Mormyska – vinterns finessbete

Inget bete är mer mångsidigt än mormyska när det kommer till isfiske. Tekniken är lätt att lära. Samtidigt kan en duktig mormyskafiskare dra tio gånger så mycket fisk som nybörjaren när fisken är på det tjuriga humöret.

Mormyskan kommer ursprungligen från Ryssland och har fått sitt namn från det ryskaordet för sötvattensmärlan gamarus. Gammarus finns i massor av vatten och är där ofta stapelföda för både små och stora fiskar. Men mormyskan liknar inte bara gammarus. I sjöarnas bottnar finns det mängder med insektslarver och andra smådjur som fisken äter. Det är inte särskilt långsökt att tänka att fisken kan ta mormyskan för något av dessa kryp.

Utöver att mormyskan liknar fiskes naturliga föda så agnar man den med agn som mask, maggot eller fjädermyggslarver. Kanske är det kombinationen av att imitera den naturliga födan och locka med lukten från levande agn som gör mormyskafisket så effektivt.

Perfekt för en lång rad arter

När mormyskafisket slog igenom i Sverige på 1980-talet var det abborrpimplarna som var först ut med att lära sig tekniken. Med tiden har det visat sig att momyska är ett superbete för en lång rad andra arter. Sik, harr, öring, röding och regnbåge är alla mycket förtjusta i denna lilla godbit. När det gäller harr och sik är det frågan om man överhuvudtaget behöver något annat än mormyska.

Naturligtvis behöver man variera utrustning, tjocklek på lina och storlek på mormyskan efter vilken art man fiskar efter. En mormyska kan väga allt från nära tiondels gram upp till 4-5 gram. Dock tycks det som om det finns något magiskt i att betet just är väldigt litet. Många mormyskor tillverkas i volfram som är en mycket tung metall vilket gör att betet kan få en rimlig vikt trots ringa storlek.

Mormyskafiske kräver inga dyra eller krångliga grejer. Men man måste ha ett pimpelspö med en särskild mormyskatopp som fungerar som nappvanare. För det mesta känner man inte när fisken tar betet – man ser det som en liten stöt eller dragning i mormyskatoppen. Toppen kan regleras efter momyskans tyngd men skiljer det väldigt mycket i vikt på de olika mormyskor man fiskar med kan man behöva några olika mormyskatoppar med olika styvhet.

Anpassad lina

För att kunna fiska effektivt med så lätta beten som mormyska måste man ha mycket tunn lina. Normalt använder man nylonlina som tagits fram speciellt för isfiske. En del mormyskafiskare går så långt som ner till 0,008 – 0,010 millimeter. Då får man verkligen ta det vackert när man sa leda upp en fisk genom hålet om man nu inte fiskar efter pyttesmå abborrar och mörtar. 0,12 – 0,16 funkar för det mesta väldigt bra. Ju lättare mormyskan är desto tunnare lina behöver man, så det är bra att kunna variera sig. Spöna är så billiga att det bästa är att köpa ett gäng och ladda dem med några olika dimensioner lina så man kan ha flera alternativ som är färdiga att använda ute på isen.

Häng vid botten

Fisketekniken varierar lite beroende på vilken art man är ute efter. En gemensam nämnare är att fisket bedrivs nära botten. När man fiskar efter tröga abborrar och tjuriga sikar kan det ibland vara så att dessa endast hugger när man fiskar någon centimeter ovanför botten. Vid regnbågsfiske brukar 30-40 centimeter över botten vara ett bra riktmärke.

För att fiska effektivt behöver man utveckla lite olika tekniker som fungerar. Att bara låta mormyskan hänga stilla eller att smårycka lite hela tiden funkar sällan bra. En bra grundteknik är att släppa ner momyskan till botten, lyft sakta 3-4 centimeter och rör sedan spöt upp och ner med små darrande rörelser. Vänta några sekunder och lyft sedan ytterligare tre-fyra centimeter och upprepa rörelsen. Fortsätt tills du är 20-30 centimeter ovanför botten, släpp ner och börja om! I bland kan man behöva hålla spöt stilla i tio sekunder eller mer innan hugget kommer. Pröva dig fram! Ofta lär man sig att fisken hugger på ett och samma avstånd från botten och kan då koncentrera fisket där.

Av superskicklig estniska sikfiskare lärde jag mig att fiska från botten och en halvmeter upp och sedan tillbaka ner igen samtidigt som man höjer och sänker spöt någon centimeter i en gungande rörelse. Hela momentet kan ta en halv minut eller mer. En teknik som är lite tålamodskrävande men som visade sig vara ruskigt effektiv när siken tycktes vara nästan omöjlig att locka till hugg.

Detta är bara ett par av hundratals tekniker som visat sig framgångsrika vid mormyskafiske. Testa och utveckla! Och kolla in hur de som lyckas bäst gör när de fiskar! Med tiden kommer känslan för mormyskafisket och då kommer belöningen.