Annons
Kalkningen gjorde susen
Jodå, det var en bra idé att vräka ut tonvis med kalk över försurade svenska sjöar och vattendrag. Den första stora, nationella utvärderingen visar att fisken både ökat i antal och att fler arter trivs i vattnen.
Det är nästan 40 år sedan som vi i Sverige började kalka i stor skala för att motverka försurningen i våra vatten. Under denna period har totalt fem miljoner ton kalk spridits i försurade sjöar och vattendrag. På uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten har Sveriges Lantbruksuniversitet nu genomfört en nationell utvärdering av kalkningens betydelse.
– Studien är unik då den omfattar ett oerhört stort material från hela landet och spänner över en så lång, sammanhängande period, säger Erik Degerman på SLU, en av de tre forskare som genomfört studien.
1990 var drygt 16 000 av Sveriges sjöar drabbade av försurning och hade så låga pH-värden att fiskar och andra djur blev sjuka eller dog. Sedan dess har arbete på internationell nivå medfört att det sura nedfallet minskat och därmed försurningen, men fortfarande kalkas drygt 4 000 områden och 9 000 kilometer vattendrag med drygt 115 000 ton kalk årligen.
Att kalkningen haft mycket god effekt går att utläsa av de drygt 17 000 enskilda provfisken som nu studerats av forskarna. Förekomsten har ökat av bland annat bergsimpa, lake, lax, mört och öring. Antalet fiskarter ökade också i de kalkade vattnen.
– Förekomsten av öring i dessa vatten är i dag på samma nivå som i vattendrag som inte drabbats av försurning, säger Degerman.
Men det är ett långsiktigt arbete det handlar om. Studien visar att det tar lång tid, mellan 10 och 20 år, att återställa ett försurat vatten.
