Harren i historien del 2

Westrin är tillbaka med del två i hans fascinerande serie om harren i ett historiskt perspektiv.

I min förra text om vår harr skrev jag att den finns i Skandinavien och i delar av Europa. Lite fundersamt blir det när vi tittar på harrförekomsten i vårt eget land. I någon av mina böcker har jag beskrivit problematiken med ”att forskningen om harren inte står i paritet med dess popularitet”. Det finns en hel del att erinra om detta. Jag har vandrat och fiskat harr på Sandåslandet norr om Kiruna i ett halvt sekel. Ingen av de forskare jag har träffat har ens varit i närheten av landets mest intressanta harrområde. Mycket av den forskning som gjordes den tiden utfördes i dammar eller fiskodlingar? Inte underligt att man gick miste om en hel del intressanta företeelser. Återkommer om detta i en senare rapport.

Nord- och sydharrar.

Om vi backar historiebeskrivningen kunde man i ”Fiskarens uppslagsbok” (1986) läsa att harren fanns i stora delar av Sverige, men att populationerna glesnade söderut för att till slut försvinna helt. Sydgränsen den tiden kunde dras kring Motala ström, Vättern och Lagan. Tyvärr lär harren ha lämnat Lagans kraftverkstäta strömmar redan på femtiotalet, enligt dåtidens sövattenslab. I Stockholm lär det ha funnits harr i Helge å och i Bolmån.

Utifrån ovan skrivna kan man naturligtvis ställa sig frågan varför Sydsverige generellt inte har harr, när arten återkommer i Danmark? Jord-och skogsbruk kan vara ett svar, dessutom trivs inte harren i kraftverksdammar.

Utplanteringar har naturligtvis gjorts. På åttiotalet sattes det bland annat ut harr i trakterna kring Göteborg, som i Holmsjön och i Högsjön i Vättlefjäll.