Nätting

Ett återkommande höstfenomen i norra Sverige är att flodnejonögon, eller nätting som den är mer känd som i dessa regioner, vandrar upp i åar, älvar och bäckar. När detta födotillskott är på väg upp så är inte storgäddorna sena att ställa sig kring älvmynningarna för att smörja kråset, och där står Robert Fjällborg och väntar på dem.

I slutet på sommaren startar denna fisk sin lekvandring upp efter i stort sett alla vattendrag i Norrland. Eller fisk och fisk, nättingen räknas inte ens till fisksläktet eftersom den saknar käkar utan är egentligen bara en bottenlevande liksugande lurk som spenderar dagarna med att suga fast sin skräckinjagande mun i allehanda godsaker den kan hitta på botten.

Första bekantskapen

Vi fick upp ögonen för dessa konstiga fiskar när många gäddor som vi hade på kroken kaskadkräkte ur sig dessa varelser vid båten. Och eftersom det sällan bara var en ynka nätting som gäddorna kastade ur sig, så visste vi att vi var något bra på spåren.

I samband med detta studerade jag en av dem ur vattnet och det verkar som att gäddorna sväljer dem på en gång. Inte ett tandmärke fanns på kroppen, precis som att gäddan står på botten och suger i sig dem.

Efter att ha diskuterat nättingen med några insatta markägare som har fiskerätt för att fånga dem så fick vi en del värdefull information som vi senare skulle ha nytta av i vår jakt på höstgäddan.

I slutet på augusti eller början på september söker sig nättingen upp i älvar, åar och även en del mindre bäckar. Har det varit en varm sommar så börjar stigningen oftast lite senare eftersom vattentemperaturen inte får vara för hög. Sedan varierar det starkt från år till år hur mycket nätting som vandrar upp för att leka.

Nättingfakta

Flodnejonöga, Lampetra fluviatilis, som den egentligen heter är Västerbottens landskapsfisk och finns längs de svenska kusterna men även i Mälaren, Vänern och Vättern. Den tillhör inte fisksläktet då den saknar käkar utan räknas istället till släktet rundmunnar. Ryggraden består av brosk och den saknar både fjäll och simblåsa. Kring 30 centimeter brukar vara en normallängd men den kan bli upp till halvmetern.

Lekvandringen på hösten följs av en övervintring uppe i älvar och åar där nättingen sedan leker på våren. Larverna, eller linålarna som de heter, håller sig nedgrävda i bottensedimentet i cirka fem år innan de vandrar ut i havet där de stannar i cirka två år innan de vandrar upp för att leka. Nättingarna leker bara en gång under sin livscykel.

Utbyggnaden av vattenkraften har lett till en minskning av nättingarna och arten räknas som ”missgynnad” och är upptagen på svenska rödlistan.

Fisketradition

Något sportfiske finns inte efter arten, men historiskt finns ett kommersiellt fiske och på sina få håll än idag. Halstrat nejonöga anses som en uppländsk specialitet. Vem som helst får inte sätta igång och fånga nätting hur som helst, utan det är mark- och vattenägarna som har rättigheten. Platserna i forsarna där de placerar ut sina fångstredskap är snudd på nedärvda i flera generationer.

Fångstredskapen för nätting kallas för stockar, det är en sorts mjärde där brädor spikats ihop med bara någon millimeters glipa så att vattnet kan rinna igenom dem, men fångade nättingar inte kan ta sig ut. I den ena änden sitter en smal strut med en öppning i mitten där nättingarna förhoppningsvis simmar in. Det förekommer även modernare modeller av dessa stockar som är tillverkade i bland annat stål och gumminät.

Långsmala jiggar

Under lång tid har jag haft en förkärlek till långsmala, slingrande jiggar, det har varit lätt att fylla på draglådorna när något nytt kommit ut på marknaden.

Jag fiskar ofta sådana här jiggar långsamt, men utan regelbunden bottenkontakt, man får försöka att ha koll på ungefärligt djup och göra spinnpauser med bara enstaka bottenkontakter.

Anledningen till att jag väljer att fiska utan regelbunden bottenstuds är att både älvar och sjöar i den norra delen av landet där jag bor har använts till flottning av timmer och spår av detta finns fortfarande överallt. Botten är täckt av sjunkna stockar på sina håll och dessa slukar jiggar. Låter man istället jiggen glida en halvmeter över stockarna så attraherar den de stora gäddorna som står där och trycker.

Specialbeställning

Under ett besök i betestillverkaren Magnus ”Mangeboy” Lindgrens verkstad i Skellefteå ber jag honom att fixa till en specialare. Tro det eller ej så har han redan en sådan gjutform liggande som han inte använt mer än några gånger, det är ett av hans lite mer ”avstannade” projekt.

Det jag vill ha är ett par brunaktiga, långsmala jiggar till höstens gäddfiske. Jag visste även exakt var och när de skulle sitta i änden på min tafs, men att resultatet skulle komma redan efter 30 minuters fiske hade jag inte räknat med och inte heller att gäddan skulle vara i den extrema storleken som helt plötsligt uppenbarar sig bredvid båten …

Ganska snabbt efter mothugget står det klart att gäddan är åtminstone över 8-9 kilo, maken till motstånd har jag inte känt på länge och mitt kraftiga amerikanska musky-spö lider under rejäl press. Första gången gäddan visar sig kan det hända att en smula gäddfrossa smyger sig på mig, men allt fortlöper bra och gäddan sitter fint på kroken.

Euforin när köttbussen till gädda glider in i håven är svårslagen och skogens alla djur som skräms iväg av mitt segervrål börjar förhoppningsvis hitta tillbaka strax igen.

14,4 kilo och 117 centimeter nättingmumsare blir ett långvarigt ”PB”. Gäddan har kondition av sällan skådat slag. Hög och med en ryggbredd som inte slutar förrän vid stjärtfenan.

En magisk höst

Min gädda på 14,4 visar sig bara vara början på en gäddhöst som vi kommer få svårt att övertrumfa i framtiden. Ytterligare ett antal gäddor över både 12 och 14 kilo får syna håvgarnet innan isen lägger sig över vattnet. Så även om den efterföljande vintern kan bli både lång och ibland hård, så är det inte jag som klagar. Gäddor som dessa kan man leva länge på!