Westrin ryter till: Sportfisket – avkoppling eller prestige?
Varför sportfiskar vi? Den frågan håller snart nog på att bli omöjlig att svara på.
Om jag hade fått frågan som tjugoåring hade jag förmodligen kläckt ur mig med ord som ensamhet och spänning. Idag säger jag detsamma men med tilläggen avkoppling och tystnad. Jag har en polare som har ett alldeles tvärsäkert svar; ”sitta vid fjälljokken och dricka kaffe”. Eller killen från Gällivare som hade gått två mil till sitt fiskevatten. Vi möttes och han ville direkt bjuda på en kopp kaffe vid stranden. ”Hade jag glömt kaffet skulle jag absolut gå hem igen”, sa han tvärsäkert. Svårare än så är det inte. Fiskelycka är en personlig känsla som inte har något med vare sig material eller prestige att göra. ”Bara vara är liksom bäst”, sa kompisen.
Anar dock att här har uppkommit en skillnad generationerna emellan. Tävlingshysteriska tendenser har fullständigt exploderat, inte bara inom sportfisket utan hela världen ska tydligen tävla. Det är bara att läsa TV- tablåerna så får vi svaret. Varför måste någon alltid vara bäst? Är någon bäst är någon också sämst? Eller så här. Polaren fick åtta fina harrar och jag bara tre. Där kan en känsla av att vara otillräcklig smyga sig på. Den attityden fanns inte när jag var grabb.
Järnkrok med hulling
Folk har alltid fiskat, mest för att skaffa mat till sig själv och familjen. Om det var roligt eller ett tvång kan diskuteras. Jag har alltid fantiserat över hur vikinggrabben Finn fiskade på den tiden då älvarna var fullknökade med lax, den tid då benkrokarna successivt byttes ut mot järnkrokar. Eftersom Finn tydligen gillade att fiska, fick han sköta förehavandet som en del i det allmänna byahushållet. Hur han än betedde sig lossnade dock de flesta av fiskarna, eftersom kroken inte hade någon hulling. Under Finns levnad hade vikingatiden sakta beblandats med kommande järnålder. Järnkroken hade kommit för att stanna, men hur var det nu med hullingen?
Enligt historiska beskrivningar tog det nästan 200 år innan människan kom på hur man skulle få fisken att fastna, tills en dag geniet hade vaknat och hullingen var född. Enligt mitt sätt att se det var händelsen helt avgörande för alla kommande generationer fiskare och sportfiskare. Där startade förmodligen också det accelererade tävlingsmomentet, den dag då Finns framtida släktingar kunde komma hem med traktens största lax, tagen på järnkrok med hulling. Idag fiskar många av oss flugfiskare hullinglöst igen. Vikingablodet tycks svalla inom oss?
Mest fisk är bäst?
I min ungdom var fångsten både ett spännande inslag och naturligtvis nödvändig kost. Vi ”behövde” inte ta hänsyn till vare sig storskaliga skogsavverkningar eller klimatförändringar. Vi befann oss i en helt annan dröm.
Med allt ovan skrivna konserverat i minnesbanken har jag svårt att begripa storheten i att få den största fisken. Störst är bäst är en fras jag inte blir klok på. Tävlingsmomentet har sargat mina drömmar och åsikter, får mig att känna ett allt tydligare utanförskap.
Som grabb fick jag lära mig att inga organismer fanns i ett oändligt antal. Inte ens myggen gick säker. Självklart släpper jag tillbaka alla fiskar som inte behövs för aftonens middag.
För mig betyder tillbakasläppet att vi gynnar bestånden, även om det finns plågsamhet med hanteringen. Men vad annars göra? Jag vill ju trots allt fiska. En stor det av beteendet att släppa tillbaka fisken bygger på mänsklighetens allt mer hänsynslösa exploateringar av vår natur. Det är nämligen inte bara överfisket som har decimerat fiskbestånden. Undrar vad Finn skulle säga om han hamnade i vår tid?
Tävlingsmomentet genomsyrar vår favorithobby. Industrin tävlar om de smartaste och snyggaste utrustningsdetaljerna. Vi konkurrerar mot/med varandra, oavsett fiskemetod och vatten. Bäst får mest och störst! Räcker det inte med ett drömmarnas vatten, en fisk till middag och en kåsa svartkaffe?
Gunnar Westrin