerikas djungel i jakt på fiskar som är såväl världsrekordstora som brutala. Följ med till gränstrakterna mellan Surinam och Guyana, till floden Courantyne.

UNDER EN STOR del av sin färd utgör Upper-Courantyne gränsen mellan Surinam och Guyana. Kännetecknad av många öar, grenar, forsar och stora stenblock, är floden kilometer bred i vissa sträckor. Floden här är mycket annorlunda till sin karaktär till skillnad från de nedre delarna av Courantyne till vattenfallen Wonotobo Falls, som utgör en naturlig barriär.

Vi kommer tillbringa elva dagar i detta avlägsna djungelområde. Huvudmålet är världsrekordformat på redtail-mal, och vid sidan av det hoppas vi att ha bra vattenförhållanden för peacock bass och fisken med förhistoriskt utseende, wolffish. Förhoppningen är dessutom att lura dem på ytbeten, annars är fiskbitar tänkt som nödlösning.

Graham Lawrence, en engelsk vän som var med mig på den första resan, hade redan under en annan resa året därpå påvisat att den här delen av Courantyne ger chans till en riktigt stor redtailmal i någon av flodens många djupa hålor. Störst på den resan var ett monster på 116 pund och 150 centimeter, men den långa fisken var ganska smal jämfört med de andra stora, feta de fångade. Det officiella IGFA-rekordet ligger på 123 pund men jag vet att mycket större fiskar har fångats under de senaste åren, bland annat i Essequibo-floden i Guyana.

ÖVERSVÄMNINGAR

Ett litet charterplan tar oss till Amotopo, en liten indianby mitt i djungeln. I 1,5 timme ser vi ingenting annat än en grön filt under oss, ibland avbruten av ett silverband som egentligen är en flod eller bäck.

Landningen på den korta gräsremsan är smidig och vi välkomnas av den vänliga ursprungsbefolkningen. Efter att ha släpat allt mot båtarna ger vi oss av mot vårt första läger, knappt tre timmar bort. Redan under flygningen har jag lagt märke till att de flesta vattendrag såg ganska bruna ut och verkade även ha höga flöden. Uppskattningsvis är vattennivån nu cirka 1,5 meter högre än under förra turen ... Och då var vattnet redan för högt för att jag skulle vara bekväm med det.

Annars skulle det lika gärna kunna vara torrperiod nu i slutet av oktober, men Surinam drabbades av sina största översvämningar någonsin sommaren tidigare. Vi ställer in oss på att få göra det bästa av det, i hopp om att vattnet sjunker de kommande veckorna. Som tur är, är färgen på vattnet inte alltför grumligt, solen skiner och vi är sugna på att fiska!

LOVANDE START

När vi seglar nedför floden i två långa timmerkanoter njuter vi av den överväldigande naturen runt omkring ser och hör vi snart de första paren av färgglada aror flyga över oss. Vi ser till och med en tapir som snabbt försvinner in i djungeln.

Mitt på eftermiddagen urskönjas en liten strand och det visar sig vara vår lägerplats. En glänta högre upp på stranden, gömd av träd, avslöjar att platsen har använts som läger tidigare. Efter att vi har lossat båtarna och våra lokala guider tillsammans med Paul och Rampi slagit upp lägret ”peakar” vår fiskeiver – nu vill vi fiska! Spön halas ur tuber, rullar monteras och snart fångas några stora svarta pirayor.

Filébit, malfiskespö och med grejerna ute dröjer det bara fem minuter innan Chris fångar sin första redtail-mal, följt av en liten tigermal. Med pirayan sedan tidigare har han nu redan tre nya arter på listan!

Efter en sen lunch nöter vi ytterligare några timmar med våra malspön. Ett par djupa pooler, inte alltför långt bort från lägret, ger omedelbart hyfsad action. Mest små redtails, men också en väldigt fin tigermal. En lovande start!

FORTSÄTTNING FÖLJER

Nästa morgon beger vi oss nedströms mot två bäckar, medan den andra båten med Wil och Maarten ska fiska en grund, stenig floddel och leta efter peacock bass. Vid mynningen av den första bäcken hugger två peacock bass omedelbart mot våra ytbeten – ytterligare en ny art för Chris.

När vi fortsätter nedför bäcken möts vi av en stor grupp ljudliga, nyfikna jätteuttrar. Med en sådan grupp uttrar är det ingen chans att hitta wolffish eftersom det är uttrarnas favoritföda. Vi drar snabbt vidare till nästa bäck. Ingen reaktion på betena, men vi ser bubblor komma upp på en plats mot stranden, precis utanför strömmen. När vi båda agnar med bitar av fiskfilé på kroken har Chris ett hugg bara inom några sekunder. Wolffish tro?

