Debatt: Sorglig inställning till landbaserad fiskodling

Hur går det i Kall? Jag får den frågan ofta. Det man undrar över är hur det blir med den stora landbaserade odlingen (RAS) av röding i Kall, Åre kommun. Jag jobbar som konsult och skrev miljötillståndet till Cold lake AB i Kall. Just nu håller jag på med två nya tillstånd för RAS-odling av fisk, ett på Västkusten och ett i Norrbotten, de två nya ansökningarna är på 10 000 ton fisk per år vardera.

Odlingstillståndet i Kall är på 4 000 ton fisk per år. Fiskodling på land eller RAS kan kort beskrivas som stora bassänger med fisk på land som är kopplade till ett specialiserat reningsverk. Vatten pumpas upp ur hav eller sjö till bassängerna och innan vattnet släpps tillbaka renas det från fiskgödsel och näringsämnen samt desinficeras från eventuella virus och bakterier. Mycket lite vatten används, cirka 15–20 liter i sekunden per 1 000 ton producerad fisk och utsläppen av näringsämnen och fiskfekalier är små, mycket små i jämförelse med en konventionell odling i öppna kassar.
Landbaserad odling fungerar inte och är inte bästa teknik för odling av fisk, hävdar flera förståsigpåare, men även professorer från Umeå universitet och Sveriges lantbruksuniversitet. De hävdar att RAS-tekniken inte är miljövänligt för att den drar ström och att det är bättre att exportera strömmen dit ”behovet är större”. Norrländska regleringsmagasinen ska enligt ovanstående fyllas med kassodling, då restaureras ekosystemen. Jag som trodde det var vandringshindren som var problemet. Så Norrland ska alltså inte nyttja de resurser (el) vi själva producerat för att utveckla ny teknik? Skapa en hållbar livsmedelsförsörjning och arbetstillfällen? Är det verkligen SLU och Umeå universitets förhållningssätt?
Serverhallen som nu byggs i Mälardalen tar 500 MW, odlingen i Kall kommer maximalt att ta 2, det går alltså att bygga 250 fiskodlingar som den i Kall på en serverhall.

Finns redan många på land
Men hur går det i Kall? Jo det går bra, tillståndet blev klart sent ifjol höst sedan har det varit full fart trots Corona. Området för lokaliseringen är avverkad och bandtraktorer med mera har skrapat bort icke önskvärda jordlager, ett kraftverksbolag ska nu i höst dra dit ström.
Påföljande kommentar är som oftast: Ja det blir ju spännande det här, ingen har ju gjort det tidigare.
Öhhhh? Jo, man odlar väl snart 100 000 ton fisk på land i Norge. Exakta siffror är svåra att få men mellan 50–70 anläggningar är i drift nu och väldigt många nya är på väg att uppföras, den största med en produktion av 40 000 ton lax per år. I Florida byggs en anläggning som ska producera 80 000 ton lax om år. I Asien och övriga Europa finns flera stora anläggningar. Det här är ju inget nytt.
I mitt tycke är det ett problem att forskare, tjänstemän och olika förståsigpåare hävdar att det inte går att odla fisk på land i Sverige eller i Norrland. Det här hindrar investerare som är intresserade av ny miljövänlig teknik och det sätter griller i huvudet på politiker och tjänstemän som inte har en fullständig omvärldsbevakning. Sammantaget bromsar det utvecklingen av hållbar livsmedelsproduktion i Sverige. Varför?

Stor framtidstro
Sedan Cold Lake i Kall fick sitt tillstånd har ansökningar på landbaserade odlingar ökat markant i Sverige, 16 000 ton på västkusten, 10 000 ton i Norrbotten, 12 000 ton i Säffle och 10 000 ton i Skåne. Sedan 2010 har inte konventionell kassodling ökat sin produktion alls utan ligger kvar på cirka 12 000 ton per år. Uppenbarligen är framtidstron trots allt större för RAS.

Erik Olofsson