Knacka på hos gösen – enkelt, roligt & effektivt

Jiggfiske efter gös är pulshöjande och huggen överraskar den som inte håller i spöet tillräckligt hårt. Jonathan Jansson Wollsten åkte ut med målet att lära pappa Kjell konsten och tjusningen med att knacka botten, där gösarna har sin boning.

ATT FISKA GÖS med jigg har varit en gångbar metod i många årtionden och när vertikalfisket slog igenom på 2000-talet dröjde det inte länge innan pionjärer utvecklade fisket till nya nivåer med hjälp av moderna ekolod. Nu kunde man fiska på enskilda, större individer – så kallat pelagiskt prickskytte – en metod som än idag vidareutvecklas.

Det är ingen tvekan om vilket spännande fiske det är och vilka stora gösar metoden frambringar, men det är lätt att glömma att detta prickskyttefiske inte är en nödvändighet – jiggfisket är fortfarande en fantastisk fiskemetod i all sin enkelhet.

VAL AV FISKEPLATS OCH FISKEMETOD

Min pappa Kjell är trollingfiskare in i själ och märg, men idag ligger alla grejor som heter paravaner, djupriggar och styva spön kvar hemma i förrådet. Idag står jiggfiske efter gös på schemat.

Första lektionen inleds redan när vi sitter i bilen på väg till sjön. Pedagogiskt försöker jag förklara att grunden i jiggfiske efter gös är att välja en fiskeplats med rätt bottenförhållanden.

– Vid trolling och pelagiskt prickskytte, då man aktivt kör båten för att leta efter fisk, lämpar sig sjöns djupare delar eftersom merparten av gösens mat finns där och därmed de större gösarna. Här skiljer sig traditionellt jiggfiske eller vertikalfiske längs botten. Istället står man still eller driver långsamt och då är det mer effektivt att fiska på en begränsad yta där gösen uppehåller sig bottennära. Det gör den gärna där botten är hård.

Väl vid sjön blåser det klart mer än förväntat så beslutet blir att börja med vertikalfiske och använda vinden till vår fördel, istället för att ankra i de böljande vågorna på den stora sjön. Sedan tidigare vet jag att sjön har en lång ås som sträcker sig ungefär i samma riktning som vinden, därför blir planen att köra långsamt med den frontmonterade elmotorn mot vinden och knacka botten med relativt tunga jiggskallar.

Hade jag haft en aktermonterad elmotor hade jag valt att fiska genom att backa mot vinden, men så pass långsamt att båten drivit med vindriktningen. Alternativt kunde vi ha ankrat upp och jiggat genom att kasta i en solfjäder i vindriktningen. Ett tips är att välja metod efter vind och dina egna förutsättningar samt efter dina erfarenheter att kontrollera båten.

HÅRD BOTTEN

– Vi kan tydligt se grundåsen på sjökortet men titta noga på ekolodet när vi närmar oss kanten, uppmanar jag.

Vi ser relativt tydligt på skärmen hur botten blir hårdare när det svagt börjar branta uppåt. Men, det fina är att det är ganska lätt att avgöra hårdheten utan att använda ekolod genom att känna hur jiggskallen slår i botten. Känns det som en hård eller mjuk duns där nere? Så länge man använder tunn flätlina, en tillräckligt tung skalle för aktuell vind och ett lätt, känsligt spö märker du direkt var kanten mellan hårt och mjukt går. 

Alltså, misströsta inte om du inte har ekolod eller har svårt att tyda bottenhårdheten på din skärm – leta rätt på synliga grund ute på vattnet och fiska runt om, så märker du var botten är hård och som regel är det även här du kommer ha bäst fiske efter gös.

Jag drar ett par snabba gösar på en stor vertikaljigg i gulgrön färgton, riggad med 35 gram tung skalle. Vinden blåser friskt men elmotorn tuggar i motvinden och får oss att driva fram i en halv knop. Farsan missar ett misstänkt hugg medan jag drar ytterligare ett par.

RÄTTA KNYCKEN

Enligt min erfarenhet hugger de allra flesta gösar när jiggen dyker nedåt eller precis efter den tagit i botten och du lyfter upp den. Många gånger känner man inte hugget direkt utan ser det i linan. Är fisket trögt, verkar de ta när du håller helt still. Därför är det inte att knycka så att jiggen ska få liv och vara aktiv med spöet som är nyckeln. Snarare handlar det om att hålla jiggen helt still, sänka spötoppen så att jiggen tar i botten eller stannar precis ovanför, för att sedan lyfta upp till utgångspositionen och hålla stilla.

– Det är inte som att båtpimpla utan jag ska fiska mer stillsamt? undrar Kjell efter min förklaring.

Han har definitivt en poäng, hetsiga rörelser är oftast något som skrämmer gösen. Däremot är det viktigt att maniskt upprepa rörelsen nedåt med spötoppen för att känna av att du är nära botten och samtidigt låta jiggen dala ned på en gös som står och stirrar på den. Om jag inte känner bottenkontakt på ett par, tre spörörelser så frikopplar jag och släpper ned till botten igen. Denna repetition säkerställer att du är nära gösarna som trivs vid hårdbotten. Och så bottenknacka – dunsa då och då i botten för att fånga gösarnas uppmärksamhet.

