Genrebild
Foto: Getty images
Debatt: Aluminiumfällning och skärgårdsdöden – offras fisken för skrivbordssiffror?
Den engagerade sportfiskaren och guiden Jonas Nilsson reagerar på att Bergshamraviken, ett av de populäraste områdena för sportfiske och viiktigaste uppväxtområdena för gädda och abborrei Stockholms norra skärgård, nu har aluminiumbehandlats. Han är orolig för hur fisken och miljön kommer att reagera på behandlingen.
Åsikter som uttrycks i texten är skribentens egna.
Som fiskeguider och fritidsfiskare rör vi oss i skärgården nästan 300 dagar om året och har gjort det i årtionden. Den verklighet vi ser på vattnet står i stark kontrast till den bild som målas upp av kommunala politiker och tjänstemän. Syftet med kommunens storsatsning på totalt 19 miljoner kronor i vattenvård är gott på pappret. Men när man väljer att rulla ut storsläggan genom att pumpa ut hela 392 ton aluminiumklorid i Bergshamraviken för att binda fosfor och sänka halterna enligt EU-direktiv, är metodens faktiska konsekvenser en total katastrof för ekosystemet.
När en sådan kemisk behandling utförs binds fosforn tillfälligt och vattnet klarnar snabbt, även om man ska komma ihåg att vattnet naturligt brukar klarna upp på hösten ändå. Normalt sett grumlas ju vattnet upp när det blåser eller regnar mycket, beroende på ruttnande växter och sediment från vikens två åar, liksom vid vattenståndets växlingar mellan hög- och lågvatten i utbytet med havet utanför. Tillväxtförändringarna sker över tid och märks inte fullt ut i dagsläget, men kemi-quickfixen är en dyrköpt illusion. Jag har själv varit ute och kört med ekolod de senaste veckorna och kan konstatera att den normala biomassan av mindre fisk på de djupa bottnarna i praktiken är borta.
När siktdjupet tvingas bli onaturligt klart sätter det igång en okontrollerad igenväxning som kväver alla fiskars sista viktiga lekområden. De viktiga bottenlevande djuren slås ut och kapslas in vid behandlingen, vilket får den direkta bieffekten att den mindre fisken förlorar sin grundläggande föda. Hela näringskedjan rubbas: när basen av organismer på bottnarna försvinner drabbas även populationen av vitfisk, abborre och gädda hårt. När biologen avfärdar oron med att det är ett ”vedertaget sätt att behandla vatten för att nå målet från EU” och att det bara handlar om ”vilket habitat vi vill ha”, skapas en skrämmande bild av en storskalig utfrysning av levande natur till förmån för skrivbordsprodukter.
Därför måste följande distinkta frågor ställas:
Tjänstemannaansvar och återställning: Om det visar sig att vikar och vatten växer igen och fisket rasar, måste utförande företag, tjänstemän och politiker stå för återställningen till 100 procent? De leker med kemi och utsätter skärgården för ett övergrepp.
Källkritik gentemot vattenägarna: Hur kan vattenägarna gå med på detta – har de verkligen fått hela sanningen om vad som väntar ekosystemet på sikt?
Rustas och byggas ut på riktigt: Det finns redan våtmarker kring åsystemen, men de räcker uppenbarligen inte till. Varför satsar man inte de miljoner som krävs på att bygga ut och förstärka naturliga våtmarker och flöden i stället för att vräka ut kemikalier i viken?
Hjälp på rätt plats i stället för att peka finger: Eftersom tillrinningen till största delen sker över privat mark som ägs av lantbrukare, varför hjälper man inte till med resurser för att anlägga och förbättra våtmarker i stället för att peka finger – och varför prioriterar man inte samtidigt att rusta upp bostadsområdenas avlopp?
Predatorjakt: Varför satsar man inte miljonbelopp på skarv- och säljakt i stället? Om vi inte minskar säl- och skarvpopulationen kommer de att äta upp fiskarnas toppredatorer, och då tar spiggen över fullständigt och slår ut resten av fisken.
Vi vill ha levande djurplankton och fisk i ett friskt vatten – inte livlösa experimentvikar. När miljardkoncerner och specialiserade aktörer som Vattenresurs (ägt av Feralco och därmed knutet till Mellby Gård) nu industrialiserar sin "Ekobentik-metod", och detta tillåts bli ett okritiskt standardsvar för landets kommuner som stressar för att nå EU:s krav till 2027, riskerar hela Sveriges kustområden att förvandlas till döda byråkratiska zoner. Innerst inne hoppas jag naturligtvis att jag har fel och att de kommande åren blir bra i Bergshamraviken. Men om resultaten visar att behandlingen var skadlig för livet under vattnet är det ett faktum, och då måste de som klubbat igenom detta stå till svars.
Jonas Nilsson
Fiskeguide, VD Hanterbara Båtar AB och grundare av SFFF
