Gästkrönikan: Sveriges söta vatten

Ingemar Alenäs är både en eldsjäl och en lysande folkbildare. När andra tröttnar kämpar han tappert vidare för friska fiskbestånd och fria vatten. Här följer ännu en krönika från hans vassa penna.

Sverige är ett av Europas sjörikaste länder med över hundratusen sjöar som täcker nästan 9% av landets yta. Våra rinnande vattnen med bäckar, åar och älvar har en längd på över 50 000 mil, vilket är mer än tolv varv runt jorden. Denna tillgång behöver vård och omsorg.

Storasjön och Ätran var under 1950-talet mitt ”andra hem”. Där metade vi abborre, mört, färna, id, löja och braxen. Vi fångade ål, gädda, siklöja, lake och öring. Naturrikedomen visste inga gränser och skafferiet hemma hos mor var välfyllt med inkokt ål på dill och lagerblad.

Flugfiskare flockades i Skåpanäs forsar för att njuta av flera kilometer forsande vatten där tillgången på öring var ”outtömlig”. Far fiskade spinn med hemmagjorda beten. Han kom varje fisketur hem med ett antal öringar på mellan ett och tre kilo. 1958 byggdes Skåpanäs kraftverk, ån stämdes till en damm och forsen tystnade.

Tio år senare började fiskerikonsulenter och forskare varna för mörka moln som kom från England och kontinenten. Molnen innehöll sura ämnen som ”förgiftade” Sveriges söta vatten. Jag såg hur naturrikedomen i min barndoms vatten började förtvina, Det gjorde ont i hjärtat. Kan man göra så med Sveriges söta vatten som är en unik naturresurs?

1978 bestämde sig Sverige för att åtgärda försurningen med kalkning av sura vatten. Härskogens friluftsområde utanför Göteborg blev arena för storskaliga kalkningsförsök.

Nu blev detta område ”mitt andra hem” där jag deltog i arbetet med provfisken och provtagningar. Resultatet av kalkmedicinen blev gott och sjöarna återhämtade sig.

Under mina 13 år vid IVL undersökte vi också återförsurning av en kalkad sjö. Sjön där vi slutade att kalka var Lysevatten i Svartedalen. Fisken och dagsländorna dog. Försurningståliga fjädermygglarver och sötvattensgråsuggor tog över bottnarna. Tonvis av slemmiga trådalger bredde ut sig över sjön och bottnarna täcktes av en svampig filt av vitmossa. Fru Jönsson klagade högljutt över att vi förstört hennes älskade badsjö.

Ätrans biflöde Högvadsån var allvarligt drabbat av försurningen och laxbeståndet var nära att försvinna. 1979 startades en räddningsaktion som då var världens största kalkningsprojekt i rinnande vatten. Ätranlaxen kunde räddas med kalkningsåtgärder!

Tio år senare var ”cirkeln sluten”. Jag fick tjänst som kommunekolog i Falkenberg med ansvar för kalkningen i Högvadsån och Ätrans sjöar. Många sjöar var fortfarande okalkade i Halland och nya ansökningar till kalkning avslogs. Därför sökte Falkenbergs kommun EU-bidrag för att åtgärda den ”importerade” försurningen från England och kontinenten. 2013 beviljade EU en miljon kronor till kalkning av sjöar i Ätrans vattensystem!

2013 gick kommunen vidare och rev den kommunala kraftverksdammen i Ätran vid Falkenberg. Kostnaden på drygt 40 miljoner kronor bekostades gemensamt av EU och svenska myndigheter. Nettovinsten av projektet har av Länsstyrelsen beräknats till 65,3 miljoner kronor. Uppvandringen av laxfiskar fördubblades efter dammens rivning!

Sedan slutet av 1970-talet har Svenska staten spridit sex miljoner ton kalk till en kostnad av sex miljarder kronor. Kalkningsverksamheten är en långsiktig investering för friska, fiskrika vatten. Laxen leker, ålen vandrar och den pigga mörten lever i tusentals västsvenska vatten.

Utsläppen från 1950 till 1970 ligger som ett surt ”minne” i marken som fortfarande behöver neutraliseras med tillsats av kalk i flera årtionden framöver, även om nuvarande utsläpp minskat. Vi behöver hålla ut med åtgärder för att bevara den svenska miljön och mångfalden.

Regeringen har nu ”fryst” anslagen till kalkning och naturvård som har minskat från 1,6 miljarder 2022 till 1,1 miljarder 2023. Miljöprövningen av vandringshinder är pausad. Det innebär att ett mångårigt arbete för naturvården nu riskerar att gå förlorat. Omsorgen om miljön tar ett kliv tillbaka till tiden när laxen var nära utrotning på grund av försurning.

Sportfiskarna i Göteborg har hand om kalkningsinsatserna i Göteborgsregionen. De tog 2023 initiativ till att samla in kalkpengar för att rädda livet i sjöarna runt Göteborg. Insamlingen gav 70 000 kronor och Sportfiskarna tog själva 30 000 ur egen ficka. Årets insatser behöver nu inte ställas in utan kan utföras som planerat i höst. Stort tack till Sportfiskarna i Göteborg!

Enligt avdelningschefen för vattenresursförvaltningen på Havs- och vattenmyndigheten, har pengar tagits från andra naturinsatser för att medlen till kalkningen inte ska minska. Prisökningarna innebär dock att mängden kalk minskar. Livgivande kalkningsinsatser uteblir och övriga insatser för den biologiska mångfalden stryps. Myndigheterna varnar för att en tredjedel av Västsveriges sjöar nu blir utan kalk och återförsuras.

Sveriges miljömål är levande sjöar och vattendrag. Det harmonierar med EU:s vattendirektiv, habitatdirektiv och ålförordning. Vi har förbundit oss att inte försämra livsvillkoren för livet i våra vatten. Bibehållen vattenkvalité och fria vandringsvägar är centralt för levande sjöar i en levande landsbygd. Effekten av tidigare och pågående miljöåtgärder som avloppsrening, habitatrestaurering och kalkning riskerar att gå förlorad i vatten som återförsuras. Det är därför hoppfullt att EU tidigare visat sig positivt till att ge kalkbidrag till svenska vatten när vi ansökt.

Doften av inkokt ål med dill och lagerblad får inte försvinna. Laxens hopp och öringens årliga lek i forsar och brusande bäckar får inte upphöra. Hundratusentals sjöar och vattendrag får inte muras inne med betong och försuras. Då går Sveriges vatten och natur från en enorm rikedom till en påtvingad fattigdom.

Sveriges tiotusentals sjöar och vattendrag är en skatt som vi fått att förvalta till kommande generationer. En hållbar förvaltning med fri fiskvandring i friska och giftfria vatten gör att vi får behålla de långsiktiga, förnybara och värdefulla naturresurser som våra vatten producerar.

Ingemar Alenäs