Golgatavandringar till fjälls

DET VAR EN vindstilla morgon med fjälltoppar i fjärran som till hälften täcktes av orangefärgade stormhättor. Blickar svepte över ett disigt men hisnande vackert Torne träsk i Abisko nationalpark. Ystra och rastlösa inväntade vi helikoptern. Tystnaden var mäktig som den bara kan vara på ett fjäll förutom en lappsparvs ensamma strofer. Framför fötterna låg en stor hög av packning och däribland en grön gummibåt med tillhörande utombordare. En svart sopsäck var fylld till bredden med mat och väldoftande ingredienser som skulle giftas ihop med vad fjället kunde ge. Förväntningarna som byggts upp under månader av väntan var nu höga, men denna magiska stund var bokstavligen bara lugnet före stormen.

Efter den segdragna vintern hade alla planer och förberedelser äntligen satts i verket. Mikko på ArcticHeli mer eller mindre svor på ett oförglömligt rödingfiske - är det någon som kan rödingvatten så är det utan tvekan han. Det fanns bara ett problem som ingen av oss kunde råda över och det var vädret…

Moder natur, hård och rättvis

Sommaren innan avresan mot den svenska tundran hade varit extremt varm och torr, som så många andra på senare år. Naturen skrek nu efter regn och svalka medan luften darrade över myrar och dammiga vägar. Hjordar av flåsande renar sökte desperat efter salt i dikesgrenarna.

Innan lyftet konstaterades det att temperaturen skulle sjunka med 20 grader och att en kallfront med nederbörd från Barents hav skulle dra in över hela norra Lappland. Passande tyckte vi just då…

Den korpulenta och rödskäggige piloten från ArcticHeli var ovanligt förtegen om allt som rörde väderlek och hänvisade bestämt till att flighten var hans sista innan semestern - visste han om vad som väntade?

En skärmdump av YR:s långtidsprognos sparades på mobilen som alltid, samtidigt som orostankar rationaliserades bort - det här kan vara positivt för fisket.

Väl framme vid destinationen tyckte piloten att den högsta toppen vid den steniga stranden var en passande plats för vårt femmannatält. Med en viss tvekan över det exponerade läget slogs det ändå upp under en solig sky. Luften stod helt still över kalfjället. Nedanför oss låg en djup och grönskimrande rödingsjö.

Vännerna var exalterade över den magiska utsikten. Fjällmassiv på över tusen meter prydde fonden längs den norska sidan, mörka och hemlighetsfulla. Hettan från den sprakande marken vittnade om veckor utan regn. Myggoljan kunde vänta.

Det skålades glatt och hundarna gnagde på varsitt renhorn.

Helt ovetandes om framtiden utbrast Fru Wallin gladlynt:

– Här kan vi ligga och se ut över sjön och spana efter vak från våra tältsängar.

Som en flygkrasch

Ett relativt säkert tecken på att ett oväder är på ingång är när molnen drar in som spröda trådar av fjädermoln med krokar i ändarna. Än värre elände kan väntas när molnen sedan tar en massiv och städliknande form.

Detta var precis vad som tornade upp sig bakom de norska fjällkammarna; som en frustande, grå och lurvig galt redo för attack. Jag höll mina negativa tankar för mig själv. Tankarna förstärktes ytterligare när en flyende flock med skrockande fåglar hastigt avlägsnade sig i sydlig riktning.

Den tidigare så tilltalande utsikten från tältplatsen förvandlades på kort tid till en blygrå demon som drev upp meterhöga vita svall på den norska sidan av sjön. På fjället skiftar vädret snabbt till det sämre och spöna var inte ens tacklade…

Den första vindpusten kom in som en massiv tryckvåg och som nästan slet upp tältet från sin förankring. Nu blev det bråttom. Vi flydde snabbt in i tältet och drog igen om oss för att förhindra att våra prylar skulle flyga iväg. Minutrarna efter bröt helvetet lös med ett dån som påminde om ett förbipasserande godståg. Det rådde ett fåordigt vakuum under några minuter - satt vi verkligen säkra här? Mitt i paniken fick mina vänner för sig att det var bäst att flytta förläggningen till en ”säkrare plats” och det ”snabbt som fan”. Särskilt efter det att en tältstång plötsligt brast med en ljudlig smäll och rev upp ett meterlångt hål i tälttaket.

