Debatt: Vi behöver miljövänligare fiskeutrustning
Vi kan inte lära barnen att inte skräpa ner och sedan kasta plast och bly i vattnet. Det skriver Björn Grahn i den här debattartikeln och efterfrågar större ansträngningar från betestillverkarna för att ta fram miljövänligare produkter.
Åsikter som utrycks i texten är skribentens egna.
Jag har varit väldigt tydlig mot mina barn: plocka upp skräpet. Lämna skogen som den såg ut när vi kom. Men sedan åker vi ut och fiskar – och accepterar att vi lämnar kvar plast, bly och annat material på botten när ett bete fastnar i en sten, en stock eller en gren.
Det är en motsägelse som sportfisket behöver våga prata om. Och jag ska börja med mig själv.
Jag skriver inte det här från någon hög häst. Jag älskar bra fiskeprylar och vill ha de bästa betena. Jag vill ha beten som går rätt, kastar långt, håller färgen, har rätt gång och fångar fisk. Jag har själv köpt, och kommer sannolikt fortsätta köpa, produkter som är utvecklade för att vara så effektiva som möjligt.
Det är precis så marknaden fungerar. Vi sportfiskare vill ha det bästa, och det är svårt att klandra någon för det. Problemet är att vi alldeles för sällan har fått möjligheten att köpa det bästa betet för både fisken och miljön. Där tycker jag att ansvaret måste flyttas uppåt i kedjan.
Det som försvinner ur vår syn försvinner inte ur naturen.
Att förlora ett bete kan kännas som en ganska liten sak. Ett kast, ett bottennapp och några sekunders ryckande i spöet. Sedan går linan av och betet ligger kvar där nere.
En studie från Technical University of Munich, där man undersökte en tömd sjö i Tyskland, hittade 5 442 förlorade fiskeredskap, motsvarande ungefär ett föremål per 100 kvadratmeter sjöyta. Den totala vikten översteg 65 kilo. Av materialet utgjorde bly omkring 45 kilo och plast omkring 13 kilo. Aktivt fiske, med bland annat jiggar, hårdbeten och spinnare, stod för en stor del av den uppmätta mängden.
Det här är förstås en enskild sjö och resultaten kan inte rakt av överföras till svenska vatten. Men studien visar att förlorad fiskeutrustning faktiskt kan ackumuleras i vattenmiljön i betydande mängder.
Vi vill ha de bästa betena, men varför ska de också behöva vara de sämsta för miljön? Jag vill kunna köpa ett bete som fångar mycket fisk och lita på att det fungerar. Men jag vill också kunna känna att när olyckan är framme och jag tappar betet så har jag inte lämnat efter mig något som kommer att ligga kvar i naturen under lång tid eller sprida problematiska ämnen.
En vetenskaplig studie publicerad 2024 undersökte 16 olika mjuka fiskebeten. Tio av de 16 betena läckte ut analyserade ftalater, och forskarna identifierade dessutom ett stort antal andra plasttillsatser. Forskarna betonar samtidigt att de ekologiska konsekvenserna av de uppmätta halterna behöver studeras vidare.
Det är en viktig brasklapp. Vi ska inte påstå att varje tappad jigg är ett miljögift. Men vi kan inte heller använda osäkerheten som argument för att inte göra någonting. Om vi kan utveckla material med mindre miljöpåverkan – varför skulle vi inte göra det?
När det gäller bly är diskussionen ännu tydligare. Bly är ett giftigt ämne för människor och vilda djur. Europeiska kemikaliemyndigheten, ECHA, har dokumenterat riskerna med bly i fiskeredskap och identifierat blyfria alternativ.
Vi konsumenter har ett ansvar, men jag tycker inte att det är rimligt att lägga hela ansvaret på den som står i butiken med ett bete i handen.
Jag som sportfiskare kan bara välja bland de produkter som faktiskt finns. Om de stora tillverkarna fortsätter att erbjuda traditionella material som standard, då är det också dessa produkter vi kommer att köpa. Om de i stället lägger sina utvecklingspengar på nya material, testar dem ordentligt och visar att de fungerar lika bra eller bättre, då kommer sportfiskarna att köpa dem.
Ett litet företag som försöker gå före är Capt’n Greenfin. Företaget har utvecklat proteinbaserade mjukbeten utan traditionell plast och arbetar även med blyfria material för jiggskallar. Företaget uppger att deras material har testats bland annat genom OECD 249-testet för akut toxicitet på fiskgäls-celler.
Det ska naturligtvis granskas på samma sätt som alla andra företags miljöpåståenden. Oberoende tester och transparent dokumentation är avgörande. Men poängen kvarstår: Ett litet företag har valt att försöka lösa problemet. Då måste vi kunna fråga de stora aktörerna varför de inte gör mer.
Jag vill inte ha ett ”miljövänligt” bete som jag väljer trots att det fiskar sämre. Jag vill ha det bästa betet. Och jag vill att det bästa betet om några år också ska vara det bete som har minst påverkan på miljön.
Det är där de stora tillverkarna borde lägga sin kraft. Inte på att få oss att välja mellan fiskeegenskaper och miljöhänsyn, utan på att utveckla produkter där vi slipper välja.
Vi sportfiskare ska inte kasta sten i glashus. Vi måste välja bättre material när alternativ finns och ta hand om vårt skräp. Men konsumentansvar får inte bli en ursäkt för att låta tillverkarna stå still.
Sportfisket engagerar sig i fiskvägar, restaurering av vatten, fiskbestånd och vattenkvalitet. Vi vill ha rena vatten och vilda fiskar. Då måste också prylarna vi använder vara en del av lösningen.
Till de stora betestillverkarna är min uppmaning enkel: Häng med. Investera i forskning. Testa nya material. Ta bort bly där det finns fungerande alternativ. Utveckla mjukbeten utan problematiska tillsatser och redovisa vad produkterna faktiskt innehåller.
Vi kommer fortfarande att vilja ha färgerna, gången, kastlängden och fångsterna. Vi kommer fortfarande att vilja ha det bästa.
Så ge oss det bästa. Men låt det bästa också vara bättre för vattnet.
För det är faktiskt samma vatten vi alla är beroende av. Och det vi lär våra barn gäller även oss själva: Skräp hör inte hemma i naturen. Inte ens när det ligger tio meter under vattenytan.
Björn Grahn
Sportfiskare
