Lintrassel och syskonrivalitet

I sin sanna historia vittnar Anders Johansson om vår olyckliga benägenhet att jämföra oss med andra. Dessutom hävdar han att det inte är de stora katastroferna utan triviala småolyckor som slutligen kommer få oss på fall. Alla vi vars lina har fastnat i bakkastet medan storöringen vakar kommer att känna igen oss.

“THEY´RE COMING TO take me away, haha, they´re coming to take me away, hihi …”Den här sången, om att bli hämtad av mentalvårdspersonal i vita rockar, dyker ibland upp i mitt huvud. Inte för att jag generellt sett står i begrepp om att bli inspärrad på en institution för personer som inte finner sig till rätta inom överenskomna lagar och normer. Till vardags lever jag ett någorlunda normalt liv (vad det nu innebär att vara normal?), men så fort jag återkallar minnet av en alldeles särskild fisketur med min storebror Rune blir jag orolig för min mentala hälsa.

Jag menar, det är inte de stora sakerna som tvingar en människa på knä. Brand, översvämningar och inbrott har vi beredskap för; blåljuspersonalen står redo. Det som knäcker oss är den ständiga strömmen av triviala småincidenter. Ibland kan ett skosnöre eller en fluglina som brister få ödesdigra konsekvenser.