Så fångade Kalle 20-kilosgäddan!

Kalle Maripuu och hans jämtländska Landösjögädda har väl ingen inbiten sportfiskare kunnat gå miste om? En tjugokilosgädda brukar ju öppna ögonen på de flesta inom sporten. Fiskejournalen har bett Kalle berätta om hur han gick tillväga för att fånga tjugokilosgäddan alla snackar om. Titta på ännu fler bilder på drömfångsten och läs om Kalles teorier, val av bete och känslan som uppstår när tjugokilosvågen går i botten.

Tjugokilosgäddan blev givetvis en ”socialamediersnackis” likt Fredrik Johanssons rekordgädda som togs tidigare i år. Men hur gör man för att fånga en riktigt stor gädda? Här kan du läsa Kalle Maripuus berättelse om hur han gjorde för att fånga Sveriges genom tidernas näst största registrerade gädda:
Teorier har vi alla inbitna fiskare och fler än vad som egentligen är nyttigt för oss. Samtidigt är det ju detta som skapar intresset, glädjen och sysselsätter hjärnan all den tid som vi inte är på vattnet. Jag tror att det är viktigt att vara väldigt ödmjuk inför hur långt ifrån den absoluta sanningen vi är. Vissa dagar stämmer allt, vilket jag är lycklig över att ha fått uppleva och andra dagar tycker man att man gör allt ännu bättre, men det tycker inte fisken. Jag blir ofta skeptisk när jag hör alltför tvärsäkra teorier. Jag har en känsla av att de allra största fiskarna inte alltid beter sig som sina mindre artfränder, antingen finns det en anledning till att de är störst eller så innebär deras storlek andra förutsättningar i jaktmetod, skydd mm. Jag har t.ex fått för mig att de allra största gäddorna har en tendens att fångas vid riktigt finväder, medans gäddfisket i övrigt har fördel av blåst, mulet väder och gärna regn. Får man mycket fisk men inte de toppfiskar man drömmer om tror jag absolut att det är värt att byta taktik. Min upplevelse av att jaga riktigt stor fisk är att det innebär många timmar helt utan fiskkontakt. Man måste vara beredd på att satsa den tiden.
Mina teorier som jag stöter och blöter med mina vänner innehåller väl samma beståndsdelar som de flesta andras. Fiska kring strukturer, gärna pålandsvind om man fiskar strandnära. På hösten tätnar många betesfiskstim och det är givetvis bra att hålla koll på dessa, en del betesfisk samlas i strömmar andra mer pelagiskt vilket förstås påverkar var man söker gäddan. Kallare vatten leder oftast till en långsammare presentation av betet osv. Dessa tips och många fler finns det förstås spaltmeter om. Det är viktigt att tro på vad man gör för att hålla koncentrationen vid liv men man är illa ute om man låser sig för mycket vid sina teorier. Det allra viktigaste är dock fiskets grundregel om att ha kroken i vattnet. Så mycket tid som möjligt.

Jag har en känsla av att de allra största fiskarna inte alltid beter sig som sina mindre artfränder…

När det gäller valet av bete ser jag själv glädjen i att fiska med något jag själv gjort. Därför lägger jag absolut mest tid på egna beten, troligtvis något jag fått med mig från flugfisket. Även här är det viktigt att tro på sitt bete. Jag tror även att kombinationen mellan bete och fiskare är viktig. Vi har alla olika utrustning, vår egen spöföring, vevningstakt, små knyck, pauser mm. Därför tror jag inte att det drag som är bäst för mig nödvändigtvis är bäst för andra.

Ett allround-jerkbete ska enligt mig ha en hyfsad egengång så den fiskar bra även när fiskaren själv tappat koncentrationen. Det ska vara välbalanserat så det fiskar bra vid vevstoppen. Jag föredrar ett långsamt sjunkande bete med en oregelbundenhet i rörelsemönstret. Betet jag fick gäddan på som dessutom är min favorit rör sig även uppåt och nedåt vid jerkfiske. När det kommer till färgval tror jag på mönster som bryter av t.ex ränder och gärna en avvikande färg i en huggpunkt som kan vara vit eller orange. Färgvalet för oss betesbyggare är ofta mycket viktigt, däremot tror jag själv att rörelsen är ännu viktigare.
Känslan av att bottna en tjugokilosvåg är förstås obeskrivlig! Det är något man skämtat om när man ”bara” haft med 20-kilosvågen. Dagen efter fångsttillfället upptäckte jag faktiskt att tjugofemkilosvågen också hade varit med och det säger en del om hur tagen jag blev. Efter vägningen satte jag mig ner i båten med gäddan simmandes i håvnätet. Huvudet kändes nästan tomt. Jag var knäsvag och alla känslor for genom kroppen. Därefter ringde jag mina vänner och kunde fortfarande knappt tro att det var verkligt. Den stora känslostormen kom faktiskt när gäddan fick simma tillbaks och vi såg att hon mådde bra, inga tecken till att hon var tagen på något sätt, då först släppte allt och då hade ju även två av mina vänner kommit till platsen och kunde dela den fantastiska upplevelsen med mig vilket betydde mycket. Jag tror jag går på moln ett tag till.

Kalle Maripuu

Se de unika bilderna på Kalle Maripuus storgädda, klicka på bilden här nedan för att starta bildspelet.
[allergallery id=”36526″]