Situationen kändes än mer surrealistisk när tältsängarna började att lyfta under vår tyngd, varpå hundarna fick ännu mer panik. Jag visualiserade för mig själv hur ett år av drömmar och planering fullständigt gå i stöpet, ihjälfrusna hundar och en hastig skilsmässa på köpet…

Enligt min mening skulle det vara säkrare att rida ut det värsta och stadga upp tältet med linor och sten än att demontera i full storm. Men det var två mot en…och det var ju mitt fel att vi nu befann oss här.

Resultatet blev som befarat; ett totalt kaos med fler avbrutna tältstänger och ett obrukbart tält, mitt på tundran och utan tillflyktsort.

Kylan kommer

De första hagelkornen smattrade ilsket mot den trasiga tältduken som hölls ned av tunga stenblock för att inte försvinna ut i det grå intet. Vi stod alldeles tysta och såg uppgivet på vad som liknade en flygkrasch. Vännernas långsmala ansiktsuttryck sade mer än tusen ord och mitt samvete gnagde. Sjön nedanför oss hade förvandlats till ett kaos redo att sluka allt i sin väg. Känslan av missmod och litenhet blev påtaglig.

Väl framme i en vindskyddad och stenig sänka befann sig nu stormen med hagel och snö bara kring krönet. En salt doft av hav låg i luften och sjöns gröna ton hade förbytts till en ondskefull och skumblandad blåsvart nyans.

Vi konstaterade att vi inte hade ett dugligt tält att bo i längre. Samtliga tältstänger hade gett vika och här fanns inte ett stadigt träd så långt ögat kunde nå. Lufttemperaturen låg plötsligt på ett par plusgrader och var på väg ner. Vi kände oss plötsligt fast och utlämnade.

En satellittelefon hade inte varit en dålig idé att ha med sig…

Dags för handling

I min fjällpackning finns det alltid med både ståltråd, paracord, gaffatejp, svetständare och snabblim samt en Leatherman Wave kniv. Detta är en kvarleva sedan militärtjänsten, som mestadels var förlagd till fjälls eller skogs och ofta i eländigt väder - ju värre desto bättre - ”där lär man sig den hårda vägen” eller autodidakt som det heter.

Tiden var knapp att laga trasan till tält som fanns kvar, men när det väl gäller är vi som ett väloljat maskineri. Bågfilen på min kniv fick kapa tältstängerna på ett fackmannamässigt sätt och med hjälp av tången skapades funktionella ”honholkar” för att sätta ihop stängerna i rätt längder. En mindre viktig stång fick utgöra förlängningsmaterial till de bärande stängerna och projektet roddes snabbt i hamn efter fru Wallins fältsömnad av revan i taket. Under tiden låg hundarna och tryckte i panik under den fastsurrade gummibåten.

Vi blev instormade av och till under nio hela dygn, men som tur var hade vår vän och stjärnkock Alex med sig en stor surfplatta full med filmer. Vi hade garderat oss med både god mat, egen kock och dryck, så vi led ingen större nöd i detta kaos - så långt hade vi tänkt rätt. Fisket däremot blev inte alls vad vi hade drömt om, men visst blev det ett antal ”stormrödingar” tack vare några tunga rödingnymfer - Mikko hade ju rätt trots allt…

Vi kommer absolut att åka dit igen, men under helt andra premisser och förberedelser.

