Vinterabborre öppet vatten

För vinterfiskaren är abborren ett självklart byte. Men vad gör vi när det är öppet vatten och jakten efter den åtråvärda storabborren? För att lära sig mer om vinterfisket efter stor abborre tar Niklas Örtengren rygg på den kände fiskeprofilen Fredrik Renz.

Ur Fiskejournalen Nr 2 2024

–DÄR SATT DEN! utbrister Fredrik Renz glatt.

Spöet knycker tungt och det verkar vara en större fisk som nappat. Det tog inte många kast. Kameran åker fram och jag är redo. Men det är ingen randig riddare som strax därpå visar sig vid båtkanten. I stället dyker det upp en guldfärgad ruda i tvåkilosklassen. Visserligen fel art men oj vilken mäktig fisk. Själv älskar jag rudor, visserligen på flötmete under ljumna försommarkvällar, men att fånga dem på vintern med jigg är otippat.

Några kast senare står Fredrik återigen med böjt spö. Ännu en ruda, och strax därefter ytterligare en. Fredrik har hunnit fånga fyra rudor innan jag får första hugget, som också visar sig vara ett rejält exemplar.

Märkligt, vad är det som händer? Vare sig Fredrik eller jag har stött på så många stora rudor tidigare. Underligt, roligt och samtidigt frustrerande. De är alla felkrokade. Dock runt munnens utsida, märkligt. Vi gissar oss fram till att de stöter på jiggarna men troligtvis inte får in dem i munnen.

DÖD VIK

Mest frustrerade är vi dock över att abborrarna inte syns till. Fredrik påstår att platsen brukar vara bra. Själv har jag tappat tron på viken som till en början såg så spännande ut. Det är grunt, vattnet är klart och sterilt. Men trots att fiskeplatsen verkar helt död visar ändå lodets skärm bilder på stim av småfisk och grupper av större individer. Märkligt att man inte ser dem i verkligheten när det är så grunt och klart, tänker jag för mig själv. Ytterligare några större fiskar passerar förbi på skärmen, eller är det helt enkelt bara rudor?

– Det där måste vara abborrar, utbrister Fredrik och pekar på skärmen.

Vi bestämmer oss för att nöta på ytterligare stund innan vi förflyttar oss vidare.

Efter ett tag verkar rudorna ha försvunnit, eller åtminstone har de tröttnat på våra jiggar. Vi kastar och vevar om vartannat. Det hugger inget.

ANNORLUNDA KÄNSLA

Vattnet är kallt och själv har jag svårt att få till den rätta fiskekänslan. Där hemma i skärgården innebär grunt fiske för mig djup mellan två och fyra meter. Här är det knappt meterdjupt. Jiggskallarna väger bara fem gram men trots det når de ner till botten på ett ögonblick.

Efter en halvtimme börjar jag ändå få till känslan. Fiskar långsamt strax över bottenväxterna och pausar. Då kommer det, Smack! Mothugg och efterföljande tunggung med ett rejält spöböj. Så släpper det. Det där var ingen ruda. Jag behöver inte säga något, Fredrik har koll.

– Där missade du din tvåkilosfisk, säger Fredrik skämtsamt men ändå med en viss ton av allvarlighet.

Så stor kan den väl aldrig ha varit, tänker jag. Eller? Jag hinner inte grubbla särskilt länge, strax därpå är det Fredriks tur. Spöet knycker annorlunda än tidigare och snart skymtar vi de svarta ränderna i det klara vattnet. Äntligen är nollan spräckt! En fin fisk i mina ögon, närmare kilot.

– Jag skulle säga att den ändå är långt under snittstorlek, säger Fredrik.

Han har fångat fem över det magiska tvåkilosstrecket bara denna vinter. Dagens första abborre väcker både förhoppning och skärpa.

GRUNT ELLER DJUPT

Efter ytterligare en halvtimme bestämmer vi oss för förflyttning. Vi söker vidare bland de grunda vikarna. Djupet är sällan mer än dryga metern var vi än prövar, vilket skiljer sig mot insjöfisket jag är van vid.

