Westrin ryter till: Myter om fjällflyget

Beror egentligen nedskräpningen i fjällen på flyget, att fiskeregler inte efterföljs, att anhopningar av folk på begränsade områden har ökat och att kilovis med fisk tas hem? Nja, knappast. Författaren och debattören Gunnar Westrin reder här ut begreppen kring fjällflygandet.

Jag får ofta frågor om hur fisket är i norrbottensfjällen – om väder och vind, om flugvalet, om tältplatser och mycket annat. Önskemål finns alltid om bra fiske, solsken och varmt, hyffsade tältplatser och helst inga myggor. Andra frågor som kan komma upp är hur man tar sig till lämpliga fiskevatten, om flyg behövs eller om man kan gå?

Första gången jag såg något som skrevs om fjällflyget var äventyraren Carsten Lorange i sin klassiska bok ”Fluga i vildmark”, från 1959, där han oroade sig över ett kommande fenomen – den att flygplan skulle börja frakta sportfiskare ut till de tysta fjällvattnen i norr. Lorange var, med all rätt, orolig för att vatten skulle bli utfiskade och att ensamheten och ostördheten skulle krackelera.

Allehanda rykten om fjällflygets aktiviteter har surrat som en bisvärm under många år. Anklagelser finns att den delvis grasserande nedskräpningen enbart skulle bero på flyget, att fiskeregler inte efterföljs, att anhopningar av folk på begränsade områden har ökat och att kilovis med fisk fortfarande tas hem.

Gällande nedskräpningen är det alltid människan som skräpar ner, oavsett om hon flyger eller vandrar. Naturligtvis vill inteflygföretagen att det kastas en massa skit i de vildmarker vi och de förfäktar. Vi är helt enkelt skyldiga att ta med oss skräpet hem. Numera har en del flygföretag egna sopsäckar till förfogande, något som egentligen har funnits under många år.

Intressant är också att viktgränser har etablerats hos flygföretagen, vilket betyder att packningen inte får överskrida 20-25 kilo. Det fanns tider då man kunde ta med sig hem kilovis med fisk. Jag minns fortfarande en resa någon gång på 70-talet, då polaren och jag fick stångas med tre andra och deras överfulla plasthinkar med nersaltad harr… Eländet har numera hejdats. En del flygföretag har andra regler, som att en helikopter med fyra sittplatser inte bör belastas med mer än 400 kilo, en femsitsig med 550 kilo. En av många meningar med detta är naturligtvis att stävja ett överfiske och tjuvfiske. Under pontonplanens tid var den geografiska spridningen mindre, eftersom man alltid var tvungen att landa på en lämplig sjö.

I min vänkrets kallade vi de speciella sjöarna för ”Fjällvärldens internationella flygplatser”, dit alla var tvungna att ta sig, för att sedan vandra vidare till önskade vatten eller stanna kvar. Nackdelen blev till slut att nedskräpningen och markslitaget på de flygstrategiskt utvalda platserna blev relativt omfångsrika.

Idag flyger vi ut på fjället med helikopter och kan på så sätt bestämma den exakta platsen för landning. Det gör att det ställs högre krav på oss passagerare, eftersom spridningen av fiskare på fjället blir större än under pontonplanens tid. Jag tänker närmast på slitage och allmän nedskräpning.

Här kommer jag osökt in på ett annat önskemål som många av oss har gällande fjällfisket: att helst få vara ensam på platsen, vid jokken eller sjön. Ryktet säger att flygföretagen flyger ut folk på fjället urskillningslöst, huvudsaken att pengarna kommer in till bolaget. Riktigt så enkelt är det inte. Flygföretagen vet att en nöjd fiskare förmodligen kommer tillbaka. En belåten fiskare behöver inte ha fått massor med fisk, huvudsaken att servicen har funkat och att naturen bjöd vad som lovades. Naturen ger endast till den som respekterar den.Vi vet också att negativa rykten sprids betydligt snabbare än den positiva varianten. Idag säger piloten till om det är mer folk på trakten och kan under sådana förutsättningar föreslå ett annat fiskeställe.

Det finns en annan form av information som kan vara betydligt svårare att schematiskt och praktiskt hantera, den att vissa områden ryktesvis har haft osedvanligt bra fiske. Då kan det hända att just den lockelsen blir så stor att ”alla” ska dit, oavsett om det är mycket folk eller inte. Om gästen eller gästerna har den önskningen och inte är intresserad av ett förhoppningsvis folktomt alternativ, har piloten ingen chans att neka.

Jag har fiskat på fjället i mer än 50 år och har naturligtvis sett förändringarna. Om det skulle vara så att gästen önskar sig ett vatten som helt bygger på ensamhet, skulle jag absolut föreslå att den personen söker de kvoterade vattnen. Intressant är också att bland annat Jämtlands län har några flygfria områden som man under de premisserna kan gästa. Med detta menar jag att det idag kan vara svårare än förr att hitta den ensamhet man så hett eftersträvar. Några orsaker kan vara att vi är betydligt fler sportfiskare på berget än förr och att helikoptern kan landa var vi vill. Spridningseffekten blir större, på både gott och ont. Den riktigt stora förändringen under min levnad har absolut med fritiden att göra.

När jag började kuta på fjället i mitten på 60-talet träffade jag sällan eller aldrig folk från syd- eller mellansverige. Det var för det mesta ”grannbyss” folk från hemtrakterna. Vi tycktes ha mer tid till förfogande och något flyg att räkna med fanns inte på agendan. Under den tiden hann jag med att gående ”kartlägga” stora delar av de västjämtländska mer nordliga fjälltrakterna, ett ovärderligt tidsskede i mitt fortsatta fiskeliv.

Tidsbegreppet har förändrats och att de flesta av oss, oberoende om vi bor i Norrland eller söderut, har möjligtvis envecka till förfogande för ett kommande fjällfiske. Här kommer flyget in på ett helt annat sätt än förr, eftersom många av oss inte längre har tiden att köra bil långa sträckor och sedan gå upp till fjällvattnen. Idag är vår tid snabb och dyrbar, förr var den mer långsam och näst intill gratis.

För min del, som boende i Norrbotten, känns den största störningen vara inflygningarna från nodvästra Finland, det vill säga från gränstrakterna kring gränsälvarna norr om Pajala. Debatten är väldigt besvärlig och felet ligger helt på de strategiska och schematiska strukturerna och har alltså ingenting att göra med den utländska turistföretagsamheten.

Ponera att jag flyger upp på fjällheden och vill fiska. Efter landningen möter jag en hop människor, vid ett vatten som inte rymmer denna mängd fiskare… men hallå! Var fanns informationen? Här fanns sålunda ingen konstruktiv och schematisk kontakt mellan svenska och finska flygföretag. Där måste en ändring till, vilket jag har meddelat berörda myndigheter. Ska det vara så svårt att, i vårt supertekniska samhälle, synka ihop sig? En bättring krävs annars blir kaoset än värre.