Gästrkrönikan: Puckellaxen invaderar reglerade vatten

Ingemar Alenäs är eldsjälen vars stora engagemang satt spår i TV-tablåerna. Han brinner för bevarandet av våra unika lax- och öringstammar. I denna krönika tar han med oss på en djupdykning i problemet puckellax.

Våra ursprungliga arter som funnits i tusentals år behövs för stabila ekosystem. Laxen och ålen är två av dessa nyckelarter som nu drastiskt minskat med 95 % respektive 99 % i svenska vatten.

Invasiva puckellaxar invaderar Norska laxälvar och knackar nu på dörren till flera av våra svenska västkuståar. Sammantaget rapporterades över 200 000 puckellaxar i Norges älvar och kustområden 2021.De årliga fångsterna av puckellax i norska älvar var detta år 112 485 st. Från Sverige rapporterades 70 puckellaxar år 2021.

I Sverige klassificeras puckellaxen som en så kallad dörrknackarart. Enligt Artdatabankens riskklassning för främmande arter är risken hög att den – om den etablerar sig i Sverige – kan få stor inverkan på ekosystemen.

Svenska forskare föreslår att fångstfällor och ändrade fiskeregler i vattendragen skall lösa problemet. SLU bedömer att Ätranlaxen inte längre har säkrad bevarandestatus och därför skall Sportfiskarna fiska fler puckellaxar samtidigt som fiskeförbud införs på atlantlax. Men forskarna ”slår in öppna dörrar”.

Saken är den att Sportfiskarna i Ätran sedan länge haft regler för en ansvarsfull förvaltning av laxen med begränsningar i både vår- och höstfisket. Från och med augusti skall alla honor återsättas och det är förbud att ta upp laxar över 75 cm (2SWS). Det innebär att de enda höstlaxar som får tas upp är små hanlaxar och alla puckellaxar skall avlivas.

Trots reglering av fisket återstår endast 5% av vår ursprungliga atlantlax. Svenska forskare och beslutsfattare missar att den viktigaste åtgärden därför är att stärka våra tynande, genuina laxbestånd. Länsstyrelsen i Halland rapporterar att Ätrafors vattenkraftverk årligen dödar 61 000 ätransmolt på grund av nolltappning och korttidsreglering som pågått i över hundra år. Vattenkraftens galler och turbiner dödar årligen ca 5 ton ål i Ätran och över 100 ton ål i Sverige.

Högvadsån och gamla forsen vid Ätrafors torrläggs tidvis av tillåten nolltappning. Ätrans huvudfåra utsätts för en tsunamiliknande reglering som tillåts genomföras dagligen och stundligen varje timma på dygnet. Därav de stora smoltförluster som Länsstyrelsen anger för Ätran. Kan vi inte ta hand om våra vandringsfiskar på ett bättre sätt?

Hertingprojektet är ett föredöme för hur åtgärder kan genomföras. Hertingdammen sprängdes för tio år sedan 2013. Uppgången av laxfiskar har därefter fördubblats! Tiotusentals laxyngel produceras nu årligen i gamla torrfåran nedanför dammen där minimitappningen är 11 m³/s. Motsvarande miljöåtgärder vid Ätrafors skulle årligen rädda 61 000 ätransmolt. Länsstyrelsen i Halland beräknar dagens laxproduktion i Ätrans huvudfåra till 9000 smolt årligen.

Puckellaxen leker nu i Ätran och Högvadsån. Eventuella yngel kläcks på våren och vandrar ut till havet endast efter någon vecka. Det innebär att de har en betydande konkurrensfördel gentemot Ätranlaxens yngel som skall leva ett eller två år i den kraftigt reglerade vattenmiljön.

Kraftbolagen ”kompenserade” förr skadorna genom att odla smolt i laxodlingen i Laholm. Odlingen var smittad av laxparasiten (pers. com. Göran Malmberg, Viggo Persson, Bo Holmberg). I slutet av 1980-talet sattes 1200 sjuka fiskar ut i bl.a. Ätran som infekterades med parasiten. Ätranlaxens yngel är känsliga för parasiten och dör under höst och vår. Puckellaxens yngel som snabbt lämnar Ätrans sötvatten får därmed en konkurrensfördel gentemot naturlaxen. Sverige bör samarbeta med norska forskare för att hitta åtgärder mot den inplanterade laxparasiten. Vattenkraften som bidragit till problemet kan bidra med åtgärder.

Vi måste nu ta hand om våra vandringsfiskar ålen och laxen. Fria vandringsvägar och återställande av förlorade lek- och uppväxtmiljöer är nyckeln till framgång. Vattenkraftens miljöprövning är en helt avgörande faktor. Vandringsfisken är utestängd och lämpliga miljöer är torrlagda, sönderreglerade eller överdämda. Vi kan inte enbart lita till regler för fiskets bedrivande. Laxen och ålen måste få tillbaka sina förlorade forsar och sjöar.

Skåpanäs forsar, Skogsforsen, Bällforsen, Yngeredsforsen och Rävigeforsen vid Ätrafors är exempel på några av Ätrans forsande miljöer där lax och ål vandrade fritt för bara drygt hundra är sedan. Sverige har via sitt deltagande i EU godkänt återställande av en stor del av dessa förlorade naturresurser. Det kan ske vid miljöprövning av vattenkraften.

Hertingprojektet har 10 års jubileum och visar att en stor del av vandringsfiskarna återkommer så snart som vi återlämnar deras hemmiljöer. Starka lax- och ålbestånd har också en bättre motståndskraft mot olika former av miljöpåverkan vare sig det gäller invasiva arter, sjukdomar, eller överfiske. Vandringsfisken är ett förnybart, årligen återkommande naturkapital, som vi fått att förvalta till kommande generationer.

Vandringsfisken är nu akut hotad. Därför kan vi inte längre fortsätta med att pausa nödvändiga åtgärder med vattenkraftens miljöprövning. Öppna vägarna till Sveriges unika forsar och tiotusentals sjöar. Sverige skulle bli mycket rikare om vi återfår laxen och ålen som är en del av vårt kulturarv. Ekosystem med anadroma, katadroma och potadroma vandringsfiskar är i dag ett signum för svenskt naturkapital och svenskt sportfiske.

Ingemar Alenäs