Det visar sig vara en vackert marmorerad taggrocka, som måste behandlas med full respekt på grund av sin stora, farliga giftiga ryggrad. Under tiden som jag tittar för att se om allt går väl inser jag att min lina har börjat röra sig åt vänster, mot en skog av grenar. En sekund senare står jag med ett spö böjt till maxgränsen – men förgäves. Fisken, förmodligen en stor wolffish, har redan försvunnit djupt in i grendjungeln. En sumpad möjlighet, skit också!

Jag tar bilder på en leende Chris som poserar med sin vackra rocka och sedan rör vi oss längre ner i bäcken. Konstigt nog ger detta ingenting. Enligt guiden Rampi är vattennivån för hög, men kanske, i skydd av mörkret, kommer stora wolffish att röra sig in i vattendraget för att jaga. Fortsättning följer!

På kvällen fiskar vi av djuphålan framför lägret och får några påslag, men ett sjunket träd och en kraftig brant gör att vi tappar några bättre fiskar. Istället drar vi oss tillbaka och njuter av stjärnhimlen och tystnaden på vår lilla strand, en tystnad som bara avbryts av ljudet från olika arter av trädgrodor.

VÄRLDSREKORD?

Dagen efter är vi uppe redan vid de första solstrålarna. Medan Paul friterar ägg, fångar Chris och Maarten redan betesfisk och inom tio minuter finns det cirka tio pirayor. 15 minuter senare är Maarten och jag på väg till de första djupa hålorna, medan djungeln vaknar i dimma som ett förebud om en vacker dag.

Vi ser Wil och Chris ankra i den andra djupa hålan medan vi seglar vidare några hundra meter. Vi upplever genast spänning och Maarten kan visa upp en fin tigermal för kameran med ett leende som sträcker sig från öra till öra. Själv tappar jag en stor fisk efter en första hysterisk rusning – vilken besvikelse!

Tillbaka i lägret välkomnas vi av Chris och Wil, som möter oss med stora leenden. Wil har fångat en monstruöst stor redtail-mal. En fisk i världsrekordsformat! 147 centimeter lång och otroligt bred och tjock. Jag uppskattar fisken till minst 65 kilo, kanske till och med 70 kilo när jag tittar på bilderna på Chris kamera. Fisken är i alla fall inte lyftbar på egen hand, absolut inte på platsen där de var tvungna att fota. En fin strand att fota vid var bara att drömma om ... 

Men det är i sammanhanget inget att gräma sig över. En redtail-mal av den kalibern stod högst upp på Wils önskelista, och hans resa är i hamn bara efter två dagar. Du kan säkert förstå att Wils monster trissar vår fiskefeber till ”all time high”.

”HIT AND RUN”

Fiske efter redtail kan delas upp i två sorter: dag- och nattfiske. Under dagtid vilar redtail-malen, precis som de flesta andra malarter, i flodens djupa hålor. Finns det några sjunkna träd eller klippor i närheten är det ännu bättre. Fiskarna är extremt nyfikna och det är därför huggen i 9 av 10 gånger kommer under de första 15 minuterna. Attraherade av ljudet av från sänken som slår i vattnet – och kanske också ljudet av motorn eller båten och vi som kastar i ankaret – kommer de och inspekterar betet. Mer ofta än sällan kommer du att få ett hugg inom ett par minuter, ibland till och med sekunder. Händer ingentinge? Ja, då är det dags att flytta; antingen lite mer upp- eller nedströms, eller till en annan djup håla, i hopp om jackpott där istället!

När solen går ner blir malen aktiv och rör sig, detta tidfönster är ofta en tid då man kan förvänta sig en huggperiod. Den här perioden kommer dock bara att pågå i en halvtimme eller så och spridit ut sig på mycket mer grundare vatten för att jaga. Förra resan krokade jag en stor redtail på mindre än en meters djup när jag på natten egentligen var ute efter wolffish.

När du vill fiska redtail-mal nattetid är det därför bättre att koncentrera fisket till grunda platser, som inlopp till en bäck eller lagun, eller längs stränderna. Problemet med Upper-Courantyne, med alla grenar, öar, forsar och så vidare är att det är svårt att förutse var chansen är som störst. Bäckarnas mynningar är möjligen undantaget. Problemet med dessa ställen är att de sannolikt är fulla av sjunkna träd och jag kan försäkra dig – en stor redtail-mal kommer att hitta dessa innan du vet ordet av!

NATTLIGA MONSTER

Nästan varje dag händer något extraordinärt här. Maarten tappar en mycket stor redtail på den tredje dagen efter en 15 minuter lång fajt, ständigt på gränsen, innan hans tjocka nylontafs blir avbiten av en piraya strax under FG-knuten. Förmodligen orsakade knuten lite lockande turbulens i vattnet och pirayan kunde inte motstå att slå igen sina knivskarpa tänder där. Knasig otur!

