Bland älskog och kebabsås

 När vännerna Anders och Johan hör att favoritsjön just har blivit isfri och att fisket har startat kan de inte längre hålla sig. Följ med på en typisk premiärtur till regnbågssjön, bland knipor, kebabsås och papegojor …

TEXT OCH FOTO: JOHAN KLINGBERG

Ur Fiskejournalen Nr 4 2024

GRUSVÄGARNA sjöarna är mjuka och knappt farbara. Mellan de uppkörda hjulspåren täcks marken av en lång snösträng, Kung Bore har varit ovanligt seglivad i år. Beskedet om att en av sjöarna har blivit isfri och fiskbar har just nått oss. Det känns som en evighet sedan vi blötte våra flugor senast. Humöret är på topp och vi kivas om Spotify-listans låtar, hårdrock eller country? Det är premiärnerverna som gör stämningen uppspelt. De senaste rapporterna har nämligen skvallrat om ett fantastiskt fint fiske, med flera regnbågar över tre kilo. Det har då varit tal om gamla hanfiskar som stryker längs stränderna, redo att mota bort konkurrerande artfränder.

– Jag band upp två rosa och en orange booby i går kväll, den ena med två glitterstrån, det tror jag på, säger Anders övertygat.

Han har nog rätt, i mulen väderlek ska inslag av glitter tydligen göra underverk. Själv band jag upp några zonker med vingar i ”hot orange”, kryddade med några syntetiska UV-strån. De yngre killarna på jobbet menar att just UV gör en stor skillnad, inte minst när siktförhållandena är sämre för fisken. Jag är osäker, men man vet ju aldrig och då är det bättre att gardera sig.

De sista hundra metrarna till sjön är underlaget allt för mjukt att köra på. Bilen parkeras mitt på vägen, chansen att någon annan ska hit så här mitt i veckan är minimal. Vadare dras snabbt på över de dubbla lagren av fleeceunderställ, sockor och allt annat som behövs för fiske i arktiskt vårvinterklimat.

– Du har mycket kläder på dig, säger Anders underfundigt.

Han får håna mig så mycket han vill, hellre varm än kall, så är det bara. Med varsitt sjunklinetacklat spö klafsar vi fram genom lera och snöslask. I fjärran hörs skorrandet från två korpar som höjer känslan av en ödesmättad vildmark. Stegtakten minskar, åtminstone min, sörjan suger och benen hänger inte med i samma takt som skallen vill. Snart står vi stirrandes ut mot sjön. Två kniphannar bråkar om samma hona så att den stilla vattenytan bitvis täcks av långa skumstråk.

Han hade rätt, självklart hade han det, om mina dubbla underställ. Svetten rinner i en strid ström längs ryggen och området runt skrevet känns alldeles kallt. Säger inget, skulle aldrig ge honom den glädjen.

BOOBY ELLER ZONKER?

Jag ser hur Anders byter ut den rosafärgade boobyn mot en orange. Vi har snackat om den färgen tidigare under dagen och båda kommit fram till att vårregnbågen är extra förtjust i sådana flugor. Själv tänker jag ta steget ännu längre och knyta på en zonker med en decimeterlång knallorange vinge, med de rekommenderade UV-stråna. De senare har jag än så länge inte berättat om men tänker att jag kanske gör det när de visar sig göra skillnad. Taktiken under tidigt vårfiske är annars solklar. Nio av tio fiskar hugger på booby, helst serverad strax ovan botten på en kort tafs. Och visst är det skönt att få känna den försiktiga stöten som uppstår när boobyn sugs in i svalget. Men min längtan är större – att känna ett rappt hugg, ett riktigt streamerhugg. Att snabbt rycka hem en streamer i mellanskiktet slår alla sorters fiskkontakt. Hugget är brutalt och går inte att misstolka.

Anders lägger ut sjunklinan mitt i Parkeringsviken och väntar. Själv står jag utvadad ett tiotal meter till höger och njuter av linans och spöets integrerade rörelse som ömsom sveper flugan längre och längre över vattenytan. Till sist ligger den där, linan. Som ryggen på ett spiralblock i täta slingor. Fanken, glömde att hänga upp den över vintern, i år igen. Under tiden som jag försöker sträcka ut linslingorna hör jag Anders glatt höja spöet intill. Toppen knycker och han är fullt koncentrerad med att veva upp resten av löslinan och samtidigt hålla kvar pressen mot fisken. Vattentemperaturen mäter knappt tre grader och regnbågens kämparlust tynar snabbt bort. Håven görs redo sekunden före den vackra honan lugnt planar in över kanten. Vi båda tittar andaktsfullt på den perfekta, torpedformade kroppen och de vita spetsarna ytterst på bröstfenorna.

