Debatt: Sikta inte på lägstanivån – ta ansvar för både vattenkraft och biologisk mångfald

Åsikter som uttrycks i texten är skribentens egna.

Att vattenkraftens dammar och kraftverk blockerar vandringsfiskens väg till sina lekområden är ett utbrett problem i Sverige. Enligt en kartläggning från Länsstyrelsen i Jämtland (januari 2025) har endast 4,2 procent av landets kraftverk fungerande fiskvägar i båda riktningarna. Lax, öring, ål, utter och flodpärlmussla får betala priset.

Sedan 1 juli har Sverige infört möjligheten att fullt ut utnyttja de undantag från EU art- och habitatdirektiv som direktivet medger vid omprövning av vattenkraftens miljövillkor. Lagändringen innebär att miljökraven i vissa fall kan sänkas när det finns ett väsentligt allmänintresse, till exempel med hänsyn till vattenkraftens betydelse för elsystemet. Vi förstår att undantag ibland kan behövas. Elsystemet är beroende av vattenkraftens reglerförmåga, och det finns fall där avvägningen mot samhällsnyttan är verkligt svår.

Att vattenkraften ska producera el är självklart. Men att vårda och förvalta de vattendrag den påverkar är ett minst lika stort ansvar. Det ansvaret bär vi som elbolag. Ingrepp i natur och djurliv bör hållas så små som möjligt och ambitionen bör vara högre än vad som precis är juridiskt möjligt.

Vi har under 20 års tid byggt bort vandringshinder längs Svartån och Bulsjöån. Nu är det klart och för första gången på 100 år ser vi öringen vandra fritt hela vägen från sjön Sommen till Lägernsjöarna, och över 500 öringar passerar nu kraftstationerna varje höst under lekperioden. Öringen har dessutom spridit sig längre upp i vattensystemet och de är betydligt större. Uttern har återetablerat sig längs sträckan, och den hotade flodpärlmusslan gynnas av att öringen är tillbaka.

Miljöarbetet har inneburit en kostnad. Genom åtgärderna har vår elproduktion från vattenkraften minskat med ca 5–7 procent. Det är ett medvetet val: att värna den biologiska mångfalden även när det innebär att vi producerar något mindre förnybar el. För oss handlar energiproduktion därför inte bara om hur mycket el vi kan producera, utan också om att den natur vi är beroende av får fungera.

Det är också värt att sätta siffran i ett nationellt perspektiv. I den svenska vattenkraftsplaneringen har 1,5 TWh, motsvarande ca 2,3 procent av vattenkraftens normalårsproduktion, angetts som ett nationellt riktvärde för betydande negativ påverkan på kraftproduktionen till följd av miljöåtgärder. Det är inte ett juridiskt tak och ska inte användas som en gräns för varje enskild verksamhet. Men det visar att de 5–7 procent som miljöarbetet har kostat oss är en konkret och medveten avvägning.

Resultatet visar att vattenkraft och naturvård kan gå hand i hand, men också att en verklig omställning ibland innebär svåra avvägningar. Vi är stolta över de investeringar och förändringar som gjorts för att ge livet i vattendragen bättre förutsättningar, samtidigt som vi fortsatt producerar förnybar el.

Kraftbolag som ännu inte agerat behöver inte vänta på omprövningen för att kartlägga sina vandringshinder och göra jobbet nu. Politiken behöver samtidigt se till att undantagen blir få. Det går att värna både ett robust elsystem och levande vattenmiljöer.

Niklas Johansson, vd, Tranås Energi
Magnus Lundberg, projektledare vattenvård, Tranås Energi