Jag har mer tur när jag och Wil i skymningen besöker mynningen till bäcken där jag tappade en fin fisk första morgonen. Medan Wil fortfarande håller på att rigga sänker jag ner min fiskfilé strax utanför strömmen. Det tar inte tio sekunder innan min lina börjar skena iväg. I samband med mothugget brakar helvetet loss då en minst tio kilo tung wolffish nästan hoppar in i båten. Som tur är går allt bra och efter ännu ett akrobatiskt hopp kan Wil fästa lip grip-verktyget i den breda underkäken.

Men det blir ännu bättre. När jag sänker ner mitt bete för andra gången krokar jag en ännu större fisk, som till slut också landas med viss ansträngning. Underbart, vilket förhistoriskt monster! Innan Wil får ner sitt agn i vattnet kämpar jag mot min fisk nummer tre, det kan inte bli galnare. Som tur är lyckas Wil också landa en fin fisk lite senare. Som ni förstår, tog det ett tag för adrenalinet att lägga sig.

HÖG PULS

Efter de första dagarna lugnar sig händelserna i hålorna närmast lägret och vi flyttar fokus längre upp- och nedströms. Jag minns från vår förra tur till området nedströms, där det också finns en något större bäck. Förra gången fick vi bra fisk i mynningen, men hade tyvärr knappt någon aktivitet längre upp i bäcken på grund av för högt vatten. Magkänslan är att det nog inte blir bättre den här gången, men förhoppningen är ändå att vi kanske kan få lite spänning på ytbeten vid bäckmynningen. Det är ungefär en och en halv timmes båttur, så vi lämnar lägret i två båtar vid gryningen.

Dagen börjar lovande när vi ser en kajman på en liten strand och lite senare kan vi lugnt beundra en betande tapir på stranden. Framme vid bäckmynningen är förväntningarna höga, men tyvärr blir våra beten orörda. Däremot upptäcker guiderna en jaguar, som vi tyvärr inte kan upptäcka … Och längre in i bäcken möts vi ännu en gång av ett ljudligt välkomnande från en grupp nyfikna jätteuttrar.

Så fort vi koncentrerar oss på bottenmetet får vi hugg på hugg av vackra och kämpande redtail. Mestadels medelstora fiskar på upp till 15–20 kilo, men Chris krokar en väldigt fin sådan på cirka 25–30 kilo precis innan lunch. Denna gång vid en strand, vilket gör fotograferandet enklare. Med cirka 15 malar landade återvänder vi till lägret, men inte förrän vi gjort ett försök på peacock bass. Dessa bjuder på nytt spektakel, på ytbeten, men även på skramliga ”rattle bait”. Huggen är ofattbart explosiva med en kraft som liknar dynamit.

GRÄDDE PÅ MOSET

Vädret vänder så smått och vi får fler regnskurar och vattennivån stiger för varje dag. Inte vad vi hoppades på. Vår lilla strand försvinner bit för bit och Paul ligger plötsligt i ankeldjupt vatten. Lyckligtvis påverkar detta inte fisket ännu, även om det dödar fisket efter wolffish som förväntat.

Som tröst och grädde på moset fångar både jag och Chris varsin fin redtail-mal på över 100 pund, där båda mäter 135 centimeter. Chris fisk tar priset, en puckelryggig feting som mäter otroliga 130 centimeter i omkrets.

Konsekvensen av det stigande vattnet, som också blir allt grumligare, är att peacock-fiskarna verkar tappa aptiten. Nog för att de attackerar våra popper emellanåt, men det verkar vara med stängda munnar. Vi spekulerar om det har med lek eller revir att göra? Chris och Maarten upplever en eftermiddag då de har minst 15 ythugg, men inte en enda fisk i båten. Bullriga ytbeten eller vibrationsbeten med rassel lockar ständigt upp fisk till ytan. Och där en är, kan du vara säker på att någon mer är i närheten, hane som hona.

Vi konstaterar att sådant här fiske är beroendeframkallande! Medelstorleken på våra peacock bass är förvånansvärt hög, med fiskar upp till 4–5 kilo, någon ännu tyngre.

SÅ KOM REGNET

Sista natten regnar det oavbrutet i tio timmar och på morgonen har stranden försvunnit helt. Vattnet har stigit minst ytterligare en meter under de senaste timmarna. Med vemod packar vi allt, som så klart är vått. Det är dags att bege sig tillbaka till civilisationen.

Under hela resan har vi inte sett någon annan, inte en enda annan båt, bara djungel och djur. Fantastiskt! När vi rör oss tillbaka och ser det höga, bruna vattnet som nu har lagt nästan alla klippor under vatten, inser vi att vi drog precis i rätt tid. Resan har varit underbart, med vackra fiskar. För att uppleva ett bra spinnfiske efter wolffish måste vi komma tillbaka när vattnet är riktigt lågt, men det är frågan om det finns någon tidpunkt för det nu för tiden. När jag återvänder till Paramaribo hör jag att Guyana och Brasilien också upplever extremt högt vatten – och det under torrperioden!