Rostade i Rosta

En annan allvarlig episod utspelades på tundran i det norska Rostaområdet 2014. Vi var ett relativt garvat gäng fiskare med bra utrustning för allehanda scenarior. Vad vi dock inte hade räknat med på tundran var en intensiv värmefront på hela sju dygn, med en dagstemperatur på nära 30 grader. Kombinationen med värmen och den trädlösa, skuggfria och dammiga tundran var minst sagt utmanande.

Relativt tidigt blev allt fiske förlagt till de svalare nätterna. Temperaturen steg snabbt till 18 grader i den vanligtvis råkalla strömmen, med ett fiske därefter. Problemet var att vi inte kunde få någon som helst sömn…vi var ju ändå där för att fiska.

När klockan slog 9.00 fick vi ett brutalt uppvaknande med sovsäckarna fastklistrade runt kropparna likt våtrumstapet. Den molande huvudvärken var som en bultande baksmälla. Så fort solens strålar låg på våra tält steg temperaturen på några minuter till outhärdliga nivåer, precis som i en bastu.

Totalt sömndepriverade försökte vi till slut ligga i det svalkande vattnet för några kortare stunder av sömn - bättre det än ingen alls. Problemet var att en massiv kläckning av broms hade utvecklats på grund av värmeböljan, vilket g jorde det omöjligt att gå lättklädd i hettan. Blodstänkta viftade vi omkring med vad som fanns att värja oss med, men emellanåt resignerade vissa av oss i ren utmattning - det var ingen vacker syn.

Räddningsfiltar

Vi började sakta men säkert drabbas av ”fältkoma” och kunde ibland bara sitta tysta och glo rakt ut i intet. Vi ville alla hem till våra respektive. Stämningen i lägret började bli lättirriterad och cynisk, så till den grad att smockan ibland hängde lös…

Som pricken över i:et började en del av vår mat att ruttna då det inte fanns någonstans att hålla den sval. Magsjuka, sömn- och vätskebrist påminde mig om flugfiskaren och författaren Carsten Loranges tragiska öde, och hur lätt det faktiskt är att hamna i en kritisk situation, oavsett hur stark eller erfaren personen är.

Min lösning på sömnproblematiken blev lika enkel som praktisk. Väl hemma och sex kilo lättare kom idéen om att slå in tältet med räddningsfiltar. Dessa foliefiltar reflekterar bort solljuset och ger en kompakt skugga och fästes snabbt upp på utsidan av tältduken med hjälp av klädnypor eller pappersklämmor. Temperatursänkningen i tältet blir påtaglig, även under en ”smällvarm” sommardag - en lika enkel och billig lösning som den är lätt att ta med. Vid flertalet tillfällen har min fru och undertecknad fiskat till sju på morgonen för att sedan sova fram till middagstid, mitt under strålande solsken.

Första hjälpen

En mycket viktig detalj i fjällpackningen och som jag nästan alltid är ensam om att ha med är en ordentlig första hjälpen-väska. Med ordentlig menar jag allt som behövs när en allvarlig olycka är framme. Jag vägrar att kontakta räddningstjänsten för skärsår eller om kompisen får en anafylaktisk reaktion av för många knottbett - vi är där för att fiska, inte ta till reträtt.

Under ett kyligt nattfiske efter öring i Stavre var det dags att göra upp en värmande eld. Min vän som är en någorlunda erfaren fiskare och friluftsare fick för sig att spenta ved, men kniven låg nedpackad i tältet. Istället fick han låna min sylvassa fickkniv. I vindskyddets mörker såg han inte riktigt vilken sida eggen var på och klöv nästan tummen i två delar så att blodet forsande nedför handen.

– Har du väskan med, frågan han med svajig röst?

– Ta det lugnt och vänta här med handen i högläge och håll tryck mot såret, svarade jag.

Det hela slutade med att han ville stanna kvar istället för att åka hela vägen till Östersunds lasarett, mitt i natten. Vi tvättade rent såret, drog ihop det med butterfly strips, hällde på snabblim och packade in allt i en gasbinda, sedan var saken ur världen. När elden falnade var det dags att fiska igen, som om inget hade hänt...