Ledare: "Vi bevarar bara det vi älskar"

I debatten kring vattenkraften, dess vara eller icke vara och anpassning till moderna miljövillkor får sportfiskare som argumenterar för att fria vandringsvägar behövs ofta höra att vi bara vill stärka fiskbestånden för att vi vill fiska efter dem. Och ja, delvis är det ju så. Utan fiskar i vattnet blir vår älskade sysselsättning ganska meningslös. Men vilka är det som brukar slå larm när fisken försvinner, vid utsläpp i vattendrag, när insekterna vid vattnet blir färre eller livet under ytan helt enkelt inte verkar må bra? I många fall är just vi sportfiskare. Vi är vid vattnet, vi är i vattnet och vi är uppmärksamma på det som lever där. Bara det senaste året har vi skrivit om sportfiskare som räddat gäddor från att kvävas i syrefattiga marer och sjöar, om otaliga fiskevårdsprojekt där Sportfiskarna varit involverade för att förbättra miljöer för känsliga fiskbestånd. 

Argumentationen får mig att tänka på ett citat från Baba Dioum som bland annat arbetade på motsvarande Jordbruksverket i Senegal. Han skrev en gång “Vi kommer bara att bevara det vi älskar, vi kommer bara att älska det vi förstår och vi kommer bara förstå det vi får lära oss.”

Att lära sig om fisken och att fiska är en inkörsport till ett större engagemang för våra vatten och miljön. Hur många sportfiskare stöter du på som tycker att det är en bra grej att tillåta utsläpp av skadliga kemikalier? Som tycker att det är skit samma om vi tömmer haven för ekonomisk vinning? Som gärna ser att våra sista vandrande fiskar stängs in mellan opasserbara hinder? Inte så många.

Men ja, vi vill ha friska vatten med starka bestånd av fisk för att vi ska kunna fiska efter dem. Men om vi inte höjer rösten när det behövs, vem gör det då?

Vi bevarar bara det vi älskar.