Forskare: Rovströmmingen kan rädda kustfisket

Fångsterna av rovströmming har länge varit något av ett mysterium, som fått både fiskare och forskare att undra om de stora strömmingarna utgör ett separat bestånd, eller enbart består av enskilda individer som kunnat äta sig mätta på mer energirik föda än andra strömmingar.

Unik genetisk grupp

Nu visar en kartläggning att rovströmmingen faktiskt utgör en genetisk unik grupp. Så unik att den ska ses som en underart till Östersjöns vårlekande strömming, som i sin tur också särskiljer sig genetiskt från andra bestånd av strömming och sill.

Längs Nordupplands kust kallas rovströmmingen för Slåttersill, ett namn den fått för att den leker längs Upplandskusten i slåttertid, det vill säga strax innan midsommar.

Livnär sig på småfisk

Rovströmmingens respektingivande storlek kan förklaras med att den, istället för plankton, i första hand livnär sig på småfisk.

En av rovströmmingens huvudrätter är storspiggen, vars bestånd växer för varje år.

Att denna fiskart breder ut sig leder inte bara till att abborrens och gäddans ägg och yngel blir hårt ansatta när storspiggen letar mat. Storspiggen får även bestånden av trådalger att tätna, vilket i sin tur skapar problem med övergödning längs Östersjökusten.

Kan stoppa storspiggen

Storspiggen hölls tidigare i schack av Östersjöns vanliga sill- och strömmingsbestånd. Men nu då dessa bestånd minskar, har storspiggens levnadsvillkor förbättrats, så mycket att storspiggen blivit ett hot.

Genom att värna rovströmmingen tror forskarna att överetableringen av storspigg kan stoppas.

– Den här unika strömmingen, som vi kallar rovströmming, kan spela en viktig roll för Östersjöns ekosystem och är därför extra viktiga att bevara, säger Ulf Bergström, forskare på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i ett pressmeddelande.

Två olika rovbestånd

Det finns flera olika varianter av sill och strömming. Fisken, som i grunden är samma art, Clupea harengus, men som i vattnen norr om Kalmar kallas strömming och längre söderut benämns sill, har flera olika undergrupper som var och en är anpassade till lokala variationer i fiskens livsmiljö.

Rovströmmingen är en av dessa undergrupper.

Här i Sverige förekommer endast två olika typer av rovströmming: den nordliga rovströmmingen, eller slåttersillen som den också kallas, som lever i området kring Gävlebukten och den sydliga rovströmmingen som förekommer i Stockholms skärgård och söderut.

Vill flytta trålgränsen

Precis som de sill- och strömmingsbestånd som uteslutande lever av plankton, har förekomsten av rovströmming minskat i takt med att bestånden tillåtits bli utfiskade. I spåren av detta har storspiggen kunnat breda ut sig.

Nu efterlyser forskarna ett omtag kring fiskepolitiken. Om rovströmmingen fredas anses skadorna de växande bestånden av storspigg orsakar i Östersjöns känsliga ekosystem kunna minskas.

I första hand är det en utflyttning av gällande trålgräns som efterfrågas.

"En viktig åtgärd"

– Så som den EU-gemensamma fiskförvaltningen i Östersjön fungerar i dag så tas ingen hänsyn till att det förekommer lokala bestånd. Strömmingen i centrala Östersjön hanteras till exempel som ett enda stort bestånd och det finns en uppenbar risk att man fiskar för hårt på en del lokala bestånd. En utflyttning av trålgränsen för det storskaliga strömmingsfisket skulle kunna vara en viktig åtgärd för att skydda just rovströmmingen, som förefaller hålla sig mer kustnära, och säkra dess roll i ekosystemet, förklarar Ulf Bergström.

Forskningen om rovströmmingen, som bedrivits vid SLU och Uppsala universitet, har finansierats av stiftelsen Baltic Waters, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Vetenskapsrådet, FORMAS och Havs- och vattenmyndigheten.