Kikmeta siken från isen

Det är sällan man kommer så nära ett napp som vid kikmete efter sik. Och att befinna sig en halv armlängd från händelsernas centrum kan ibland kännas olidligt spännande. Nu är fisket som bäst och Per Segerkarl berättar hur det går till.

Per är en erfaren sikmetare som gärna ger sig ut när tillfälle ges. Årets första pass förlades till en liten havsvik utanför Umeå och förväntningar var höga. Vattenståndet hade nämligen varit högt i flera dagar vilket brukar vara ett gott tecken. Det visade sig stämma även denna gång.
– Det dröjde inte länge förrän den första siken majestätiskt gled fram över sandbotten och direkt sög i sig den svarta mormyskan. Därefter kom det sikar i strid ström. En del var glupska från start, andra försiktiga och några helt ointresserade. Men genom att anpassa tekniken fick vi de flesta att komma till betet, även om vissa krävde betydligt mer lirkande än andra, berättar Per.

”Det dröjde inte länge förrän den första siken majestätiskt gled fram över sandbotten och direkt sög i sig den svarta mormyskan”

Sikarnas små munnar gör att utrustningen måste anpassas för finlir.
– Jag rekommenderar ett par pimpelspön med lite mjukare topp laddade med tunn nylonlina. Själv kör jag med 0.16 mm vilket jag tycker är lagom. En grövre lina gör att det kan bli svårare att få till bra rörelser med mormyskan, och en tunnare kan ställa till problem om du får på en riktigt stor fisk. När det sker så gäller det att ta det lugnt och låta fisken köra sig trött innan den lyfts upp. Ibland kan också harr och havsöring bita, vilket ställer ännu större krav på följsamhet. Men det är det som är så härligt med det här fisket. Man vet aldrig vad som väntar!

”…det är det som är så härligt med det här fisket. Man vet aldrig vad som väntar!”

Per har alltid med sig ett flertal olika mormyskor för att kunna variera betet efter fiskens dagsform.
– Sikarna kan ibland vara väldigt kinkiga och om de verkar ointresserade av betet så kan det vara en god idé att gå ner i storlek. Det brukar vara ett säkert kort. Ibland kan också en upphängarfluga ovanför mormyskan få fart på fisken. Välj i så fall gärna en fluga som liknar en tångräka, vilka sikarna här uppe tycks älska, berättar Per.

Sikmete bedrivs ofta över grunda sandbottnar och här kan bottnens struktur vara till stor hjälp. – Låt mormyskan dunka i botten och lyft den sedan sakta medan du skakar på handen så mormyskan darrar till. Det brukar kunna få fart på även de mest kräsna fiskarna. Ibland kan det vara bra att lyfta upp betet högt i vattnet. Siken gillar att gå grunt och ibland har jag det bästa fisket ett par decimeter under iskanten, berättar Per.

När mormyskorna ska agnas satsar Per helst på maggots.
– Jag tycker att rödvita maggots fungerar bäst och sätter oftast en av varje sort på kroken. Det täcker upp de flesta smaker. Och om fisket går trögt kan det vara en bra idé att testa en förpuppad maggot. Det har räddat mig många gånger när fiskarna varit petiga, berättar Per.

”…om fisket går trögt kan det vara en bra idé att testa en förpuppad maggot. Det har räddat mig många gånger när fiskarna varit petiga”

Att ge sig ut på havsvis är alltid ett riskmoment och säkerheten måste förstås prioriteras.
– Ibland kan det bildas en isskorpa över natten som det sedan faller snö på. Då kan det vara extra svårt att avgöra var gränsen går mellan tunn och tjock is. Ispik kan vara en bra hjälp och isdubbar är förstås en självklarhet. Men testa helst isen utan att föra allt för mycket oväsen. Siken är vaksam och kan lätt skrämmas bort om man trampar för hårt eller slår vårdslöst på isen. Tänk också på att hålla värmen. Till skillnad från annat isfiske så ligger man ofta på mage när man kikmetar. Det kyler ner kroppen snabbt vilket gör att ett ordentligt liggunderlag och en flytoverall är en god investering. Annars är nog sikarna det bästa sättet hålla sig varm en lång dag på isen. När fisket är bra har man helt enkelt inte tid att frysa, skrattar Per.

Hans Hällman