Grotesko – den stora nattsländepuppan

Dagsländor i all ära, men det är nattsländorna som i de flesta fall hamnar på öringens läppar – inte minst i fjällen. Följ med Anders Holm och Magnus Ström på en augustitur där en groteskt stor fluga står i centrum.

TEXT: ANDERS HOLM 

FOTO: ANDERS HOLM & MAGNUS STRÖM

– TOBBE MENAR ATT vi måste ha den här, säger Magnus och släpper en fluga på bordet.På den åldrade bordskivan studsar en nattsländepuppa. Kanske den största jag har sett. Grönbrun. Grov, spretig dubbing som kropp och med ribbad kroppartråd som glimmar däremellan.– Han säger att den funkat bäst. Överlägset. Jag tror på’an, han brukar ha rätt, fyller kamraten i med eftertryck.En sådan här kväll, kvällen innan avresa, inbillar man sig och pratar en massa. Hur jokken ser ut, hur kvällsmaten smakar och inte minst hur fisken nappar på en viss fluga. Och ändå ser jokken annorlunda ut, maten smakar annorlunda och fisken nappar på annorlunda mönster. En föränderlig tillvaro som ger det oförutsägbara dess charm. För inget äventyr är det andra likt.

FLUGFISKERÄVEN

Tobbe. Tobbe är vad man skulle säga en flugfiskeräv. Ursprungligen från Slagnäs, i Arjeplogsskogarna, och fiskat i ur och skur – år ut och år in. Han har samlat på sig gedigen erfarenhet, rena fisketimmar, och lagt stor vikt vid att koka ihop alla upplevelser till en smakrik fond.I sin verktygsbod skapar han det han tycker saknas i världen. Fluglinor, mormyskor och så flugor förstås. I en second hand-affär köper han knivar för en krona styck, knipsar av kniven, sätter dit en trekrok och trollar fram ett skeddrag. Sedan fångar han öring från land i Luleälven på draget som kostade en krona. När han inte tillbringar augustinätterna i fjällen såklart.Flugfiskerävar säger man inte emot och det råder inga tvivel om att Magnus förtroende till Tobbe är orubblig. Han är den ingifta morbrorn som tog med Magnus ut på äventyr från första början, uppfostrade, lät honom sova i tält medan han själv sov utanför med en stock som huvudkudde. Det är den tilliten som får Magnus, så här kvällen innan, att binda upp ett gäng nattsländepuppor av Tobbes sort. Säger Tobbe att det är så, så är det förmodligen så.

MAGGOTKROK

– Tobbe säger att storleken har betydelse i det här sammanhanget.Det är för egen del svårt att tro annat med tanke på den groteskt stora nymfen. En fluga av detta mått, storlek 8:a eller åtminstone 10:a, gör man inte av en slump. Tydligt luftar jag min vetgirighet, att vi inte bara kan finna oss i att den ska fungera.– Han hittade några puppor tror jag, som han försökte efterlikna. Vi får fråga honom, svarar Magnus.Noggrant återberättas sedan händelsen, hur flugan knäckte en gåta i början av 2000-talet.– Jag såg några jävligt stora i vattnet. De hängde i ytan. Vi visste inte vad det var och det gick någon större fisk och vakade. Head and tailade gjorde den. Sen fick jag en mindre på 1,8 kilo, och tydligen åt den de enorma nattsländepupporna. 2-2,5 centimeter stora var pupporna jag hittade. Brunaktiga, lite ljusbruna. Och först var jag osäker på vad det var. Rocken? Nattsländor? Såg dem och förknippade dem med de stora vakringarna. Det var i slutet av augusti, vecka 34, berättar han.Hur många liknande mönster det än må finnas i världen vid den här tidpunkten, så var det hans egen minnesbild av puppan som förblev förlagan. Den är inte helt olik Busen, som föddes på mitten av 80-talet, och andra puppmönster men att flera flugfiskare har kommit fram till liknande lösning stärker egentligen bara den goda idén.– Från början band jag den inte lika yvig, fortsätter han. Att fluffa upp den och ge den mera liv kom senare. Maggotkroken har alltid följt med, men jag rätar ut den en aning innan jag binder på den. Jag vill tro att kroken får samma form som nattsländepuppan.Han beskriver sedan hur han helst fiskar den säldubbade flugan med sjunktafs i strömmande vatten, och numera tar han inte ett vadarsteg utan att den är med i asken.

GULD

Efter fyra timmars ytlig resfeberssömn sitter vi i beckmörkret. På väg. Jag drar iväg en missnöjd salva över att det inte är sunt med sådana här övningar.– Välj en CD-skiva här istället, säger Magnus och sträcker över en bunt. Då blir du snart på bättre humör.Kent, Lars Winnerbäck, Sade, Metallica och In Flames. Baskaggeslagen dånar från V70:ns dörrsidor och väl inuti helikopterns stålkropp, över gröna fjällsidor och stålgrå ådror, är ljuden faktiskt slående lika.Fjällströmmen intill vår nyetablerade lägerplats brusar oskuldsfullt när vi packar ryggsäckarna för att omedelbart utforska en annan jokk. Vi vankar av och an som katter runt het gröt, men just vattenspegeln vid tältet kommer våra ögon stirra sönder till frukost, lunch, middag och kvällsmål. Det räcker så.Med ett fjällutsnitt i ryggen tar vi riktning genom björkskogen.– Vad heter Tobbes fluga?– Jag vet inte, tror inte den har något namn, flämtar Magnus. Vi får fundera på det.Tröjorna klibbar när temperaturen stiger i vadarbyxorna, och i vanlig ordning tänker vi att vi borde vara framme när vi bara är halvvägs. Vi går och går, och till slut skymtar vi något mellan stammarna.– Är det guld? utropar min resekamrat och slänger sig på backen.Nog är det guld alltid, men inte det guld vi är här för. Vi fyller en halv kasse med kantareller, en efterföljande kväll kommer dessa utgöra guldkant på kvällsmackorna.

