Största abborren som någonsin fångats i Malmö kanal?
Hampus Rosberg har lyckats dra upp en abborre som troligen är den största som någonsin fångats i kanalen. Nedan kan ni läsa hans historia om hur det hela gick till. Fisken vägde 2460 gram och var 52 cm lång.
Här är Hampus Rosbergs historia om fisken:
Drömabborren i Malmökanal.
Det finns fiskar man minns och så finns det fiskar som blir en del av ens historia.
Den här abborren är en sådan.
Att fånga min drömabborre i Malmökanal är egentligen inte berättelsen om ett enda kast.
Det är berättelsen om galet många timmar vid vattnet, miljoner kast som lett fram till det här ögonblicket. Alla de gånger jag stått längs med vattnet och matat på.
Någonstans mellan de bra stunderna och de mindre bra stunderna växer en besatthet fram. En vilja att förstå.
Tillsammans med riktigt goda fiskekamrater har vi plockat ner kanalen i molekyler. Det är en lång resa.
Vi har vridit och vänt på allt. Strömmar, kanter, djup, beten, årstider, ljus, temperaturer, tidvattennivåer, månfaser, salthalter, syresättning, lekbeteenden, födosök och bytesdjur.
Allt för att försöka förstå abborrarnas beteende.
Vi har försökt förstå hur allt hänger ihop och hur kanalen fungerar som det levande ekosystem det är.
Ibland har vi känt att vi varit nära men allt för ofta vänds det upp och ner och vi fattar inte ett skit.
Men sakta, kast för kast, timme för timme, har vår egen uppfattning om kanalen vuxit fram. En karta som inte bara består av platser, utan av erfarenheter, av minnen, fiskar vi fått och fiskar vi tappat. Av misstag, framgångar och alla de där gångerna när man stått kvar lite längre trots att huvudet och framförallt kroppen sagt att det är dags att åka hem.
Någonstans längs den resan föddes drömmen om den riktigt stora kanalabborren.
Detta var kvällen då allt föll på plats.
Den här kvällen hade jag lovat min yngste son att vi skulle fiska efter skolan.
Ett sådant löfte håller man.
Vi drog ut tillsammans och lyckades faktiskt fånga några abborrar innan vi bestämde oss för att ställa oss på den spot där jag så många gånger varit.
Jag hann knappt komma på plats innan min goda vän Alexander dök upp.
Jag hade inte ens hunnit ta mitt första kast.
Och sedan hände det.
Jag kastade ut, Betet landade. Jag hann göra ett par dirigentdrag med spöt och knappt tänka innan det bara sög i.
Först var det bara tyngd, ett par gung i spöt och sedan kom kraften. Fisken drog iväg och den drog iväg ordentligt. En brutal rusning som fick oss att direkt tänka samma sak, det måste vara en gädda. Även om gädda inte hör till vanligheterna så simmar det en del gädda i malmökanal.
Det kändes helt enkelt som en gädda. Kraften, rusningen och sättet fisken bara bestämde sig för att försvinna åt ett håll fick adrenalinet att skjuta rakt upp.
Jag fick springa efter.
Jag var tvungen att flytta mig för att få rätt vinkel på fisken och samtidigt försöka hålla kontroll på allt som hände.
För det är märkligt hur lång en kort stund kan kännas när man vet att det kan vara en riktigt stor fisk på andra sidan linan.
Och sedan kom den upp mot ytan.
Först såg vi bara en skymt.
Sedan förstod vi. Det var ingen gädda.
Det var en abborre! En jättestor abborre.
Adrenalinet pumpade. Förvåningen var total.
Det var som om hjärnan inte riktigt hann förstå vad ögonen såg.
Alex skopar in fisken i håven och utan att tveka en sekund utbrast jag att ”det där är en tvåkilos, alla dagar i veckan”
Alex har nog inte riktigt uppfattat hur stor den är förens han tittar ner i håven.
Jag tror han bokstavligen tappar hakan.
Euforin är total. Men nu är det viktigt att tänka på fiskens välbefinnande. Vi krokar av den och låter den få vila i håven en liten stund för att förbereda allting. Jag blötar vågsäcken och och tar fram måttband och våg.
Mitt i alltihop står min son och ser detta spektakel.
Han är nog lika förvånad som jag själv är.
Väl på måttbandet kan vi konstatera en längd på hela 52cm.
Vågen stannar på hela 2460g.
Jag kan inte tro det är sant!
Vi låter fisken få vila återigen någon minut i håven innan vi tar några bilder.
Fisken får sin strax där efter friheten åter och simmar hem till sitt rätta element. Vi kramar om varandra och är i ett slags chockartat tillstånd.
Det var en kväll när jag egentligen bara hade lovat min yngste son att vi skulle fiska efter skolan, då sög det i.
Det finaste med hela historien. Att den inte bara handlar om storleken på fisken. Den handlar om vägen dit.
Om timmarna tillsammans med goda vänner. Om att nöta samma vatten tills man börjar se sådant som man inte såg från första början. Om att plocka ner ett fiskevatten och försöka förstå dess hemligheter. Om alla fiskar som kommit upp och alla som inte gjort det.
Om de bra stunderna, och om de riktigt jävla dåliga.
Om att fortsätta kasta när det hade varit enklare att åka hem.
Ett kast i mängden, ett hugg, en brutal rusning, en löptur längs kanalen och sedan den där synen när en enorm abborre bryter ytan
Ibland behöver man tydligen bara fortsätta kasta.
