Marmorkräftor var signalkräftor

I juli gjordes fynd av mystiskt marmorerade kräftdjur i Skara kommun. Den slutliga analysen är nu klar och den visar att det inte rör sig om den invasiva arten marmorkräfta utan om signalkräftor.
– De djur som fångades hade en marmorering som vi tidigare inte sett hos signalkräftor i Sverige och det var svårt att säkert säga vilken art det rörde sig om i det tidiga skedet, säger Sofia Brockmark på Havs- och vattenmyndigheten, HaV.
Fynden gjordes i början av juli i samband med en inventering av biologisk mångfald i våtmarker. På en plats hittades ett flertal misstänkta marmorkräftor, både vuxna och yngre exemplar. Dessa fotograferades på plats och bilderna skickades till sötvattenslaboratoriet vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.
Där konstaterades att kräftorna var mycket snarlika det amerikanska kräftsläktet Procambarus dit marmorkräftan hör. SLU valde att även be tre internationella expertgrupper om råd i analysen av bilderna. Den ena gruppen höll med om att där var marmorkräftor medan den andra gruppen hävdade att det troligen rörde sig om unga signalkräftor.
– I och med att experterna gjorde så olika bedömningar så valde SLU att undersöka fler av kräftdjuren i det aktuella vattendraget vid två provtillfällen. I båda fallen visade det sig vara signalkräftor och inga fynd av marmorkräfta har därför kunnat konstateras i Skara, säger Sofia Brockmark, utredare på enheten för biologisk mångfald vid HaV.
Marmorkräftan är en sötvattenkräfta som är populär bland akvarister. Det första fyndet av marmorkräftor (Procambarus fallax virginalis) i Sverige gjordes förra hösten i Märstaån i Sigtuna kommun. Arten reproducerar sig genom parthenogenes, också kallat jungfrufödsel. Det innebär att den inte behöver befruktas för att föröka sig, det räcker med en individ för att få till ett helt bestånd.
Den bedöms som invasiv, det vill säga att den kan konkurrera ut inhemska arter. Den förökar sig väldigt snabbt och har hög överlevnad. Det är olagligt att sätta ut sötvattenskräftor i svenska vattendrag utan tillstånd. Det är också förbjudet att föra in dem i landet samt att förvara och transportera sötvattenskräftor i Sverige.
– Därför är det viktigt att misstänkta fynd eller olaglig försäljning av marmorkräfta rapporteras in direkt till respektive länsstyrelse. Fynden i Märstaån visar att de här djuren finns i Sverige trots att vi har en tydlig lagstiftning. Det visar också att det finns en okunskap bland människor om vilket hot de kan utgöra för våra inhemska arter.
HaV har nationellt det administrativa och sammanhållande ansvaret för arbetet med främmande, invasiva arter i vattenmiljön. Efter fynden i Märstaån bildades en samverkansgrupp med kräftexperter från bland andra länsstyrelsen, Naturvårdsverket, Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, SLU, och Zoobranschens riksförbund. Hittills har tolv levande och en död marmorkräfta hittats i Märstaån