NITLOTT?

Vi hittar fram till den tilltänkta strömmen. Den är inte stor, men mellan korta intensiva strömmar döljer sig djupa, svarta höljor. Ett par av dessa läggs till historien utan tillstymmelse av liv. Kanske är detta ett fiskets nitlott.Vid en inloppsström längre fram beter sig Magnus plötsligt underligt. Näst intill tassande på tå för att inte röja sig, närmar han sig vattnet med höjt spö och lina i luften. Den stora puppan landar på hans sida av vitvattnet och tas hem.– Jo, den tog, säger han för sig själv och reser spöet samtidigt som han backar några steg för att hålla linan spänd.– Jag såg fisken, och den kom efter flugan. Den är okej. Vissa utropar småfiskar till storfiskar, medan andra utropar storfiskar till småfiskar. Och Magnus är av den senare sorten. Till en början är det svårt att begripa storleken, om det ens är något värt att blöta ner håven för. Men så växer den, inte allt på en gång, men allt eftersom.– Jo, men den är stor …Älgkliven över mossen, för att inte missa det hela, får mig så andfådd att displayen på kameran immar igen när jag kommer fram. Men i sökaren ser jag till slut min kamrat drilla öring i kvällssolen. Ett misslyckat håvningsförsök blir till ett lyckat och när Magnus vittjar nätet medger han att den är bra. Men först efter lite trugande är tvåkilosfisken ”bra”.– Det trodde jag inte! Det korta tidsfönstret är generöst, men allt eftersom att kvicksilvret sjunker klingar fisket av. Även jag hinner kroka i en fisk på samma puppa, i samma ström, från samma plats, men den var inte lika ”bra”.

SNEDSTEG

Att fiska natten här, som tanken var från början, det blir det inget med. På ångorna från Magnus finöring får vi fart hemåt och terrängen blir eländigare i takt med att mörkret lägger sig.Våra pannlampors ljuskäglor fladdrar kors och tvärs, spöna fastnar i björkklykor, klippblocken blir stenhårda snubbeltrådar och hemsteg blir snedsteg. Vi är vilse.– Det är däråt.– Nej, däråt.– Men låter inte forsen däråt?– Nej, däråt.– Jag vet inte …Man hinner tänka mycket. Varför har vi inte med kompass? Karta? GPS? När blir det ljust? Hur länge överlever man på kantareller?– Tänk om Tobbe hade sett oss nu, han hade skrattat åt det, flinar Magnus. Det är ju inte långt på kartan. Men det är jäkligt långt att gå i verkligheten. När det är kolsvart, och björk överallt. Allt ser likadant ut.

NAMNCERMONI

Nu går allt bra – annars hade du inte läst det här. Vi behöver inte leva på kantareller, men får några dryga kilometrar extra i benen. Inte heller det vidare sunt.Väl vid tältet stupar vi bokstavligen i våra sovsäckar.Smått tagna av ögonblicket summerar vi att det var mörkt när vi åkte – och mörkt när vi kom hem. Vi har redan fått vara med om det mesta – och så har vi ändå fyra dagar kvar.Vi pratar nattsländor, och försöker glänsa med latinska namn. Tungvrickningar och spekulationer gör att vi landar i Phryganidae. Kanske var det dessa jättepuppor som Tobbe stötte på den där dagen. Miljön, stilla vatten i anslutning till strömmar, och tiden på året stämmer åtminstone överens. Hur som helst, det råder inga tvivel om att nattsländor är öringens havregrynsgröt. Om inte annat den här tiden.John Blund tar sig in i tältet och väsentligheter övergår snart till svammel.– Men du. Namnet på Tobbes fluga.– Ja?– Vad tror du om Grotesko? sluddrar jag fram.– Vi får fråga honom.Svaret när vi under frukosten upprättar kommunikation med mäster är positivt – vi har en namncermoni att stöka av innan fisket inleds.– Nå är’e väl bra, om det inte finns nåt annat som heter så, meddelar Tobbe.Om namnet antyder att flugan är groteskt stor eller groteskt effektiv? Ja, oskrivet lär vara bäst.

Grotesko – Tobbes bindbeskrivning:

■ Krok: Mustad Maggotkrok 37140 stl 8. Rätas ut något

.■ Bindtråd: Svart eller gul.

■ Ribb: Koppartråd.

■ Bakkropp: Sälhår, Light Olive. Dubbas i ögla.

■ Thorax: Sälhår, 50% Blue Dun och 50% Brown Olive. Dubbas i ögla. (Första flugan bands med brungrå strävhårig tax som thorax, från grannens hund.)

■ Ryggsköld + ben: 6-8 fasanfibrer som binds vid rotändarna framför bakkroppen, vik över framåt, stryk fiberspetsarna bakåt, nedåt och bind fast. Avsluta med ett huvud av bindtråd.