Harren i historien – sista delen

Gunnar Westrin menar att forskningen om harren aldrig har stått i paritet med dess popularitet. Vetenskapen har missat en del!

Jag har gått i fjällen sedan femtonårsåldern, men har aldrig träffat en vetenskapsman som forskat på harren i dess rätta miljöer. Ett liv med harren har gett mig värdefull kunskap, både som fiskare och fjällvandrare.

Attacken

Harren har en alldeles egen form på munnen, lite som en grävskopa. En natt på Sandåslandet kom två gigantiska harrar simmade på selet, stannade och formligen attackerade sandbanken under vattenytan. När vattnet till slut klarnade stod de kvar och gapade med en varsin stor larv i munnen. Fiskarna var bruna av sand på ryggarna, innan de slutligen simmade vidare. En magiskt ögonblick.

Prickskyttet

Under rediga insektskläckningar blir det oftast fart på harrarna. De jagar hejvilt, går upp för att ta en slända…men missar? Det har hänt att samma fisk har förlorat samma slända tre- fyra gånger innan den har fått fast på godbiten. Ett rätt vanligt fenomen. Leker fisken eller finns där en biologisk förklaring? Min mening är att harren, för många år sedan, levde i våra innanhav och livnärde sig på en helt annan meny. Kanske gick de sedermera upp i landet tillsammans med rödingarna ur den historiska Ancylussjön? Vem vet, tanken triggar ovissheten.

Raka spåret

Något jag har studerat är harrens uppströmsvandringar på våra delvis grunda fjällströmmar. Det verkar som att en harr följer en mer rak ”gata” i strömmen och att de sällan korsar andra fiskars stråk. Däremot kan de stå på ”kö” i samma bana, så länge som insekter flyter förbi och allt verkar lugnt. Därför bör man lägga flugan en tre meter framför fisken, i rätt gata så att säga. Om en harr mot förmodan skulle simma in på ”grannens” revir blir det oftast plask och bråk.

Gunnar Westrin