– Den tog på den orangea boobyn, berättar han med ett brett leende.

LÅNGSAMT ELLER SNABBT?

Under alla år som jag har skrivit om tidigt vårfiske efter regnbåge har jag alltid förespråkat en långsam hemtagningshastighet. Desto lägre vattentemperatur, desto långsammare måste flugan presenteras. Den sanningen har jag allt oftare fått motbevisad. Jag vet nämligen inte hur många gånger jag har stått bredvid luttrade sjöfiskare som haft betydligt bättre fiske än jag genom en kvickt hemtagen streamer. Okej, det ska understrykas att fisken vid streamerfiske har nappat i perioder. Med boobyn är det annorlunda, den verkar fungera genom hela dagen, men har inte haft samma framgång när regnbågarna nappat på zonker. Därför är numer min taktik att varva metoderna. Går fisket trögt på booby, byter jag gärna till en streamer istället.

Senare under säsongen kan en intermediatelina göra stor skillnad vid streamerfisket. Nu under våren behåller jag sjunklinan, och fiskar hem flugan i lagom hastighet för att inte få bottennapp. Ibland ökar jag takten ännu mer och byter metod från handtvist till ”roly poly”. Den senare är bekant för de flesta havsöringsfiskare och går ut på att spöhandtaget kläms fast under armen. På så vis blir båda händerna fria och kan tillsammans användas för att ta hem flugan i racerfart. Jodå, vissa dagar är det när flugan accelererar till rekordfart som fisken först blir intresserad. Vid sådana tillfällen njuter jag till max, snacka om hugg!

INGEN HEMTAGNING ALLS

Anders biter sig kvar inne i viken och ropar exalterat att han just missat två hugg. Han har hittat sin mojo, det syns på den koncentrerade blicken ut mot den stilla vattenytan. Själv har jag inte känt så mycket som en dragning. Kanske beror det på de där kniporna som valt ut just min plats att bråka vid. Helt säkert stör de fisken, ett sådant ståhej kan ju knappast gynna fiskemöjligheterna i alla fall. Helt övertygad om att det är fåglarnas fel vänder plötsligt tanken över till flugan. Kanske vore det bättre med en booby ändå? De där UV-stråna som ungdomarna höjt till skyarna verkar i varje fall inte vara mycket att hurra för.

Orkar inte med ett flugbyte, inte nu när vinterrosten börjar släppa och kasttekniken flyter på allt bättre.

Jäklar så skönt det känns när fluglinan accelererar ut i hög fart. Så typiskt, hade det inte varit för en liten pinne som letat sig in i en av linslingorna och lagt sig som ett lås över den nedre spöringen hade förmodligen även de sista metrarna löpt ut. Till en början ser det enkelt ut att dra loss den, men snart visar det sig att linan snott sig till en seg knut kring den lilla klykan. Med köldstela fingar och sedan med tändernas hjälp lyckas jag i grevens tid lirka upp knuten. Fluglinan spänns upp, en fisk har snappat upp zonkern under tiden som den har singlat fritt ner mot djupet. Med panikartade rörelser fäktar jag efter linan som i snabb takt rinner allt längre ut. När den spänns upp mot rullen är fisken redan krokad och redo att fajtas.

Jag nämnde inledningsvis att regnbågarna kan vara vintertrötta och slöa. Den här fisken vill annorlunda och bjuder på en rätt hyfsad fajt som varar i knappt fem minuter. Inte undra på det, den färgglada hanfisken väger gott och väl över två kilo.

– En riktig papegoja, mumlar Anders.

Benämningen papegoja myntade vi för flera år sedan, den förväxta underkäkskroken ger huvudet ett nära snipaktigt utseende, ungefär som en stor näbb. Dessutom skapar de starka färgerna av rött, lila och orange ett nära exotiskt intryck.

– Fick du den bland fåglarna? säger Anders nyfiket.

– Ja, hur visste du det?

– Har hört att fåglarna dras till områden där vattnet skiktats och temperaturen är någon tiondels grad varmare. Även fisken söker upp samma område och genom fåglarna går det att hitta dem, säger han och funderar högt.

– Aldrig hört talas om något sådant, säger jag med en misstrogen underton.

