Vem har skitit i min eldstad?

Hej! Jag heter Gunnar Westrin och bor i Råneå. Jag är mångårig medarbetare i Fiskejournalen och luttrad fjällfarare med allt vad det innebär. Under rubriken ”Westrin ryter till” kommer jag fortsättningsvis, med jämna eller ojämna mellanrum, att tycka till om det mesta som handlar om sportfiske, miljö, etik med mera. Har du ett hett tips – mejla mig på gunnar@westrin.se.

När jag springer på högar med burkar, flaskor och plast under mina fiskeresor brukar jag tänka: vem är det egentligen som skräpar ner? Det intressanta med frågeställningen är att jag aldrig har hört någon som har medgett felgreppen. Tyvärr kan jag konstatera att nedskräpningen har ökat genom åren, inte enbart på fjällmarkerna utan också kring vägar och vandringsleder.

Kilroy was here
En viss skillnad från förr kan vara att nu finns också en mer planerad destruktion, oftast i form av maskinellt nersågade fjällbjörkar till kommande vedförråd, efterlämnade presenningar, muurikkapannor, vilstolar och ”skithusbyggnader”. Vi kommer tillbaka, tycks vara den allmänna baktanken om galenskapen. Förr var det mest papper, förpackningsemballage efter spinnare och drag och tomflaskor som förekom. Den typen finns naturligtvis kvar men kraftigare och mer synliga doningar har tyvärr blivit allt vanligare.
Jag ser tendensen att ett malplacerat redskap allt mer har introducerats även fjällvida, nämligen sågen eller rent av ett motordrivet redskap? Inte nog med detta, egensnickrade ”toaletter” byggda av motorsågskapande fjällbjörkar blir allt vanligare. Mest iögonfallande har varit rent omoraliska röjningar av senvuxen fjällbjörksskog kring vissa stränder, för att en fiskare ska kunna svinga sina flugor eller spinnare utan att fastna i grenverket. Det är då jag bruka tappa tron på den intelligenta människan.

Var är toan?
Det allmänna skiteriet har blivit en annan fasa. Tänk dig en vacker fjällfiskedag i slutet på april. Glada i hågen vandrar vi ut på den solbelysta morgonisen med isborren på ryggen och termosen i ryggan. Tystnaden är kompakt, förutom att en och annan hungrig fjällabb skränar kring stränderna. Vi längtar intensivt efter ett spännande kikmete efter rödingarna. Med isborren i högsta hugg borrar vi först upp ett och annat gammalt hål. Upp kommer människodynga?! Det är då vi spyr!
I mitt gäng väljer var och en ut en alldeles egen toaplats. Bakom den kullen skiter du och bakom trädet kackar jag, strategiskt men enkelt. De platserna blir öronmärkta för en och samma person under vistelsen. Blir man nödig på isen är det bara att gå upp på land.
Toabesöket kan aldrig vara ett problem. När exkrementhögen är formad efter behovet lägger jag toapapperet överst och tuttar på. När glöden efter papperet har falnat lägger jag på en matta med fuktig mossa eller en större sten. På vintern gräver jag en grop i snön men eldar fortfarande upp papperet. Svårare än så är det inte.

Viktig handledning
Den vanligaste nedskräpningen är toapappersrester och glassplitter i eldstaden. Fulla glasflaskor går bra att ta med ut, men tomma verkar vara ett stående problem att ta med hem. Hur tänker vi här?
Beklämmande är därför att vi tydligen har en enastående förmåga att skylla på andra. Det är för det mesta skoterfolket, eller de som flyger ut med skiten som ställer till det. För att nu inte nämna hur illa samerna tycks sköta sina vildmarker? Ryktesspridning och illa förtal är vad det är. Min uppfattning är att eländet till stora delar beror på uppfostran. I det fallet kan jag direkt hänvisa till min egen familj. Jag hade en morfar som såg storheten i en levande och ren natur.

Moder Jord
Han var en framsynt fjällskogsbonde från norra Jämtland, en man med klara visioner om hur vi skulle bete oss. Han såg mer än vad vi barn kunde uppfatta. För honom var världen ett levande väsen, en livets urmoder som vi skulle prisa och hysa stor aktning för, inte skända, egoistiskt roffa eller tanklöst förstöra. Nu tycks vi såga av den allt mer sköra gren vi sitter på. Där är jag övertygad om att min familj och morfar satte ribban. Inte ens en tändsticka fick vi kasta.

Genom ungdomsåren lärde vi oss att inte skräpa ner, aldrig ta flera öringar ur bäcken än vad som rymdes i stekpannan och aldrig plocka mer blommor än vad som fick plats i en vas.

Genom ungdomsåren lärde vi oss att inte skräpa ner, aldrig ta flera öringar ur bäcken än vad som rymdes i stekpannan och aldrig plocka mer blommor än vad som fick plats i en vas. Med de visdomsorden drog vi ut i världen, fullt på det klara med att vi skulle rädda planeten från skit och skräp, roffarmentalitet, egennytta och destruktion. Vi misslyckades! Så, mina vänner, min önskan för framtiden är att vi skärper till oss, för naturens egenvärde och för oss alla.

Sug på den!