Om isen inte lägger sig på våra sjöar går det att söka abborren från båt. Här visar den dock ofta upp ett annat beteende. När vatten börjar kylas ner på höstkanten och växterna börjar vissna söker sig löjor och mörtar ner mot djupare och varmare vatten. Abborrarna följer efter och stannar här nere, i värsta fall ända tills solens strålar värmer upp grundvattnet. Hittar man rätt kan man ha riktigt bra fiske men kräver eftertanke eftersom abborrar är känsliga mot tryckskador om man fiskar djupt och vill återutsätta fisken.

Fredrik håller koll framåt i vattnet med hjälp av ekolodet. Han letar efter tecken på liv men även efter förrädiska stenar. Nu kan visserligen Fredrik detta område som sin egen ficka, men trots det gäller det ändå att vara observant.

– Varför tror du att de är här inne på vintern? frågar jag när vi svänger in i nästa vik.

– Hur menar du?

– Hemma brukar jag hitta dem djupt, riktigt djupt när det är så här kallt.

– Du tänker på sjöar? Där beter de sig annorlunda, berättar Fredrik.

– Men även i skärgården hemma hittar jag dem ofta djupt sent på hösten och tidig vår. Kan det bero på den högre salthalten? Att de likt havsöringar söker sötvatten under den kallaste perioden? Osmotisk balans med andra ord, svarar jag.

– Kanske, eller så är det mycket mat i vikarna. De är här någonstans kan jag lova, säger Fredrik koncentrerat.

Min nästa fråga avbryts mitt i meningen när Fredrik hittar ett nytt stim och vill att vi skyndsamt kastar in mot vassen. Jag placerar jiggen intill kanten varpå Fredrik poängterar att vi inte bör fiska för nära vassen på grund av gäddorna. Mycket riktigt stod gäddorna just där och väntade. En gädda på halvtannat kilo hugger genast men kan snabbt drillas och krokas av.

Nytt försök, jiggen får sjunka till botten. Invevningen påbörjas, fem lugna vevtag följt av en kort paus. Vid nästa invevning suger det till på nytt. Mothugget känns vältajmat men krokningen misslyckas. Även Fredrik har en stöt men känner inget mer. Vi konstaterar båda att abborrarna verkar kluriga denna dag.

SMÅ DETALJER

Stimmet försvinner och vi provar oss fram, hittar enstaka fiskar men de verkar omöjliga att övertyga. Det har blivit lunchdags och vi bestämmer oss för att bryta för mat inne i en vindskyddad vik. Matsäcken slukas dock i all hast, suget att landa en abborre är för stort. Ska jag bli lottlös, halva dagen har ju redan gått?

Vi väljer att fiska vidare på lunchplatsen och efter en halvtimme får Fredrik den första fisken. Ingen gigant men trots allt en fin abborre.

– Jag bytte från en linkhead till en offsetkrok med fast skalle, gången blir stelare och rakare då. Tog bara tre kast sen satt den, prova du också, uppmanar Fredrik.

Det ska sägas att linkhead är en sorts jiggskalle utan krok som länkas framför en viktlös jiggkrok och på så vis blir jiggekipaget rörlig. Jag får en fast offset-krok av Fredrik och provar sedan jiggens gång bredvid båten innan jag byter huvud. När allt är klart jämför jag jiggens rörelse mot hur den rörde sig med den gamla skallen. Fredrik har helt rätt, det är verkligen stor skillnad. Undrar om abborrarna gillar justeringen?

Svaret låter inte vänta på sig, två kast senare kommer hugget, stenhårt. Fisken stretar på bra i det kalla vattnet och bjuder på tuff kamp före den kan håvas. En otroligt vacker fisk i guldoliv färg, med benvit buk och klarröda fenor. Trots att den bara mäter 40 centimeter visar ändå vågen på imponerande 1 120 gram.

Bara en kvart senare hugger nästa abborre och nu verkar vi vara något på spåren.

– Vintern är de små detaljernas tid, små förändringar kan göra stor skillnad. Mindre jiggstorlek, 3,5 gram i stället för fem grams huvud, fast krok i stället för linkhead. Under vintern gäller det att vara extra noggrann och vara beredd på försiktiga pillhugg. När fisken plockar upp jiggen från botten märks bara en svag linsträckning. Jag älskar det! utbrister Fredrik.

Läs hela artikeln här

TEXT OCH FOTO: NIKLAS ÖRTENGREN