FÅGLARNA VISAR VÄGEN

Vi kämpar vidare från var sin plats, fisket har helt klingat av och flugbytena varvas i en rasande takt. Säkert beror inte de uteblivna huggen på ett felaktigt flugval, antagligen är det så enkelt att fisken helt enkelt inte nappar för tillfället. Så kommer vi tillsammans på en snilleblixt. Tänk om det är färgen eller storleken på flugorna som är avgörande, eller kombinationen av dem? Genast rycks booby och rosa zonker loss från tafsarna. Ett tandemtackel riggas, nu med en orangefärgad zonker, utan UV-strån, som ändfluga och en rosafärgad maraboustreamer som upphängare. Anders riggar på samma sätt, men är övertygad om att flugornas avstånd borde vara större. Längs ner sätter han en tiocentimeters orange zonker och som upphängare en något mindre rosa zonker.

Jisses så finurliga vi känner oss, nu får fisken två färger och storlekar att välja mellan. Visst fanns nog från början en tanke om att testa fyra färger och fyra storlekar för att göra försöken effektivare. Men trots vida övertalningsförsök vägrar Anders att lyssna till mitt förslag, och att jag skulle ändra mig finns inte på kartan.

Jag knallar vidare ut mot platsen där den tidigare papegojan nappade. Anders går tillbaks till viken, men beklagar sig över de trilskande kniporna. Nu är det full fajt, till och med fjädrarna ryker. Han måste avvakta, måste hitta en lucka på några sekunder när fåglarna rör sig i från honom.

Kombon av två tunga streamer känns svår att kontrollera. Det är lätt till att linbågen ges en annan rörelse än man först tänkt, en knepig situation särskilt med en tätväxande trädridå strax bakom.

Självklart fastnar jag i närmaste tall, hela skiten går av. I brist på stora flugor gör jag mig besväret att leta upp dem, de hänger högt, säkert tre meter upp. Försöker hoppa ett par gånger, men måste snart ge upp. I stället lyckas jag lirka loss dem med spötoppen. Till min glädje är tafsen intakt och kan enkelt knytas fast i linöglan igen.

– Nu du, nu sitter den äntligen! ropar Anders ifrån viken.

– Grattis, säger jag utan någon vidare entusiasm.

– Du, den tog där fåglarna hela tiden rör sig, säger han som om han just har uppfunnit penicillinet.

Jäkla fåglar, tänker jag tyst för mig själv och konstaterar att de ställer alla mina tidigare teorier på ända. Förr om åren skrämde de fisken genom sitt rabalder av vingslag och spring. Men nu, nu visar de tydligen var fisken befinner sig, herregud när blev det så?

Tjurigt vägrar jag att tro på den teorin, bestämmer mig i stället för att kriga vidare från min plats med alla tallar. Hemtagningstakten ökas och snart kommer det där efterlängtade hugget, så hårt att jag nästan tappar andan. Denna gång är det en honfisk som tagit på den orangefärgade zonkern.

Anders frågar i från viken om fisken är fin. Ointresserad av svaret berättar han glatt vidare att ytterligare tre fiskar nappat på den orangefärgade zonkern. Samtidigt som han nöjt konstaterar att fåglarna visserligen stör, men att hans tes om att de visar var någonstans fisken finns faktiskt kan stämma.

BRA MED VADARBYXOR

Efter en fantastisk förmiddag med många hugg och flera fina regnbågar på land känner vi oss ganska nöjda, åtminstone för en stund. I bilen väntar lunchen och inte minst den efterlängtade kaffetermosen. Två rejäla regnbågar hänger i sin fulla lekamen och rinner av sig blodet i från en grenklyka intill stranden. Kaffet ryker från muggarna på det nötta fikabordet framför oss.

– Jag köpte med mig varsin kebab med mycket sås, överraskar Anders.

Ifrån sjön börjar en snål västanvind dra in och sätter vattenytan i rörelse. Kaffet värmer mellan tuggorna av kebabkött, sallad och orangefärgad sås. Vi njuter av säsongens första fiskedag, de skorrande korparna och ljudet från vinden som nu river i bland trädkronorna runt oss.

Jag tittar på Anders, tuggorna är stora och kebabsåsen rinner ner från kinderna och samlas som stora fläckar på allt han har på sig.

– Du, det är bra med vadarbyxor, de skyddar kläderna mot såsen, säger han samtidigt som kniphannarna börjar slåss igen ..