Rödingens hemliga sommarresor

Gunnar Westrin menar att det finns företeelser i vårt sportfiske som vi aldrig kan bli riktigt kloka på. En sådan detalj är absolut rödingens tuffa liv, framför allt om vintrarna men också med tanke på den sällan skådade sommarflytten.

En eftervinter kom kompisen och jag skidande fram till vår gemensamma sommarfavoritsjö, en större tjärn på kalfjället som sommartider avvattnades av en liten porlande bäck. Döm om vår stora förvåning när vi inte hittade vatten. Pölen var bottenfrusen rakt igenom! Vi som hade haft så häftiga stunder med vakande sommarrödingar, om vintern totalt fisktom?!

I slutet på juli var vi där igen och det vakade rödingar precis överallt, dessutom i fina storlekar. Den enda förklaringen till fenomenet var att rödingarna tydligen lämnade den större hemma-ån för att simma till tjärnen, via lillbäcken i sitt födosökande. Frågorna är många och kommer att bli obesvarade. Den enda ”naturliga” förklaringen borde vara att rödingarna drog vidare när födan tröt på hemmaplan.

Sommarparadiset.

Riktigt mystiskt blir det gällande vår absoluta favoritplats på fjället för jagande sommarröding, egentligen en liten vik formad ur en normalstor fjällå, en plats knappast djupare än en meter? Under gynnsamma sommarförhållanden finns i denna lilla å-vik massor av riktigt stora rödingar. Oftast ser vi bara skuggorna av fiskarna över den ljusa sandbottnen innan huvudpersonerna förhoppningsvis dyker upp. Riktigt spännande blev det när riktigt stora rödingar sakta simmade mot oss, stannade på lämpligt avstånd och skruvade in ögon på oss fiender. Vi kände oss både uttittade, ovälkomna och generade.

Några hundra meter uppströms i åns början ligger en klassisk fjällsjö med röding. När fiskarna har flyttat till den vi kallar ”sommarviken” tycks det vara tomt med fisk i hemmasjön?! Vi har fått fiskar i viken kring tre kilo, feta om buken och särdeles starka. Frågan finns; Var övervintrar de, knappast i å-tarmen med ett djup på en meter när isarna kan bli det dubbla!? Svaret är att de tydligen simmar tillbaka till modersjön när vintern nalkas. Hur vet de när det är dags att lämna sommarkalaset?

Förnuft på dekis.

Vi kommer aldrig att bli kloka på fenomenet. Det måste finnas någon form av kommunikation vi inte känner till, för att om inte annat ta sig tillbaka till tryggheten innan vintern. Samma rutt år ut och år in.

Hur som helst, enda trösten är att det trots allt känns befriande att vi inte vet allt om allt. I så fall är det tveksamt om jag hade fortsatt med mitt flugfiske.

Gunnar Westrin