Ålamörker

Ålen är akut utrotningshotad. Man räknar med att att det bara finns en procent kvar av det ursprungliga beståndet. Men på Ålakusten fiskas det fortfarande ål.

Ålfisket på den skånska sydostkusten har anor ända tillbaka till bronsåldern. Här är det så djupt rotat i folkkulturen att vissa fortfarande får fiska ål samtidigt som det är förbjudet på de flesta andra platser. Som sportfiskare får man bara fiska ål på ett fåtal ställen och aldrig i havet. Reglerna säger att fiske efter ål endast är tillåt uppströms tredje vandringshindret i ett vattendrag.

Ålamörker kallas den tid på året med början under sensommaren när ålen påbörjar sin vandring mot Saragassohavet. Under nymånefasen när det är som mörkast förflyttar sig ålarna på mycket grunt vatten.

I sydöstra Skåne är ålfisket och kulturen kring ålen en viktig del av del lokala identiteten. Här finns fortfarande ålbodar som är i bruk. Ålbodar är små hus, vanligtvis av sten och med halmtak, som ålfiskarna använder sig av. Varje höst har man ålagillen, fester där man kalasar på ål i olika former. Här anses ålen vara en sann delikatess.

Men det verkliga ålamörkret ligger i hur man på internationell och nationell nivå låtit det storskaliga fisket efter ål i princip utrota ålen. Med en sund förvaltning skulle våra barn, barnbarn och barnbarns barn i många generationer framåt kunna få fortsätta att fiska och njuta av ål och ålfiske.