Ledare: Att blanka i ensamhet
I det senaste numrets ledare funderar chefredaktören över det här med att få fiska i fred och huruvida det är mer värt än att faktiskt få fisk.
Jag tror att jag behöver inleda den här texten med att jag gillar att prata med andra människor, framför allt andra som delar mina intressen. Att träffa engagerade sportfiskare som vill diskutera fiske är både roligt, intressant och lärorikt. Oavsett om det är läsare jag stöter ihop med på mässor, telefonsamtal med någon av våra duktiga skribenter eller bara någon man träffar på i något sammanhang. Men inte när jag fiskar.
En stor del av mitt fiske sker utan sällskap, i undantagsfall med en kompis eller, lite oftare, med något av barnen. Jag fiskar gärna med vänner men som livet ser ut när man har skolbarn med aktiviteter, arbete, diverse andra åtaganden är det svårt att få ihop det med andra i samma situation. Jag har inget emot att fiska själv, tvärtom. Det ger mig en möjlighet att stänga av allt annat och fokusera på det som händer här och nu. Jag får tid att reflektera i väntan på napp men också att bara vara en stund utan att något drar i mig.
Fisket är för mig, liksom för många andra, mycket en naturupplevelse där avsaknaden av andra människor gör intrycken starkare och det känns mer som en upptäcktsfärd. Jag gillar att hitta egna ställen, att trassla mig fram till något där ingen annan fiskar. Det är inte alltid det blir så, men det är i alla fall något jag tycker om. Känslan av att hitta något eget, en liten hemlighet. Även om det i verkligheten absolut inte är det.
I somras hade jag planerat att dra ut på fjället en sväng med tält och flugspö för att fiska och inte vara bland folk ett tag. För att få lite tips om bra ställen slank jag in på den lokala fiskebutiken där personalen har bra koll på omgivningen. De blev måhända lite förvånade eftersom mitt huvudönskemål var att vara ifred. Sämre fiske var inget problem så länge jag inte behövde se folk. Jag fick bra tips, men tyvärr kom livet emellan och jag hann aldrig ut.
Måhända grundar sig den här åsikten på en sak som frekvent hände i min barndom. När vi skulle ut och fiska med familjen och kom till vårt favoritställe och det redan stod en bil på parkeringen sa min far alltid "Äh, det är upptaget!". Vi barn tyckte så klart att han var larvig, vi kunde alltid hitta ett ställe där vi fick plats att stå och kasta ändå. Men nu måste jag säga att jag förstår honom. Eller så börjar jag bara bli gammal, jag vet inte.
Hellre fiska ensam och blanka än trängas och få napp. Vad säger du?
