Debatt: Regler utan tillsyn är bara skyltar vid vattnet

Åsikter som uttrycks i texten är skribentens egna.

Vandaforsen har länge varit ett av de mest populära fiskevattnen i Finlands huvudstadsregion. Vecka efter vecka sätts regnbåge ut för att ge människor fiske, naturupplevelser och återhämtning. Många väntar hela vintern, köper fiskekort, uppdaterar sin fiskeutrustning och ser fram emot nya fiskeupplevelser, ibland tillsammans med barn eller barnbarn. Ändå kan fisken vara borta innan de ens hunnit till vattnet.

Redan på utsättningsdagen, under natten och tidigt morgonen därpå dyker grupper upp som systematiskt försöker tömma vattnet på fisk. Ett återkommande tillvägagångssätt är att använda förbjudet bete, exempelvis räka, monterat på flugspö. På håll kan det se ut som vanligt flugfiske, men i praktiken handlar det om att så snabbt som möjligt fånga ett stort antal nyutsatta och ännu oskygga regnbågar. Andra använder i grunden tillåtna metoder, exempelvis spinnfiske, men kringgår i stället reglerna om fångstkvot. Efter några fångade fiskar går någon till den närliggande parkeringen, placerar fångsten i bilen och återvänder sedan till vattnet för att ge sig in i fiskekarusellen igen. På så sätt kan samma personer i praktiken börja om från början gång på gång. När fångstbegränsningarna systematiskt ignoreras kan ett vattenområde nästan helt tömmas på fångstbar fisk inom ett enda dygn. Två dagar senare syns samma personer sällan vid ån. Då vet de att det knappt finns någon fisk kvar att fånga. I stället inväntar de nästa utsättning – och processen börjar om.

Systematiskt utnyttjande

Det här drabbar alla, från nybörjare och barn till erfarna fiskare och äldre som har haft fisket som en viktig del av livet i många år. Även sportfiskare med decenniers erfarenhet och mycket hög skicklighet går numera ofta tomhänta. Trots att Vandaforsen är ett av få verkligt attraktiva put-and-take-vatten nära Helsingfors har flera därför börjat söka sig betydligt längre bort, ibland flera timmars resa från huvudstadsregionen, för att kunna fiska i vatten som inte redan systematiskt har dammsugits på utsatt fisk. Enstaka, mer sällsynta fisketurer till ett avlägset fiskevatten kan knappast ersätta den återhämtning man får av att kunna gå till vattnet flera gånger i veckan. Ändå finns det fiskare som tycker att en lång bilresa är mer givande än att lägga pengar på bensin och bete och sedan ägna timmar åt ett tröstlöst fiske i Vandaforsen.

Det som sker handlar inte om särskilt skickliga fiskare med ovanlig tur. Det handlar om ett systematiskt utnyttjande av något andra också har betalat för. Varje utsatt fisk kostar pengar och finansieras till stor del genom fiskekorten. De som medvetet tar mer än sin andel tar därför inte bara fisk – de tar också från andra människors tid, pengar och efterlängtade fritid.

Inte bara ekonomisk förlust

Den direkta ekonomiska förlusten kan kanske framstå som begränsad. Men konsekvenserna stannar inte vid värdet på fisken som tas upp. Det handlar också om försämrade rekreationsmöjligheter för ett stort antal människor och om förlorad glädje och återhämtning efter en lång vinter och många grå arbetsdagar.

Samtidigt berör frågan något som känns igen långt utanför Finland. Inte minst i Finland och Sverige har tillgången till natur och friluftsliv en stark ställning, liksom föreställningen att gemensamma resurser ska kunna delas och att den som följer reglerna inte ska behöva bli den som förlorar på dem. Den ordningen fungerar emellertid bara så länge det också finns en rimlig förväntan på att reglerna faktiskt gäller alla. Det är här problemet vid Vandaforsen blir större än själva fisket.

Bakom fenomenet tycks det finnas ett tydligt ansvarsglapp. En ensam fisketillsynsperson kan knappast förväntas konfrontera större eller aggressiva grupper, samtidigt som överträdelser av fiskeregler i praktiken kan ha svårt att konkurrera om polisens resurser med betydligt allvarligare brott. Resultatet blir att personer som systematiskt bryter mot reglerna kan återvända till vattnet vecka efter vecka.

Behövs effektiv tillsyn

Fler skyltar löser inte det problemet. Den som medvetet använder förbjudet bete och överskrider fångstkvoten känner redan till reglerna. Problemet är inte brist på information. Problemet är att regelbrotten alltför sällan får några konsekvenser. Det behövs därför tillsyn just när överträdelserna faktiskt sker, framför allt under utsättningsdagen, natten därefter och följande morgon. Vid särskilt utsatta tillfällen behöver tillsynen dessutom ha sådana resurser att den kan ingripa även när flera personer agerar tillsammans. Även själva utsättningsstrategin bör ses över. Om fisken sprids ut på flera platser längs vattnet i stället för att koncentreras till samma lättillgängliga områden blir det svårare för ett litet antal personer att snabbt exploatera en stor del av utsättningen. Därutöver bör fångster kunna registreras, till exempel digitalt, på ett sätt som gör det möjligt att kontrollera fångstkvoterna i praktiken. En regel om maximalt antal fiskar har begränsat värde om samma person utan större risk kan gömma fångsten och omedelbart börja om. På särskilt utsatta platser skulle även kameraövervakning, inom ramen för gällande regler, kunna övervägas som ett komplement till den fysiska tillsynen.

Det finns också ytterligare en viktig dimension. Fisket vid Vandaforsen förknippas främst med utsatt regnbåge, men Vanda å är också livsmiljö och reproduktionsområde för havsöring. Precis som i Sverige har stora resurser lagts på att restaurera vattendrag, stärka bestånden av lax och havsöring och förbättra deras livsmiljöer. Den som redan medvetet bryter mot flera fiskeregler ger därför också anledning till oro för hur fredad eller skyddad fisk hanteras vid bifångst.

Frågan borde väckas även i Sverige

Men den viktigaste frågan är kanske inte vad som händer just vid Vandaforsen, utan vad exemplet säger om förvaltningen av gemensamma resurser. Vad är regler värda när den som systematiskt bryter mot dem tjänar på det, medan den som följer dem får betala priset? De flesta människor följer regler även när ingen tittar. Men gemensamma resurser kan inte långsiktigt förvaltas med utgångspunkten att alla alltid kommer att göra det. När regelbrott återkommande lönar sig och saknar konsekvenser börjar också tilliten till själva systemet att försvagas.

Vandaforsen ligger i Finland. Men frågan den väcker borde också ställas i Sverige. Gemensamma naturresurser fungerar bara så länge människor som följer reglerna kan lita på att samhället också reagerar mot dem som systematiskt bryter mot dem. Annars riskerar det som är till för alla att i praktiken tas över av dem som är beredda att gå längst. Och då blir regler utan tillsyn till slut just det: bara skyltar vid vattnet.