MOTHUGG OCH VAL AV JIGG

– Nej! Där missade jag en, grymtar plötsligt pappa.

– En gång till!

För att lindra hans frustration berättar jag att mothuggen är otroligt viktiga. Dels för att gösen är stenhård i käften och dels för att vi använder stora jiggar där gösarna kan hålla ett bra tag i gummit utan att fastna på någon av krokarna. Det gäller att flytta jiggen i käften på gösen.

Genom att stå upp eller sitta lite upphöjt i båten blir spörörelsen jag berättat om lättare att utföra, sträckan för att sänka jiggen mot botten blir längre och utan risk att spöet slår i relingen. Utöver det blir också mothuggen mycket bättre, eftersom du kan hålla spöet snett nedåt mot vattenytan.

Vi fiskar på och jag byter ut farsans jigg mot en modell mindre då de flesta gösar hugger utan att fastna. Nu, med mindre gummi, sitter äntligen mothuggen som de ska och gösarna kommer med ända upp till ytan.

– Ha ha! Det här var ju riktigt kul! skrattar pappa och vevar upp gös efter gös. Man tror ju att varje hugg är en stor gös, så som det smäller i handleden!

OLIKA JIGGAR

Det finns oändligt med jiggar på marknaden när det kommer till fabrikat, design, storlek och färg. Vanligast för detta fiske, som även jag tycker funkar bäst, är jiggar med V-formad stjärt. Paddelstjärt använder jag dock till det mer traditionella jiggfisket.

Storleksmässigt ska man inte vara blyg och min bestämda erfarenhet är att det är bättre att fiska stort än smått när det är bottenknack som gäller, förutsatt att du har utrustning samt teknik att göra tillräckligt bra mothugg. Gös som står längs botten hugger mycket på reaktion, den smyger inpå bytet och inspekterar. Visst händer det att mindre jiggar är nyckeln vissa dagar, men i de allra flesta fall är det bättre att utmärka sig där nere i vattendjupet och få gösen att instinktivt kasta sig över ett något större byte.

Färgmässigt gillar jag de allra flesta gulgröna varianter när det är grumligt i vattnet och färger mer anpassade efter ljuset vid fiske i klara vatten.

Jiggskallen ska vara av den tyngd så att du har god kontroll, vilket i mitt fall oftast är 30-35 gram.

ELMOTOR INTE NÖDVÄNDIGT

Huggen duggar tätt när vi driver över branterna längs grundåsen, medan huggfrekvensen blir avsevärt lugnare när vi provar några andra platser. Diskussionerna i båten handlar om hur en bra drift ska vara då farsan blir sugen att prova detta i trollingbåten, som inte har elmotor.

Min övertygelse är att det går utmärkt från såväl större som mindre båt, som inte har elmotor. Värt att tänka på är att en båt oftast driver med bredsidan till och då gäller det att bromsa upp driften med drivankare eftersom målet är att driva i runt en halv knop. Beroende på hur fiskeplatsen ser ut går det att driva riktigt långa sträckor.

– Kan jag inte driva och fiska pelagiskt där jag brukar trolla gös? undrar farsan.

Uppmuntrande manar jag på att det går bra, men då kan det vara en fördel att använda en färgad fiskelina som har markeringar varje meter så kan du med lätthet placera jiggen på djupet där du tror att gösen uppehåller sig.

VAL AV UTRUSTNING

Om det behövs en speciell utrustning är en vanlig fråga, men det går utmärkt att vertikalfiska med det haspelspö du normalt använder till traditionellt jiggfiske. Dock föredrar jag ett vertikalspö med liten lågprofils multiplikatorrulle, det ger bättre kontroll när jag släpper ned jiggen mot botten. Vid kuperade bottenförhållanden kräver det annars att man fäller bygeln på haspeln omständligt ofta, alternativt har så pass lös slirbroms att det lätt går att dra ut lina, men det är knappast smidigt.

Viktigt är att spöet är lätt och känsligt, dels för ergonomin då du kommer att hålla i det hela dagen med jiggen rakt ner vilket är mer påfrestande än vad det låter. Dels ska det fånga minsta stöt av fisk eller hjälpa dig att känna hur hård botten är.

Linan är kanske det som utmärker en utrustning för vertikalfiske mest. Åtminstone vid detta bottenknackande, som sker under drift. Linan måste vara riktigt tunn för att skära vattnet så effektivt som möjligt. I min mening är det stor skillnad på några få decimaler och jag fiskar med 0,10 millimeters flätlina, givetvis skarvad med dubbel grinnerknut till en fluorcarbon tafs på cirka 0,50 millimeter.

ENKELT, ROLIGT OCH EFFEKTIVT

Dagen lider mot sitt slut och vi kan räkna ihop ett 20-tal gösar samt ett tiotal hugg. Ett par gösar i behåll blev det också men viktigare är gemenskapen i att lära sig tillsammans – och Kjell är frälst i enkelt gösfiske.

Vertikalfisket efter gös behöver, som du läst, inte vara komplicerat utan det hänger mestadels på att du som kapten ska hitta rätt bottenförhållanden i en sjö där det simmar gös. Har du det och fokus nog att presentera jiggen i ett lockande rörelsemönster då kommer huggen dugga tätt.

– Knack knack, vem där? Jo gösen är!